Planeten Venus är en hård husmor, för att nu parafrasera Robert Heinlein. Icke desto mindre har forskare från KTHs projekt Working on Venus skapat värmetålig elektronik som kan arbeta i den heta atmosfären därstädes. Det gäller att göra den stryktålig, temperaturtålig och inte särskilt dyr. Vi har tittat på hur landaren skulle kunna göras.
Så här ser det ut på Venus. Kanske. Tänkt vy av venusytan, sammansatt av en radarbild från NASAs Magellan från 1989 och med himmelsfärger enligt Don Mitchells bedömning, samt en del svavelosande himmelsdis. Fotomontage av undertecknad.
Låt oss börja med att konstatera att mänskligheten redan mjuklandat ett par farkoster på venusytan och släppt lös en ballong i atmosfären. De sovjetiska landarna Venera 9 till 14 landade mellan åren 1972 och 1983 och tog utmärkta bilder, om än bara ett par stycken, innan de svettades ihjäl och dog. Venerasonderna var beroende av sin servicemodul, som de släppte innan de landade på Venus, för sin kommunikation med Jorden. All kommunikation var i realtid. När servicemodulen hade passerat Venus efter en timme, var förbindelsen för alltid bruten. Ballongerna Vega levde i 46 timmar och reste nästan en 1/3 av Venus omkrets i 240 km/t vindstyrka på 53 kilometers höjd. Ballongerna sände direkt till Jorden, om än i ynkliga 4 bit/s.
Den ena av de enda två bilder av venusytan som någonsin framställts korrekt, i form av ett återvrängt panorama från Venera 13. Bild: Roscosmos och Don Mitchell. Falskfärgad av undertecknad enligt Mitchells intentioner.
Venera var ett tekniskt mirakel för sin tid. Den hade en ovanligt omfattande instrumentpark och något i stil med detta torde vara ett minimikrav om man ska konstruera en modern landare: nefelometer (mäter ljusspridning i ett material, i detta fall atmosfären), masspektrometer (mäter förekomsten av olika grundämnen), gaskromatograf (mäter atmosfärens sammansättning), röntgenfluorospektrometer (mäter förekomsten av olika grundämnen), fotometer och spektrometer (mäter ljusnivå och ljusfärg), mikrofon (lyssnar), anemometer (mäter vindstyrka), lågfrekvensradio (RWI, radio wave investigation, lyssnar efter blixtar), termometer, barometer, accelerometer (mäter venusbävningar), penetrometer (bearbetar venusytan tillsammans med jordanalysenheten) och kameror (tar färgbilder). Detta är ett mycket högt mål att leva upp till.
Venera 11 under färdigställande. De markkännande instrumenten befann sig inuti de röda burkarna och paraplyt upptill var både reflektor för spiralantennen som sände rätt upp, och luftbroms. Bild: Roscosmos.
Men visst kan man förbättra resultaten. Veneras kameror var till exempel bara 252 pixel i vertikalled och färgkvaliteten var inget vidare. Venera-landaren hade heller inga strålningssensorer. Och som sagt, en livslängd på mer än en halvtimme skulle vara behjälpligt.
Avsikt
För en artikel i Techworld diskuterade undertecknad med professor Carl-Mikael Zetterling på KTH om hur man skulle kunna bygga en landare för en framtida venusfärd med de medel som står KTH till buds, som en del av KTHs projekt Working on Venus (se vidare rubriken Läs mer, nedan), som i sin tur är en del av satsningen på KTHs Rymdcenter. Denna artikel skrevs i samråd med tankesmedjan SNHT.
Zetterlings grupp hade inte funderat så mycket på hur en venusfarkost skulle kunna byggas upp utan ägnade den mesta tiden åt att lösa problemet med högtemperaturelektronik, alltså hur man ska få mikrodatorer, CCD-arrayer och kraftelektronik att fungera tillfredsställande trots att de glöder rött, i Venus 460-gradiga atmosfär. Kiselkarbidgruppen (SiC) löste det hela och har nu både op-förstärkare, logikkretsar och A/D-omvandlare färdiga som klarar dessa temperaturer, och mer ändå. 600 grader är ingen omöjlighet för halvledaren kiselkarbid.
Sovjeterna kylde det inre av sina välisolerade landare till –10 °C före landningen för att ha en köldreserv, men det behövs inte med högtemperaturelektronik. Något tryckskydd blir inte heller nödvändigt (Se ”Landaren i sammanfattning” nedan).
Eftersom inte mycket arbete lagts ned på det praktiska utförande av en venuslandare grep sig SAFA Night Hacking Team an saken. Följande text är en sammanfattning av våra funderingar. Mycket av det som framkommit, är baserat på kunskaper om tidigare venusfärder, färder i djuprymd och de metoder som NASA använt för att klara motsvarande problem på planeten Mars.
Grundförutsättningar
Exakt hur landaren ska komma i omloppsbana kring Venus är inte känt och är inte avsikten med denna studie. Vi förutsätter att KTH får följa med någon farkost som ändå ska dit, som extra nyttolast.
Landaren ska inte kommunicera direkt med Jorden via radio utan kommer att behöva en kommunikationssatellit i polär bana kring planeten, som relästation. En sådan kommunikationssatellit är heller ingen nyhet, utan sådana har byggts ett antal. Det är precis så som marsbilarna Spirit, Opportunity och Curiosity kommunicerar med Jorden från Mars. I och med detta kan man hålla energibudgeten i landaren nere och kommunicera på måttliga frekvenser, med lättbyggd radioelektronik och små antenner. Vårt förslag är att använda frekvenser kring 200 MHz på en vanlig, rundstrålande sprötantenn. En sändareffekt på 0,1 – 0,5 watt kan vara tillräcklig.
Effektbudget
Man har både en viktbudget och en energibudget att ta hänsyn till.
Radioaktiv isotopgenerator. Bild: NASA.
Hela landarens effektförbrukning kan med lite trixande hållas under 10 watt. Man kan för närvarande få ut 3 W/kg ur en radioaktiv isotopgenerator (RTG) och om man antar en förbrukning på 10 watt behövs en RTG på 3,5 kilo. Den massan behövs dessutom för stabiliteten under landningen. Isotopgeneratorn använder en plutoniumklump som varma änden i en anordning med termoelement som strömalstrare, och kalla änden är RTGns yta med kylflänsar. Det kommer inte att bli några som helst problem med kylningen av den kalla änden av RTGn. Den täta venusatmosfären är nästan lika effektiv som vattenkylning.
Det är önskvärt att landaren har en livslängd överstigande 243 jorddygn, ett venusdygn. Men vill kunna observera hela dygnscykeln och kunna mäta ljus och mörker, ta emot bruspulser från blixtar mm. NASA menar att en typisk RTG bör kunna fungera 2 jordår på en planetyta, vilket räcker mer än väl för de åsyftade 243 jorddagarna, plus 10-12 års hylliv, vilket överskrider tiden för överfarten.
SNHT funderade på användning av en bränslecell istället för RTG, och även om temperaturen är den rätta på Venus, skulle mängden bränsle man var tvungen att ta med sig, göra idén omöjlig.
Eftersom det inte är säkert att landaren kommer att hamna upprättstående på venusytan, bör man medföra flera likadana landare. De bör skjutas ut så att de landar på olika ställen på planeten, nord som syd som ekvator och i hög- och låglänt terräng, för att man dels ska få redundans och dels en överblick av alla terrängtyper.
Landning
Bild: NASA
Landaren (landarna) släpps loss från moderfarkosten och ges en lämplig inträdesvinkel så att de inte störtar ned för våldsamt och inte studsar av atmosfären (men det där har NASA redan koll på) och när atmosfären börjat tätna tillräckligt börjar landarens ablativa termosköld bromsa in den.
Ett exempel på en landare med ablativ värmesköld (svart) och övre skyddsköld (vit). Modulen ligger upp och ned. Bild: NASA.
De värmeskyddande plattorna på rymdskytteln var gjorda av ett material kallat LI-900 och var ovanligt effektiva. Värmer man ena sidan av en sådan till 1000 grader blir den knappt ljummen på andra sidan. LI-900 består av 94% luft och 6% fluffiga silikatglasfibrer och väger därför bara 144,2 kg/m³. Den ablativa värmeskölden till venuslandaren avses därför framställas av LI-900.
När farten kommit ned tillräckligt spränger man ut en fallskärm, som håller ända tills atmosfären börjat bli för varm så att skärmen hotar att brinna upp, vilket tycks inträffa på 50 km höjd. Då släpper man fallskärmen och faller fritt. När landningsradarn avgör att höjden är lämplig spränger man de tre sprängbultar som håller den övre skyddsskölden och denna faller bort.
Landaren ser då ut som en skål som faller nedåt. Stabiliteten ska dels uppnås genom att lasten fördelas jämnt i skålen, dels genom att isotopgeneratorn är tung och placeras så att tyngdpunkten blir låg.
När landaren till sist slår i marken kommer det som är kvar av den i sammanhanget ganska mjuka värmeskölden att fungera som stötdämpare och innesluta vassa stenar etc som står upp.
Landningen bör inte bli särskilt hård, eftersom atmosfären vid 92 bars tryck torde vara som att vada i gelé. Venera föll fritt från 50 kilometers höjd och slog i ytan med bara 8 m/s. Den enda bromsen var ett paraply i metall på 1,5 meter (för en farkost på cirka 660 kilo), som samtidigt fungerade som reflektor för antennen.
Landaren i sammanfattning
När landaren släpps loss från moderfarkosten är alla strukturer inuti den hopknycklad minnesmetall. Den roterade spegeln för panoramakameran monteras i toppen på ett torn av minnesmetall, som vecklar ut sig till ett fackverkstorn efter ett tiotal timmar i Venus marktemperatur. Tornet kommer också att fungera som dammskydd för kameran. Fallskärmen ligger i ett temperaturskyddat utrymme överst. Den övre skyddskonen ska vara i ett värmetåligt men radiogenomsläppligt material, så att landaren kan kommunicera med moderfarkosten under nedfärden.
All intelligens för nedfärd, landning och drift på planetytan sitter i elektroniken i markmodulen, även den som sköter fallskärmen och sprängbultarna. När bultarna lossas kommer man inte att förlora någon funktionalitet alls.
Markmodulen består i huvudsak av en skål i titanplåt, 1-2 meter i diameter, som är klädd undertill med LI-900. Det finns ett hål i titanskålen, där landningsradarn tittar ned. För denna kan man antingen bygga en enkel array av fasta dipoler som bara strålar rakt ned, eller tänka sig en phased array-konstruktion som kan svepa runt horisonten.
Ett antal timmar efter landningen har minnesmetallen i antenner och torn rätat ut sig och antennerna får full verkningsgrad. Kamerans spegel höjs till 45 graders vinkel av sin hållare i minnesmetall. Titanskålen fungerar som reflektor för radioantennerna.
Elektronikmodulerna (husen) består också av titan som svetsats mot skålen. Kretskorten bultas fast mot husens tak med bultar med fjäderbrickor. För att öka stabiliteten och vibrationståligheten står ett fackverk av tunna titanplåtar mellan husen och skålens kant (se nedan).
Husen behöver ingalunda vara täta, utan atmosfärstrycket kan slippa in. Atmosfärens koldioxid skadar inte elektroniken. Det gör däremot det lilla innehållet av svavelsyra. Låter man atmosfären pysa in genom ett litet hål fyllt med kalk kan svavelsyran absorberas och neutraliseras.
Den tunga delen är isotopgeneratorn (RTG), som lämpligen monteras i mitten av skålen så dess tyngdpunkt kommer lågt.
Uppifrån syns ytterligare detaljer. För att få jämvikt kan elektroniken delas i tre moduler (hus): Mikrodator- och kameramodul, radiomodul och sensormodul.
Flatkabeln går i ring runt de tre modulerna, vilket ger redundans. En ledare kan gå av någonstans utan att det påverkar funktionen.
Dataöverföring till Jorden, radiosändare
Vanliga sprötantenner räcker gott och väl för kommunikation med en satellit, så som bevisats på Mars. Liknande antenner kan användas för RWI, Radio Wave Investigation, när man vill höra åskurladdningar i molnen. Man kan också tänka sig en lågfrekvensantenn i form av en luftlindad mångvarvig spole av asbestlaminerad litztråd punktsvetsad mot radiokortet.
Gruppen hade tidiga funderingar på att eventuellt förse en kretskortet i radiomodulen med en mängd dipoler och montera sändarmoduler på andra sidan plattan och på så sätt skapa en fasad antennmatta och åstadkomma en elektroniskt styrbar antenn. Vid närmare eftertanke visade sig verkningsgraden på en sådan anordning vara för låg för att motivera konstruktionsjobbet. En helt vanlig rundstrålande kvartsvågspinne har bättre verkningsgrad och är betydligt enklare att konstruera.
Antennerna görs av minnesmetall som förvaras hoprullade och vecklar ut sig efter att par timmar i venusvärmen. Antennen kan säkerligen bara skruvas fast i kretskortet med skruv, mutter och fjäderbricka. Fjäderbrickan är avsedd att ta upp vibrationer och skruvens förlängning i den höga temperaturen.
De uteffekter som krävs kan man lära sig från marsbilsprojekten. Mer än en halv watt ska inte behövas.
Det finns ingen anledning att göra större åthävor än nödvändigt och gå upp i sändarfrekvenser över 200 MHz. Igen kan man dra lärdom av marsbilarna, som håller sig inom detta frekvensområde. Det är lätt att bygga sändare vid denna frekvens och ett par centimeter matarledare betyder inget för prestanda.
Spaceship on a Chip
En tänkt bild av ett ”kretskort” för venuslandaren. Kretskortet är framställt av aluminiumnitrid (AlN), en keram som har samma värmeutvidgningskoefficient som halvledarkretsarna i kiselkarbid (SiC). Avsedd storlek är i stil med en kakelplatta. De gröna fyrkanterna är SiC-kretsarna, monterade ”flip-chip” alltså med ledningsmönster och anslutningar nedåt, mer eller mindre hårdlödda mot ledningsnätet av platina. Platina är den enda metall som inte veknar i 460 grader och med hög ström pålagd.
För att i mesta möjliga mån eliminera kablage och tillhörande felkällor bör all logik läggas på ett enda moderkort. Det är detta som är Spaceship on a Chip.
Flatkablarna som kommer utifrån ansluts med skruvterminaler eller punktsvetsas på kretskortets sidor.
Utspänningen från RTGn varierar med tiden och omgivningstemperaturen (rumstemperatur, rymden, Venus), varför man måste kunna koppla om sektioner av termoelement för att ständigt hålla avsedd spänning. Det sköts av kraftreglerelektronik.
Controllern behöver många anslutningar mot minneskretsarna, därav det omfattande ledningsnätet.
Signalkablaget innefattar både en databuss, à la CAN-buss och matningsspänningar till de två andra instrumenthusen: radiohuset och sensorhuset.
Att framställa elektroniken på kretskort har den fördelen att det är lätt att seriebygga flera likadana enheter för testning. Ledarmönstret konstrueras med vanlig kretskorts-CAD och framställs med platinapasta som screentrycks på aluminiumnitriden och sedan smälts fast. SiC-kretsarna kan också enkelt massframställas, placeras uppochned på kretskortet och hårdlödas fast, varefter allting kan provas med kända metoder.
Kameror
Det är lämpligt att följa i Sovjets spår och göra panoraman av venusytan. Men det bör göras i flera våglängdsområden än vad som gjorts hittills. SNHT tänker sig åtminstone tre kameror.
En del av ett venuspanorama. Armen som sticker ut är ett markanalysinstrument. Stenen till vänster, är en sten.
Det är rimligt att anta att man inte bör lägga ned arbete på att tillverka tvådimensionella CCD-arrayer i SiC, när det räcker med en dimension. En linjesensor är fullt tillräcklig om man ändå ska ha en vridande spegel och skapa panoraman. Det blir betydligt enklare att få bilder med 1000 pixels vertikal upplösning genom att svepa en 1000 pixles linjesensor horisonten runt, än att försöka bygga en 1000×1000 pixels array.
Mitt på kretskortet sitter kamerakretsen med sina tre linjära CCD-arrayer. Den tittar nedåt (uppåt efter montage) genom ett hål i kortet, som är fyllt av en propp av Pyrex (ugnsfat glas) som agerar objektiv. Pyrexglas är tillräckligt temperaturstabilt för Venus.
Stenigt panorama från Venera 9. Brusstrecken i översta bilden är egentligen telemetridata som sänts tillsammans med bilden, som kan trollas bort, som på nedre bilden,
En kamera ska lämpligen vara känslig i synligt ljus, med RGB-filter, för att efterlikna det mänskliga ögat och ge en bild som vi kan förstå intuitivt. Den andra kameran bör vara känslig i NIR (kortvågigt infrarött) för att kunna hjälpa till med mineralanalyser. Långvågigt infrarött är sannolikt meningslöst att studera på en planet som är 460 grader på ytan. Den tredje kameran bör vara känslig i ultraviolett, för studier av himlen, utöver mineralstudierna. Himmelsljusets polarisation kan också vara intressant att studera.
De tre sensorerna ska titta ut rätt upp från elektronikutrymmet mot en roterande spegel, monterad på änden av ett torn. Asynkronmotorn vrider tornet med spegeln i toppen. Den drivs direkt av en motordrivkrets som skapar trefas av lämpliga frekvenser för att rotera spegeln lagom fort. Asynkronmotorer kan användas i minst 400 graders temperatur, eftersom de huvudsakligen bara består av aluminium och koppar och rotorn är kortsluten. Det finns smörjmedel som fungerar i högre temperaturer än så, exempelvis molybdendisulfid, även känt som Black Molly.
Ryska kalibreringsremsor på Venus, på Venera 13 och 14.
Det måste finnas en kalibreringsremsa som de tre kamerorna kan se någon gång under varvet runt horisonten, så att man kan säkerställa färgtemperaturer, genom att se hur himmelsfärgen färgar färgfälten på kalibreringsremsan. Kalibreringsremsans utseende i 460 graders temperatur måste utprovas på Jorden.
Sensorer i sensorhuset
Temperatur och tryck torde kunna mätas med enkla termoelement och MEMS-sensorer. Dagsljusspektrum kan mätas med en array av SiC-fotodioder med olika färgfilter.
En mikrofon bör finnas för att återge ljuden på Venus. Det finns ingen anledning att tro att KTH inte kan utveckla MEMS-sensorer i SiC som kan fylla denna uppgift.
APXS. Bild: NASA
APXS-sensorn (Alpha Particle X-Ray Spectrometer) har blivit populär på alla marslandare för att utröna markens (jordens och stenars) sammansättning. Den är modern och mycket enkel och består bara av en alfastrålare och ett antal dioder. Den är stor som en liten espressokopp. Eventuellt kan man bygga en högtemperaturvariant av den. Koppens öppning ska tryckas mot marken och ligga kvar ett par timmar, medan signalen samlas in. En arm i minnesmetall som först ligger hopknycklad, men som när den rätar ut sig, svänger ut en APXS mot venusytan över kanten på landarens skål, vore en lämplig utplaceringsmetod.
Labb på en chip. Bild: Berkeley.
Sedan Veneras tid har man utvecklat metoder för kemisk analys på en chip (lab on a chip), exempelvis gaskromatografi med mikrokanaler och sensorer nedgrävda i en kiselbit, eller i detta fall i en kiselkarbidbit. Det blir sannolikt sådana metoder man får använda för analys av venusatmosfären.
Pumpning av gasen/atmosfären genom mätapparaturen kan skötas med mikromotorer i MEMS-teknik, något som redan är utvecklat.
På Venera satt en skålkorsanemometer för att mäta vindstyrkan, men en vindmätare i form av en uppstickande tråd med trådtöjningsgivare borde vara stabilare och stöttåligare.
Kablage
Det finns ingen anledning att tro att inte koppar skulle kunna användas som ledarmaterial även på Venus. Koppar smälter inte förrän vid 1083 grader. Isolationen är inte heller ett problem, utan något vi löst på Jorden sedan länge för ugnar och liknande. Asbest sönderdelas inte förrän mellan 1000–1250 °C. Den kan glöda gult utan att något farligt händer. Det finns inga utomjordingar på Venus som kan ta skada. Asbestväv är mjuk och asbesttrådar kan spinnas kring koppartråd, lämpligen i form av en flatkabel med 10 ledare som går ett varv runt landaren. Kabeln ska överföra både kraft och CAN-buss och i och med att den går varvet runt farkosten blir den en redundant förbindelse.
Anslutningen mot elektronikmodulerna kan vara enkla skruvplintar eller om möjligt punktsvets direkt mot kretskorten.
Materialval i sammanfattning
Vad tillverkar man en venuslandare av? Det blir inget direkt exotiskt.
- Kretskort i form av keramiska plattor i aluminiumnitrid med ledare av platina
- Flatkabel och andra ledare i koppar med isolation av asbest
- Anslutningar i form av skruvplintar i koppar, med kopparskruv, eller ytor för punktsvetsning
- Ablativ värmesköld av fluffigt kvartsglas
- Övriga delar av flygkroppen i titan
- Antenner och kameratorn i minnesmetall.
- Kameraspegel i beryllium (mycket lätt, starkt och formstabilt)
Vad kan man finna på Venus?
Venus är helt täckt av moln. Slätterna är vulkaniska ökenlandskap. Det finns inget vatten, inte ens fuktighet. Många vulkaner är av typen pannkaksvulkaner som pressats ihop till en platta av atmosfärstrycket. Ytan har väldigt få kratrar, så den bör vara tämligen ung. Inte äldre än 100 miljoner år.
Även den minsta bris i 92 bars atmosfärstryck blir som en vattenström i en flod, en sak man får ta hänsyn till när man konstruerar landare, så de inte blåser bort. Gravitationen är 0,9 g, så saker väger ungefär lika mycket på Venus som på Jorden.
Under sådana förhållanden kan inget kolbaserat liv existera. Inte för att det skulle brinna upp omedelbart, för koldioxid kan inte underhålla förbränning, men längre molekyler som DNA klarar inte lång tid i sådana förhållanden och skulle alltså inte kunna utvecklas.
Kanske vi kan hitta något annat? Varför inte kiselbaserat liv? Eventuellt i form av små skalbaggar, trilobiter eller myror med kiselskal, över huvud taget uppbyggda av kisel. Varelser som tål höga tryck hittar vi även på Jorden, långt nere i haven. En sten eller ett avhoppat linsskydd som flyttat på sig i mellan två av de ryska bilderna, eller också var det bara brus, startade en flod av konspirationsteorier om att det kanske ändå fanns liv på Venus. Men, ack nej.
Då verkar det troligare att svavelälskande DNA-baserade bakterier och andra mikroorganismer kan leva i molntäcket på 50 kilometers höjd, där de inte pressas sönder eller sönderdelas av hettan och där det faktiskt finns lite vatten.
Venuskoloni som flyter i molnen på 50 km höjd. Bild: Ralph Ewig
Sannolikt blir det också där som människan får tänka sig att dväljas i ballongburna flytande kolonier, den dag vi tänker resa till Venus. På 50 kilometers höjd är atmosfärstrycket ungefär detsamma som på Jorden, varför man inte behöver tänka särskilt på kolonins trycktålighet. Väl där, kan man dock tänka sig att vi själva sprutar ut mängder av passande, genmodifierade bakterier, som kan förse planetens övre atmosfär med liv. Dessa kan senare kanske skördas och bli till mat eller gödningsämnen åt kolonisatörerna, som dock får tänka sig att odla växter ombord på de flytande kolonierna.
Att gå på planetytan blir det inte tal om, förrän den är terraformad. Där finns oändligt mänga idéer kring detta och för att nu bara nämna en, så finns det förslag på att använda massdrivare, som stora gaskanoner och skjuta ut venusatmosfären i rymden. Rekylen från dessa kanoner används för att spinna upp planetens rotation från dagens ett varv på 243 dygn till kanske ett varv på 30 dygn. När atmosfärstrycket sjunkit och temperaturen likaså, kan man börja odla upp planeten.
Venus är vår! (Frederik Pohl)
Avslutning
I och med detta överlämnar SNHT sin farkostlösning till KTH att göra eller låta efter eget gottfinnande, men vi vore mycket tacksamma om vi kunde få delta i det fortsatta konstruktionsarbetet.
Läs mer
Elektroniken är klar, Working on Venus levererar: https://www.teknikaliteter.se/2020/04/14/working-on-venus-levererar/
KTHs projekt: http://www.hotsic.se och http://www.workingonvenus.se/
Venerasonderna i detalj (Don Mitchell): http://mentallandscape.com/V_Venera11.htm
RTG: http://www.lpi.usra.edu/sbag/meetings/jan2011/presentations/day1/d1_1200_Surampudi.pdf
Värmesköld: https://en.wikipedia.org/wiki/LI-900
Problem med återinträde i atmosfär: https://en.wikipedia.org/wiki/Atmospheric_entry
APXS: https://en.wikipedia.org/wiki/Alpha_particle_X-ray_spectrometer
Terraformera Venus: https://en.wikipedia.org/wiki/Terraforming_of_Venus
Konspirationer om liv på Venus: https://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2090556/Life-Venus-Russian-scientist-claims-seen-scorpion-probe-photographs.html
Fakta om SNHT
Tankesmedjan SAFA Night Hacking Team består av:
Thord Nilson: Elektronikkonstruktör med switchelektronik som specialitet
Per Lindberg: Databasguru och framåtblickare
Thomas Nyström, Elektronikkonstruktör med mobiltelefoni som specialitet
Jörgen Städje: Allmän tekniktok
