Människan baserar hela sin tillvaro på att samla olika saker. Utan att samla på oss ett förråd av nyttigheter som mat, verktyg, kläder, betalningsmedel mm skulle vi inte kunna överleva. Särskilt nyttigt är det att samla på sig gamla radioapparater.
Käre läsare, bered dig på en färd in i radiohimlen. Vi har besökt Zenonas Langaitis i Kaunas i Litauen, en tekniksamlare av det entusiastiskare slaget, en litauisk man som ägnat hela sitt liv åt att lyssna på radio och samla radio- TV- och kombinationsapparater och tillbehör. Hans inriktning är enbart apparater tillverkade i Litauen eller apparater som använts av litauer, från 1924 och framåt.
<Sverige, AGA-Baltic, 2522, 1954, 4, U-rör, nätdrift, LV-MV-KV> (se vidare fotnoter)
Här är Zenonas med en av klenoderna, en svensk AGA-Baltic 2522:a han fått av en svensk samlare i utbyte mot ett antal vred och bakstycken.
Jag börjar med den uppenbara frågan:
– Jag förstår att det är helt naturligt för vem som helst att vilja samla på radioapparater, men varför började du samla?
– Jag är född 1952 i Kybartai nära Kaliningrad. Vid två års ålder bröt jag en ryggkota och fick ligga absolut stilla raklång på rygg på ett sanatorium i fem år, medan ryggraden läkte. Jag ”försvann” från livet. Jag kunde prata men fick börja lära mig gå på sjukhuset. När jag ”kom ut” från sanatoriet öppnades plötsligt hela världen. Jag hade till exempel aldrig sett eld tidigare. Den var ett mirakel. När jag var sju år gammal, 1959 åkte jag till mormor på landet och där fanns en radioapparat. Där fanns ingen el men apparaten, en rörbestyckad ”Rodina”, var batteridriven (7 rör. Tillverkad av Industriunionen Poljot i Chelyabinsk). Den var min första port mot omvärlden och den startade mitt intresse. Jag har givetvis det exemplaret kvar i min samling. Grannen hade en något mindre batteridriven rörradio kallad ”Turist” från 1953.
– 1960 började jag skolan. Jag gick på biblioteket och lånade en bok om radio som jag läste grundligt. 1961 kom det el till mormors hus och som nioåring ”hjälpte” jag elektrikerna. I skolan fanns det en lärare som var radioentusiast, som startade en radiogrupp bland eleverna, egentligen bara två pojkar, jag och min kompis.
Efter grundskolan studerade Zenonas radioteknik på collegenivå på Kaunas Politechnikumas varefter han började på Kaunas Tekniska Högskola med inriktning mot industriell utrustning och transmission. Efter skolan började arbeta med beräkningar på ett experimentellt automationsföretag, medan han hade radio kvar som hobby. Emellertid var det lättare att få lägenhet om man arbetade på Kaunas eldistributionsbolag varför han började arbeta där, men kärleken till radio har han alltid haft kvar. Fram till idag har han ägnat sig åt transmissionsberäkningar hos sagda eldistributör.
Samlingen består av drygt 600 tämligen unika apparater av olika typ, till överväldigande delen rörbestyckade, men ett antal halvledarbestyckade apparater finns också. De allra flesta är som sagt litauisktillverkade och man blir förvånad över hur livaktig radioindustrin har varit i detta land från före världskriget och framåt. Lika förvånad blir man över den enorma artrikedomen och produktionen hos vissa fabrikat.
Introduktion
– När började egentligen radioproduktionen i Litauen?
– De första apparaterna kom till Litauen 1924, men produktionen började 1926. De första litauiska apparaterna byggdes av en småskalig tillverkare vid namn Stasys Brašiškis som tillverkade ett mindre antal kristallmottagare i sitt laboratorium i staden Šiauliai mellan åren 1925 och 1931.
Precis som vi i Sverige hade Scandic, Luxor, AGA, Kungsradio, Concerton, Philips i Norrköping, Svenska Radioaktiebolaget (SRA) och Centrumradio (www.filmarkivet.se, sök efter ”Den underbara tonen” från 1943), hade Litauen sina Karadi, KRG, Vilma och Elfa. Ytterligare ett antal tillverkare fanns utspridda i övriga Baltikum, som VEF och Liubovic i Riga. De allra flesta företagen hade både officiell produktion och en hemlig produktion avsedd för den sovjetiska armén, spionerimyndigheterna eller rymdprogrammet. Vissa fabriker var så hemliga att de bara var kända under sin boxadress, som ”Postbox 555”. De som arbetade på radiofabrikerna kunde berätta hur sovjetiska kosmonauter ibland kom på besök för att studera in någon ny kommunikationsapparat eller annan detalj. Sådant gick givetvis inte att hemlighålla. Andra företag hade helt och hållet hemlig produktion och de anställda visste sällan vilken slutprodukt de arbetade med.
De litauiska hemelektronikföretagen har haft olika specialiteter, såsom rena radioapparater, TV-apparater, trådspelare eller bandspelare, eller märkliga kombinationer som radio-TV-bandspelare och liknande. Innan radiotillverkningen upphörde slutligt i Litauen kring 1990-1995 hade man hunnit fram till transistorbestyckade kassettbandspelare, stationära såväl som bärbara med en eller två bandstationer, som dock i många fall aldrig kom i produktion.
I Sverige var Luxor var en av de sista radio- och TV-tillverkarna som lades ned. Luxor var långlivat, med start 1923. Luxor kämpade på mot splittring och nedläggningar ända fram till 2002 (men vi fick förståss aldrig uppleva världskrig och ockupation). Danmark är unikt i detta hänseende, eftersom man fortfarande har sin gamla tillverkare Bang & Olufsen kvar, även om fabriken bombades under andra världskriget. B&O började redan 1925 med att tillverka laddare till batteridrivna radioapparater och har sedan dess arbetat sig igenom hela kedjan av underhållningselektronik och producerar idag design-Hifi som tagit plats på flera museer för modern konst.
Zenonas samling innehåller en hel mängd ryskproducerade apparater från före andra världskriget. Hur kom de till Litauen och användes av litauer när det fanns inhemsk industri? När Sovjet ockuperade Litauen år 1940 och 1944 flyttade ett antal sovjetiska officerare till Litauen och tog med sig allt sitt bohag, inklusive radioapparaterna. Efteråt blev apparaterna kvar. Många av dem är idag rariteter. (Se fotnoter)
Komponenterna
En skokartong med diverse användbara godsaker, elektronrör från olika åldrar och världsdelar.
– Varifrån kom komponenter som kondensatorer och elektronrör?
– Alla komponenter importerades från Ryssland. De ryska elektronrören producerades på licens från amerikanska RCA (Radio Corporation of America) som startades av den ryske utvandraren David Sarnoff år 1919. Sarnoff medgav produktion i Ryssland från år 1930, varför amerikanska och ryska rör från denna tid i stort sett är likadana. Av den anledningen producerade litauerna inga egna komponenter. Integrerade kretsar för specialtillämpningar producerades i Vilnius, men konsumentkretsarna kom från Ryssland.
Före storproduktionens tidevarv
Radiotillverkningen började alltså 1926 i Litauen hos Stasys Brašiškis i Šiauliai. Under denna tid byggdes många apparater hemma, av entusiaster.
<Litauen, hembyggd, inget namn, 1925?, kristallmottagare, flera band>(se vidare fotnoter)
Zenonas har ett exemplar av en tidig litauisk, sannolikt hembyggd kristallmottagare. Den klarar flera våglängdsband genom val av avstämningsspole och har anslutning för upp till fyra par hörlurar så att hela familjen kunde lyssna.
Trådradio
Det var för övrigt ganska vanligt med trådradio (precis som i Sverige, 1943-1971) och samlingen innefattar ett flertal trådradioapparater med fasta stationer. Trådradio sändes ut över elnätet (till skillnad från i Sverige där den gick över telenätet).
Enstationsmottagare
Andra tidiga specialiteter är enstationsmottagare avsedda för landsbygden, eller särskilt billiga transistormottagare som bara kunde ta emot exempelvis sändaren i Vilnius. Dessa var unika för Litauen som tillverkarland i hela Sovjetunionen.
De litauiska radiofabrikaten
Låt oss börja med Zenonas stolthet, det finaste i hela samlingen: de fyra första radioapparaterna som byggdes vid KARADI (Kauno Radio Aparatu Fabrikas) (= Kaunas radioapparatsfabrik) i Kaunas. Karadi existerade bara under en kortare tid (producerade 1935-1937, men fabriken stängdes 1940) före andra världskriget. Fabriken hann tillverka hela 17 modeller på denna korta tid, men endast 12 exemplar existerar till idag. De här gamla radioapparaterna har något av filmerna ”Dr. Mabuses testamente” eller ”Metropolis” över sig, men det ”tunga” utseendet var ganska vanligt hos de flesta europeiska radiofabrikanter på 30- och 40-talen.
KARADI
<Litauen, Karadi, Tautofonas, 1935, 1, A-rör, batteridrift, LV-MV-KV, kunde användas utan batteri som kristallmottagare>(se vidare fotnoter)
Tautofonas (ung. medborgarradion) var Karadis första produkt, från 1935. Den är unik så till vida att om man har batterier kan den användas som en enrörs superregenerativ mottagare, men utan batterier kan den användas som kristallmottagare.
<Litauen, Karadi, Super KS5, 1936, 5, A-rör, nätdrift, LV-MV-KV>
Se på den härliga Karadi Super KS5, en femrörsapparat från 1936. Samma stationsskala använde Karadi i andra produkter från samma år, dock med andra höljen och former. Skalan uppvisar dåtidens viktiga stationer, som London, Paris, Bryssel, Köln och Berlin, litauiska stationer som Klaipeda och Vilnius, men även Sundsvall, Kalundborg (långvåg), Oslo, och intressant nog även Viipuri (det finska namnet på Viborg i Karelen, som numera heter Выборг efter att den tillfallit Sovjet efter Parisfreden 1947). Vatikanradion (Vatikanas) återfinns på samma frekvens som Moskva på kortvågen (inte konstigt) och på ett annat ställe hittar vi det något summariska ”R Amerika” (östra Amerika).
<Litauen, Karadi, B37, 1937, 3, K-rör, batteridrift, LV-MV>
Batteriradion Karadi B37 från 1937 ser väldigt stabil och gedigen ut. Skalan har bara två våglängdsband, lång- och mellanvåg.
<Litauen, Karadi, Super KS7, 1937, 7, A-rör, batteridrift, LV-MV-KV>
Samma år, 1937, kom Karadi ut med en uppgraderad variant med magiskt öga och kortvåg och hela sju elektronrör, fortfarande batteridriven. Den här ser så ”Metropolis” ut att Stålmannen mycket väl kunde ha haft en sådan i de tidiga serieutgåvorna. Snickeriarbetet är imponerande.
Kauno Radio Gamykla
Efter kriget tog fabriken Kauno Radio Gamykla (= Kaunas radiofabrik, KRG) över där Karadi hade slutat. KRG-fabriken byggdes på ett ställe där det tidigare stått en kyrka. Först vågade man inte demolera kyrkan, men på Stalins order revs kyrkan och fabriken byggdes på samma ställe. Fabriken startades 1953, samma år som Stalin dog och 1956 flyttades produktionen av radion Majak dit från Ryssland.
<Litauen, KRG, Majak, 1957, 7, 6-rör, nätdrift, LV-MV-2KV-FM>
Majak (Маяк) betyder fyrtorn på ryska och apparaten kom ut 1957 från KRG. Majak tillverkades ursprungligen i Ryssland men tillverkningslinjen flyttades till Kaunas på Stalins order. Två år senare kopierade litauerna själva ett hölje från en Telefunken-apparat och ställde in Majak-chassit, lade till en lettisk grammofon och kallade apparaten för Daina (= sång).
<Litauen, KRG, Daina, 1958, 7, 6-rör, nätdrift, LV-MV-2KV-FM, kombinerad med skivväxlare>
Som synes är Daina (= sång) i stort sett likadant utrustad som Majak, med den skillnaden att man kan öppna locket och finner då en grammofon från Lettland. Ursprungligen ville KRG ha bandspelare från ELFA för inbyggnad (modellerna Minija), men ELFA hade problem att hålla uppe produktionen och då satte KRG in en grammofon istället. Båda radioapparaterna har separata bas- och diskantkontroller och de standardiserade sju tangenterna framtill. Det magiska ögat sitter på olika ställen.
<Litauen, KRG, Vaiva, 1961, 8, 6-rör, nätdrift, LV-MV-2KV-FM, kombinerad med bandspelare ELFA-17 eller ELFA-21>
Vaiva (= ung. regnbåge) från KRG, producerad 1961, tycks vara en radioapparat på standardchassi eftersom det finns flera ungefär likadana, bara med det magiska ögat placerat på olika ställen. Den är intressant så till vida att den har separata bas- och diskantkontroller och dessutom sex förinställda tonkurvor, som Bakgrund, Intim, Bas, Tal, Solo och Orkester.
Efter detta kom modellerna Neringa och Nida (kvinnonamn) och ett enda exemplar av en modell kallad Lietuva (= Litauen). Nida tillverkades senare i den hemliga fabriken Postbox 555 i Vilnius. Efter att tillverkningen av Nida avslutats, fick Postbox 555 order att börja tillverka bärbara TV-apparater, eftersom olympiaden i Moskva (1980) närmade sig. Man började då tillverka den berömda, bärbara TVn Šilelis (= liten barrskog), (se avsnittet ”TV” nedan).
De lettiska radiofabrikaten
Letterna hade väldigt många radiofabrikat, och det här är bara ett litet skrap på ytan.
Leibovic
<Lettland, Leibovic, TM653, 1939, 5, E-rör, nätdrift, LV-MV-KV>
Leibovic TM653 är en stabil sak från 1939, året innan det judiskägda Leibovic gick i konkurs. Även letterna kunde bygga till synes enormt bastanta och majestätiska apparater med praktfullt snickeriarbete. Skalan är full av europeiska stationer och eftersom apparaten är bestyckad med E-rör var den sannolikt avsedd för export till hela Europa.
VEF
<Lettland, VEF, VEF Mir M-152, 1952, 13, 6-rör, nätdrift, LV-MV-2KV, Stalins radio, då med stativ>
Radion VEF Mir M-152 (mir = fred) från lettiska VEF fanns i självaste Stalins arbetsrum. Den började tillverkas 1952, ett år innan Stalin dog. Den är tämligen avancerad, med sina 13 rör. Tyget på framsidan verkar ha funnits i flera, eleganta varianter. De åtta glasrören på framsidan lyste som någon sorts ”bränslestavar” när apparaten var igång.
Det här är den modell som Stalin hade. Snidat benstativ är en underdrift. Det är både intarsia och sniderier. Något så elegant har undertecknad aldrig sett tidigare i fråga om radio. Det är femtiotalets Bang & Olufsen, ett radiokonstverk. I den här utformningen kallades den för Mir-154, eller ”Kreml-kabinettet”. Mitt fram på ”bordet” sitter två tryckknappar som förmodligen öppnade dörrarna i underskåpet.
Sen springer vi långt fram i tiden och väljer en synnerligen populär produkt.
<Lettland, VEF, VEF 201, 1970, transistorer, batteridrift, LV-MV-5KV>
VEF 201 blev en sann folkradio i hela Baltikum. Den fanns i vartenda kök. Den fungerade bra och hade bra ljud. Skalbelysning som kunde aktiveras med en momentan tryckknapp sparade batteri. Den tycks ha varit just batterisnål. En batterisats bestod av sex celler och det var inte helt billigt på den tiden. Men notera avsaknaden av FM-band på en transistorapparat från 1970.
Zvezda-54 (Звезда-54)
Den utan tvivel vackraste apparaten i hela samlingen är denna Звезда-54 (Zvezda-54, stjärna) gjord i Sovjetunionen.
<Sovjet, N1-Moskva, Zvezda 54, 1954, 7, 6-rör, nätdrift, LV-MV-3KV, ”Röda stjärnan” röd modell>
– Den har inget värde. Den är bara vacker, säger Zenonas. Det är en sovjetisk kopia av en fransk apparat kallad Excelsior-52. Sovjeterna skaffade den franska apparaten, kopierade den i detalj och satte ryska texter på alla knappar och skalor och en röd stjärna överst. Den tillverkades först i den sovjetiska fabriken Komunar i Charkov, men tillverkningen flyttades 1955 till de hemliga fabrikerna ZH-68 eller N1 i Moskva.
Långvågsbandet hos Zvezda sträcker sig från 800-2000 meter, mellanvågen mellan 200-550 meter och kortvågen mellan 25-75 meters våglängd, med två bandspridningar på broadcastbanden på 25-31 och 41-49 meter. På skalan finner vi några nu existerande och några sedan länge försvunna radiostationer med kyrillisk skrift, såsom Alma-Ata, Dnjepropetrovsk, Leningrad, Moskva, Novosibirsk, Petrozavodsk, Tasjkent, Tbilisi och Voronetsj.
– Jag har den i grönt också. Samma skräp.
<Sovjet, N1-Moskva, Zvezda 54, 1954, 7, 6-rör, nätdrift, LV-MV-3KV, ”Röda stjärnan” grön modell>
Det var inte meningen att sovjetmedborgarna skulle lyssna på stationer utanför Sovjetunionen. Och försökte de, så fanns det ryska störsändare för att förhindra det. Störsändarna var emellertid mindre effektiva i Litauen och människor lyssnade regelbundet på Vatikanradion och Radio Free Europe, även om det var stränga fängelsestraff förknippade med detta. Radio Luxemburg stördes dock inte, eftersom den inte var politiskt aktiv, och Luxy var faktiskt många unga litauers enda kontakt med västvärlden på 1960-70-talen.
Av en ren händelse, vid slumpmässig surfning på Internet, hittar vi i ett utsnitt av en bild från Moskvas polytekniska museum, ett gammaldags tekniskt museum med modeller av raketer och elektronrör, både en Zvezda och en stalinradio.
När du läst färdigt den här artikeln är du betydligt bättre rustad än tidigare att gå ut och möta den förunderliga östeuropeiska radiovärlden. Man kan dock tycka att Moskvas tekniska museums radiosamling är något mager jämfört med Zenonas.
Bandspelarfabrikaten
ELFA i Vilnius började 1948 med att producera grammofoner med eller utan förstärkare, och med hölje eller som halvfabrikat utan hölje, men slog sig senare på bandspelare, ibland som halvfabrikat för inbyggnad i KRGs radio-bandspelar-kombinationer. Produktionen övergick totalt en miljon exemplar bandspelare. Den miljonte apparaten tillverkades 1967 och framställdes endast för uppvisningsbruk. Zenonas Langaitis har även detta exemplar i sin samling. Notera att bandspelare heter ”magnetofonas” på litauiska och detsamma på ryska, Магнитофон.
<Litauen, ELFA, Elfa 6-1M, 1956, 4, 6-rör, nätdrift, 2-spårs monoinspelning vid 33 och 78 v/min, total inspelningstid 13 minuter vid 78 v/min, kombination med grammofon>**
ELFAs bandspelare 6-1M torde vara en av de märkligaste bandspelarna någonsin, en kombination av en skivspelare och bandspelare. Endast den övre bandrullen (upptagningsrullen) drevs av skivtallriken och den undre förrådsrullen roterade fritt. Bandet lades runt tonhuvudena till vänster. Eftersom skivtallrikens varvtal var konstant, blev bandhastigheten (cirka 19 cm/s) en funktion av hur mycket band som fanns på rullen. Det spelade mindre roll om man spelade in och av på samma apparat. Snabbspolning var givetvis inte möjligt. Efter avspelning vändes drivningen och bandet gick tillbaka till den undre rullen. Elegant, egentligen. Vid 78 varv per minut räckte en 500 meters bandrulle 13 minuter, och 31 minuter vid 33 v/min. Ville man spela skivor var det bara att ta bort bandrullarna och lägga på en skiva.
<Litauen, ELFA, Spalis, 1959, 5, 6-rör, nätdrift, mono, 19 cm/s>
ELFAs bandspelare Spalis (= oktober) tillverkades under partiordförande Kliment Vorosjilovs tid när allt fortfarande var inriktat på revolution.
<Litauen, ELFA, Gintaras, 1962, 5, 6-rör, nätdrift, mono, 19 cm/s, total inspelningstid 30 minuter>
ELFAs bandspelare Gintaras (= bärnsten) tillverkades under Chrusjtjov-tiden då befolkningen kunde andas ut efter Stalin och sluta tänka på oktoberrevolutionen. Därav det litauiskklingande namnet. Litauerna tycker om att döpa saker och personer efter naturfenomen. Handboken finns kvar.
Efter denna kom modellen Aidas (= eko, 1962, och ny variant 1966) som var en rak kopia av en japansk apparat och därför höll hög kvalitet, varefter ELFA övergick till namnstandarden ”ELFA” och ett artikelnummer på alla bandspelarprodukter. För språkinlärning specialbyggde ELFA hela språkstudios (sk ”linguaphone-kabinett”), med bandspelaren Diktor (= hallåman) med bandhastigheten 2 cm/s som centralenhet och en bandspelare för varje elev.
<Litauen, ELFA, Elfa RCTR 234, 1992, transistorer, batteri-nätdrift, stereo, 2,38-4,76 cm/s, kombination med FM-radio 65-74 MHz, specialmodell med variabel hastighet>
Bland ELFAs kassettbandspelare finner vi denna ovanliga radiokassettspelare RCTR 234 med två bandstationer och ställbar avspelningshastighet, avsedd för språkträning för blinda. Den kom aldrig i massproduktion innan ELFA upphörde med tillverkningen.
VILMA
VILMA hade huvudsakligen hemlig, militär produktion, men även en officiell sida. VILMAs vanligaste produkter var olika typer av tråd- och bandspelare.
<Litauen, VILMA, MN-61, 1970, transistorer, nätdrift, mono, 14,5 cm/s, total inspelningstid 5,5 timmar>
Trådspelare. Hemlig sovjetisk konstruktion. Inspelningen kunde startas automatiskt om ljud hördes, sk talstyrning. Denna variant användes av hemliga polisen, eventuellt för att spela in telefonsamtal eller avlyssna hotellrum osv. Samma mekanism användes också i färdskrivaren (svarta lådan) i sovjetiska flygplan. Byggdes också i Petrovskovo-fabriken i Nizjnij Novgorod.
<Litauen, VILMA, M-212S, 1986, transistorer, nätdrift, stereo, 4,75 cm/s, 2 motorer>
VILMA tillverkade dessa tämligen avancerade kassettbandspelare, båda med artikelnumret M-212S, s står för stereo (”C” i bilden är kyrilliska S), men i något olika utförande, uppenbarligen relästyrda och med flera motorer. VILMA kopierade mycket från japanska apparater.
Rörradio på standardchassi
Här har vi en vägg med apparater uppbyggda på standardchassi vid olika sovjetiska fabriker, bara med olika höljen och olika namn, som Kazan, Vostok, Donetsk, Rekord osv. Alla modeller har sju standardiserade tangenter, separat bas- och diskantkontroll och magiskt öga. Vissa modeller fick någon extra finess, som en klocka, men då med uppdragbart urverk, och det magiska ögat satt på olika ställen. Hade apparaten 11 tangenter ansågs den extra elegant.
Anden i lampan
Folk lyssnade på radio långt innan det fanns el i alla små byar runt om i Sovjet. Förmodligen finns det fortfarande inte elektricitet på vissa ställen i Sibirien.
<Sovjet, Voronezj Elektrosignal radiofabrik, 6PB-11, 1938, 6, sb-rör, batteridrift, LV-MV-KV, tudelad resväskemodell>
Det första som hände i Sovjet före andra världskriget var att det kom ”radiokolportörer” med bärbara radioapparater i form av två resväskor och ställde upp mitt i byn och så fick folk lyssna på nyheter och propaganda. Det var tydligen någon sorts statlig sovjetisk tjänst omkring år 1938. Zenonas tror inte att det kan ha kostat pengar. Radion är en tvådelad konstruktion med radio i den ena väskan och batteri och högtalare i den andra. Notera voltmetern för anodspänningen.
Just detta exemplar har en intressant historia. Radion beslagtogs av tyska trupper under kriget (Operation Barbarossa) och togs till Tyskland, där den försågs med tyska skyltar på alla rattar och skalor. När fronten vände, återerövrade sovjeterna detta exemplar och radion återkom till Sovjetunionen.
Men ”La piece de resistance” är den fotogeneldade termogeneratorn. Ute i vildmarken, dvs det mesta av Sovjet, förlitade man sig på egen genererad ström och för batteriradioapparater kunde man använda denna förnämliga lampa.
Termogenerator TGK-2-2 som tillverkades från 1957 av Metallamp i Moskva var en fotogenlampa med termoelement som användes som strömförsörjning för batteriradioapparater eller som batteriladdare. Värmen från lågan påverkade en sats termoelement, som i sin tur kyldes av kylflänsarna och alstrade en ström genom temperaturskillnaden. Den lämnade 1,2, 9 och 90 volt så man kunde driva batteriradio utan spänningsomvandlare för att få anodspänning. Den var avsedd för radioapparater som Rodina 47, Rodina 52, Iskra, Kiev B-2 med flera. Den förbrukade cirka 60-70 gram fotogen per timme och tanken räckte mellan 8 och 16 timmar.
En reklambild för termoelektrogeneratorn TGK-3 som användes i Litauen mellan 1952 och 1959. Se den glada, eleganta kvinnan med sin fina generator. Se hur skojigt det är att inte ha el indraget i huset.
Udda apparater och kombinationsapparater
Kombinationsapparater var redan på 1940-talet en metod att hålla priserna nere. De kunde ta sig olika märkliga former som en radio-bandspelare-grammofonkombination, eller varför inte en bärbar grammofon med sju förinställda, fasta radiostationer?
Det här är en underlig kombination av en transistorradio och skivspelare. Kanske en bra grej för stranden? Nej, en vindpust och skivan blåser bort. En annan distinkt möjlighet är sand i skivspåren.
– Inga andra än ryssarna hade kunnat hitta på en så här tokig apparat, menar Zenonas.
<Östtyskland, Sachsenwerk Radeberg, Leningrad T2, 1949, 31, olika ryska rör, nätdrift, LV-MV-KV-FM, kombinerad med TV på 3 olika VHF-band>
Kombinationsapparaten Leningrad T2 från 1949 var en extremt exklusiv modell, avsedd för de rikare i samhället. Den var oerhört rikhaltigt utrustad inuti, i och med att den var bestyckad med hela 31 rör (inklusive bildröret).
<Sovjet, Rjazans radiofabrik, Sinichka MP-64, 1964, transistorer, batteri-nätdrift, LV-MV-4KV, med utökade kortvågsband>
Politrukradion MP-64 hade mera omfattande kortvågsband än de konsumentapparater som såldes i Sovjet eftersom de politiska informatörerna var tvungna att hålla reda på vad motståndarsidan sände. Apparater som såldes till allmänheten hade kortvågsband som började vid 25 meter och längre våglängder, medan politrukerna, partifunktionärerna som hade till uppgift att lyssna på Voice of America, Radio Free Europe och liknande kunde få apparater med kortvågsband som började vid 19 meter. Just den här apparaten hittades i nyskick, ouppackad i kartong.
En spänningsomvandlare för stridsvagnsmontage, som omvandlade fordonsspänningen 26 volt till 150, 250 och 600 volt för olika rörapparater. De fyra hålen under kylflänsen är säkringshållare som dock saknar lock. Terminalen ”MACCA” är jord och 26-volten ansluts till ”+26B”. Bredvid apparaten ligger en stridsvagnsförares hjälm, med inbyggda hörlurar och mikrofon.
Transistorradio
Transistorradiohyllan innefattar ett 60-tal apparater. Översta hyllan upptas av VEFs utbud.
TV
Efter att ha avslutat produktionen av radion Nida fick den hemliga fabriken Postbox 555 i Vilnius order att börja tillverka bärbara TV-apparater eftersom olympiaden i Moskva (1980) närmade sig. Man började tillverka den berömda bärbara TV:n Šilelis (=barrskogsdunge) 1979 och höll på till 1994. Šilelis tillverkades i flera modeller och storlekar, Från början gjordes svartvita modeller, men mot slutet kom också färg-TV.
Överst på den röda flaggan finns ett citat av Lenin om det kommunistiska arbetets seger (han spred massor av sådana meningslösa citat) och under läses devisen ”Det kommunistiska arbetarkollektivet”, dvs det betyder i stort sett ingenting.
ELFA, historik och mysterium
Vi ska titta närmare på en alldeles bestämd elektronikfabrik: ELFA (Produktionsförbundet för tillverkning av elektriska motorer, med utvecklingsfabriken Röda banerets arbetarorden) var en sovjetisk tillverkare av elmotorer och hemelektronik i Litauens huvudstad Vilnius, en jättefabrik som existerade fram till några år efter Sovjetunionens fall. Fabriken låg (huset ligger fortfarande) tämligen centralt i Vilnius och hade 6000 anställda.
Hemelektronik var aldrig fabrikens huvudsyssla. ELFA tillverkade huvudsakligen elmotorer för olika typer av hushållsapparater som tvättmaskiner och kylskåp, alltså främst mindre asynkronmotorer. En mindre del av fabriken tillverkade dock grammofoner, rullbandspelare och på slutet även kassettbandspelare, både för privat och professionellt bruk, och motorer till dessa.
Fabriken grundades 1940 och började producera grammofoner från år 1948, bandspelare från år 1956 och kassettbandspelare under det sista året. Alltihop upphörde med fabrikens sönderfall år 1990.
Bilden visar ELFAs huvudingång som den såg ut under ”the hey-days” år 1971 och om teckensnittet i logotypen verkar bekant, så är det faktiskt inte en slump. Logotypen ser precis ut som det svenska ELFA ABs logga (numera Elfa Distrelec), och de båda hade ett visst samband, om än en smula grumligt. Senare bytte litauiska ELFA logotyp och teckensnitt.
ELFA var en av Sovjetunionens största producenter av småmotorer. På bilden ovan lindas statorer till asynkronmotorer år 1969. Det var ett oherrans liv i produktionslokalerna eftersom man huvudsakligen använde sig av gamla sovjetiska maskiner. Arbetarskydd var inte särskilt intressant. På ett ställe hade fabriksledningen dock lyckats inköpa en japansk motortillverkningsline, förmodligen något gammalt, utrangerat, och den var fabrikens stolthet. Den var tystgående och effektiv och när fabriken fick besök var det just denna line man visade upp. (Maskinerna är inte så vågiga som det ser ut på bilden. Bilden var bucklig och jag hade ingen glasskiva tillgänglig vid avfotograferingen.)
Det kan inte ha varit särskilt roligt att vara elektronikkonstruktör på ELFA. Skolningen var hård. Under de första åren fick en nybakad ingenjör inte göra något alls, utan skulle lära sig av de äldre. Någon nyutveckling utan order från Moskva förekom inte, så utvecklingsavdelningen var en stagnationsavdelning. Resultatet blev att stora klungor av unga konstruktörer drev omkring i korridorerna och inte gjorde något alls, tills deras kreativitet slutligen knäckts och de inordnat sig i sovjetsystemet, ett system som inte alls var baserat på kreativitet utan på att du gör vad du blivit tillsagd och dessemellan sitter med händerna utefter sidorna.
Efter lindning skulle rotorerna balanseras. På just den här bilden pågår balansering av rotorer till bandspelarmotorer, år 1972. Det fanns många bandspelarfabriker i Sovjetunionen och ELFA var inte en av dem som höll högst kvalitet. Strategin var dock att sälja apparaterna i orter bortom Uralbergen, där de var vana vid ännu sämre kvalitet.
Den dåliga sovjetiska kvaliteten blev till sist ett inrikespolitiskt problem och Brezjnev bestämde att alla fabriker måste hålla högre kvalitet, och efter avslutad kvalitetskontroll sätta på en kontrolletikett på varan. Det fungerade ett tag, sen hamnade etiketterna på alla de gamla vanliga, usla produkterna.
Men när sovjeterna byggde något starkt, så blev det å andra sidan väldigt starkt. Vi drar oss till minnes berättelsen om två pojkar i Vilnius som hade köpt en Aidas-bandspelare från ELFA och gick över en järnvägsbro med den. Den råkade ramla ned på spåren, men, sade de, chassit blev lite snett men det var bara att banka det rakt igen, så fungerade apparaten. Inte så mycket högteknologi kanske, men rejäla plåtbitar. Eller ta det här radioteleskopet i Irbene i Lettland: http://www.qedata.se/bilder/gallerier/lettland/Irbene-32-sida2.jpg
Det går inte av för hackor.
Slutmontering och avsyning av asynkronmotorer år 1972. De här motorerna var företagets praktprodukt och de var mycket bra och mycket åtråvärda, för alla stal dem.
– Dessa motorer var bortlösa och verkar fungera i evighet, inflikar Zenonas. De gjordes på 70-talet men fungerar än idag.
Stölderna var så omfattande att det var tvunget att stå en vakt på lastkajen när motorerna togs ur lagret och lastades på lastbil, och vakten måste vänta tills lastbilen förseglats med sigill. Tittade vakten bara bort en stund försvann en del motorer. Vi har svårt att förstå den logiken, men under Sovjetunionen var stöld ett sätt att fungera i samhället. Motorerna var välkända överallt.
De sålunda stulna motorerna var tydligen väldigt populära i hembyggda potatisrivare. Litauen är ett potatisätarland och då behöver man en effektiv rivapparat, som denna, nedan.
Den potatis är inte född som klarar en halv sekund i denna rivapparat. Den här apparaten är dock inte byggd med ELFAs motor utan kommer, legalt inköpt, från en fabrik i Mažeikiai (norra Litauen). Den är en potatisförintare, laddad med rå styrka.
Utvikning
En av de populäraste maträtterna kallas ”zeppelinare” (cepelinai) och ser verkligen ut som en zeppelinare, en grå- till gulaktig, enorm kroppkaka fylld med köttfärs, svamp eller färskost. Två bamsingar med sås med fläsktärningar är nog för att mätta den hungrigaste: http://www.qedata.se/bilder/gallerier/litauiskt-galleri/mat-jouzas/juozas-cepelinai.jpg
Den andra nationalrätten som kräver massor av riven potatis heter ”kugelis” och är bakad i ugn. Den kan fås antingen ”plain” eller med köttfärs eller kyckling inuti. Såsen görs på creme fraiche och smör. Det är otäckt gott: http://www.qedata.se/bilder/gallerier/litauiskt-galleri/mat/berne-kugelis-kyckling.jpg
Men fabriken byggde som sagt under de sista åren även bandspelare.
Bilden visar komponentmontering på kretskortet till bandspelaren ”Daina” (= sång) vid det synnerligen hemsnickrade löpande bandet, år 1971. Du ser den mulliga hastighetskontrollen längst ned i bild. Inte en robot så långt ögat når. Det var så man såg till att alla arbetare hade arbete i Sovjetunionen.
Här slutmonteras samma ”Daina”. Kretskortet monteras i apparatlådan och kablaget löds in. De lustiga trattarna är lödröksutsugare. Skylten på väggen uppmanar arbetarna att minska kassationen, eftersom kassation minskar fabrikens lönsamhet. Om det nu fanns någon lönsamhet?
– Titta, där är kafeterian för kontorsarbetarna, säger vår kontakt som tittar på bildunderlaget. Där kunde man äta sallad. Om det fanns någon sallad…
ELFA hade som de flesta större fabriker en lokalavdelning av KGB som avlyssnade alla telefonsamtal, interna som externa, skötte det politiska spioneriet mot de anställda och vid behov ägnade sig åt terror mot dem. Det var även KGB-avdelningen som hade hand om kopiatorerna. Kopiera fick man bara göra om man hade en rekvisition från en högre chef. Även dokumentförstöraren stod under KGBs övervakning. Telefaxmaskiner fanns, men fick bara hanteras av högre chefer, som inte ens angav sina egna namn på faxen utan hade kodnamn som ”Dun”.
Man måste förstå de som arbetade på ELFA. Arbetet måste ha varit nervslitande och en västerlänning kan knappast föreställa sig situationen. Alla kontor hade avlyssningsmikrofoner och alla telefoner avlyssnades regelmässigt. Terror för struntsaker var vanligt. Var man vegetarian offentligt kunde man aldrig räkna med befordran. Så förflöt arbetsdagen i Sovjet. Resultatet blev naturligtvis usel kvalitet. Men det spelade ingen roll.
ELFA hade givetvis en central administrativ datoravdelning. Bilderna är från 1971 och då var det stordatorer som gällde. Vi har tyvärr inte kunnat utröna vilket fabrikat. Skåpraden i mitten av rummet är förmodligen processorn. Ovanpå den står tre mindre apparater, nämligen remsstansar och en remsvinda. Längst bak i bilden syns fyra rediga bandstationer med vakuumkolonner, till höger om dem en hålkortsläsare och en radskrivare. Inmatningsarbetet skedde tydligen i datorhallen, vilket inte kan ha varit särskilt trevligt. Notera den totala avsaknaden av bildskärmar.
Den elegant vitrockade personalen demonstrerar radskrivaren. Av färgbandets bredd att döma är det någon sorts trumskrivare. Utskrifterna var dels lönelistor, dels den fruktade listan med försenade ankomster.
Intill radskrivaren hittar vi hålkortsläsaren. Hålkorten i Sovjetunionen var av precis samma mått och med samma delning på hålen som IBMs. Konstigt…
Datainmatning tycks huvudsakligen ha skett på 8-ställig hålremsa, med hardcopy på papper. Här sitter en stansoperatris och knappar in produktionssiffror.
Efter Litauens frigörelse 1990 upphörde ELFA som sådant att finnas, eftersom man egentligen aldrig haft någon lönsamhet. En stor del av produktionen stals ständigt eller användes som mutor, i princip en officiell hemlighet. Då och då slog polisen till och grep någon chef som hade förskingrat för många bandspelare, men det brukade lösa sig genom att polisstationen fick en ”present”.
Många anställda hade under de sista åren tecknat aktier i företaget och blev naturligtvis av med sina pengar. Fabrikslokalerna används dock fortfarande och man antar att de olika höga cheferna (med aktiemajoriteten) köpte ut ”sin” avdelning och nu driver någon slags produktion vidare. Legalt, nja… Men huset har fått andra hyresgäster också, en däcks- och ackumulatorfirma, en grekisk restaurang, frisörer, med flera.
ELFAs hus i dagens Vilnius. I just den här byggnaden stansade man plåtpaketen till statorer och rotorer.
Framtiden
Den röda flagga som arbetarna vid Kaunas Eldistributionsbolag brukade bära vid förstamajdemonstrationerna. Denna handbroderade flagga utdelades till vinnaren av en ”socialistisk tävling mellan olika industriella tjänsteproducenter”. Mera socialistiskt svammel, alltså.
Zenonas Langaitis fortsätter att samla radioapparater från hela Europa. Varje gång han är utomlands på semester tar han med sig en udda apparat hem. Han får också apparater av människor som sett hans samling på Internet, eller också byter han till sig dem mot olika reservdelar. Arbetet försvåras dock av att Ryssland inte längre tillåter utförsel av radioapparater som är äldre än 50 år!
– Produceras det några radioapparater i Litauen idag?
– Absolut ingenting.
Läs mer
Zenonas Langaitis samling på Internet: https://www.radiomuseum.org/collection/zenonas_langaitis.html
ELFAs märkliga broschyr från 1987 som visar de allra sista produkterna som producerades: http://www.qedata.se/bilder/elfabroschyr/elfabroschyr.pdf
Andra teknikartiklar om dagens teknik-Litauen:
Laserteknik: https://www.teknikaliteter.se/2017/11/09/litauiska-lasrar-bita-bast/
Etnoksomologi: https://www.teknikaliteter.se/2017/11/15/etnokosmologiska-museet/
Det härliga Litauen av idag: https://www.teknikaliteter.se/2020/03/06/litauen-finare-an-du-tror/
Fotnoter
Historik
Det går inte att fullständigt förstå industrins utveckling i Baltikum om man inte sätter den i samband med ländernas hårda historia, med dess otroliga offer i människoliv och intelligentia. Det går inte heller att förstå, om man inte få dra in politiken. Närvaron av Ryssland går aldrig att komma ifrån.
–1917: Litauen var en del av tsarryssland. Litauiska språket var förbjudet i skrift. Alla skolor var stängda. Kolportörer distribuerade litauiska böcker och tidningar med fara för eget liv.
1917: Revolution i Ryssland. Detta påverkade inte Litauen omedelbart.
1918: Litauens första självständighet.
1922: Polen ockuperade vilniusområdet. Kaunas blev huvudstad.
1939: Andra världskriget bröt ut med Tysklands ockupation av Polen.
1939: Polackerna drevs ut ur Vilnius. Vilnius åter huvudstad. Litauen var då fritt och en del av Västeuropa, precis som Sverige. Landet var Europas andra exportör av smör och bacon efter Danmark. Det blev det brått slut med.
1940: Sovjets första ockupation. Privat företagsamhet förbjöds.
1941: Tyskland ockuperade Litauen.
1941–1944: Tysklands Operation Barbarossa började. Sovjet jagade tillbaka tyskarna i och med att Operation Zitadelle misslyckas 1943.
1944: Sovjets andra ockupation. Stalin genomförde massdeportationer av intelligentian. All fri företagsamhet förbjöds.
1953: Stalin dog. Politiska fångar frigavs efter hand.
1960: Kommunismen började mjukas upp. Det oerhörda trycket från Moskva minskade.
1990: Litauen förklarade sig fria från Sovjetunionen och beviljades utträde i enlighet med sovjetisk lag.
1991: Gorbatjov ville inte åse detta stillatigande och började en militär offensiv i Vilnius. 13 döda. Offensiven misslyckades. Många privata företag startades.
1992-93: Hungersnöd. Kommunistisk ledning i Litauen. Sovjetisk blockad av gastillförsel mm. Sovjetunionen föll samman.
2000: Ekonomin, industrin, levnadsstandarden och konsumtionen gick uppåt med raketfart.
2023: Ekonomin fortfarande stark trots den ekonomiska tillbakagången i världen.
Grunddata
Grunddata för alla radioapparater anges på en enhetlig form.
<Tillverkningsland, tillverkare, typnummer-namn, tillverkningsår, antal rör, rörserie, strömförsörjning, våglängdsband, särskilda egenskaper>
Exempel:
<Sverige, AGA-Baltic, 2522, 1954, 4, U-rör, nätdrift, LV-MV-KV>
KV, kortvåg:
Beteckningen anger antalet kortvågsband. Notera att apparater som såldes till allmänheten i Sovjetunionen bara hade kortvågsband från 25 meter och längre. Apparater med kortare våglängdsband var förbjudna.
Grunddata för alla bandspelare anges på en enhetlig form.
<Tillverkningsland, tillverkare, typnummer-namn, tillverkningsår, antal rör, rörserie, strömförsörjning, mono/stereo, bandhastighet, särskilda egenskaper>
Exempel:
<Litauen, ELFA, Gintaras, 1962, 5, 6-rör, nätdrift, mono, 19 cm/s, total inspelningstid 30 minuter>
Elektronrörserier:
A-rör (europeisk standard med 4 volt glödspänning, magnovalsockel)
E-rör (europeisk standard med 6,3 volt glödspänning)
K-rör (europeisk standard med 2 volt glödspänning)
U-rör (europeisk standard med 300 milliampere glödström)
6-rör (rysk standard med 6,3 volt glödspänning)
sb-rör (rysk standard med 2 volt glödspänning)
Terminologi
Batteriradio: Det är inte bara halvledarbestyckade radioapparater som kan gå på batteri. Det fanns särskilda lågeffektrör, elektronrör med en glödspänning på 2-3 volt och en anodspänning på 60 eller 90 volt, som kunde drivas med batterier, ett lågspänningsbatteri och ett sk anodbatteri. Alternativet var förståss den fotogendrivna termoelektrogeneratorn, som också kunde ladda batterier.
FM-bandet: Östeuropa och Ryssland har/hade sitt FM-band vid 65,8–74 MHz (det sk OIRT-bandet), men många av länderna har börjat använda den europeiska/amerikanska standarden på 87,5–108 MHz (enligt CCIRs bandplan). Det märkliga undantaget i världen är Japan, som nyttjar 76–90 MHz.
Kristallmottagare (likriktarradio, diodradio): en primitiv typ av radiomottagare som fungerar utan batterier, genom att likrikta radiovågen direkt. Sändaren måste vara stark för att klara av att driva ett par hörlurar. ”Kristall” kommer sig av att man använde mineralet blyglans (PbS, galenit) som diod eftersom det har likriktande egenskaper, ofta i form av en liten glänsande sten.
Magiskt öga: En typ av indikatorrör, ett elektronrör som visar spänningsnivåer på en liten grönskimrande ”bildskärm” framtill. Indikatorn användes för stationsinställning, inspelningsnivåer mm. https://sv.wikipedia.org/wiki/Elektronr%C3%B6r#Katodstr%C3%A5ler%C3%B6ret
Politruk: Politisk officer.
Litauiska städer: Huvudstaden heter Vilnius. Landets andra stad (en kortare tid huvudstad) är Kaunas. Landets tredje stad är hamnstaden Klaipeda. Den fjärde staden är Šiauliai och den femte Panevėžys. Tyskarna kallade Klaipeda för Memel, men det var länge sedan. Kalla helst inte Vilnius för Wilna eller Kaunas för Kowno, för det är polska namn som förargar litauerna (se historiken).