Fötterna på Jorden men huvudet bland molnen

Syntar finns numera i var mans dator. Vill man spela på klaviatur finns det tusen och åter tusen apparater att köpa. Så har det inte alltid varit. På sextiotalet fick man bygga sina syntar själv, för då fanns inga att köpa. Vår svenske syntgigant Ralph Lundsten, som byggde egna syntar långt innan de flesta i läsekretsen ens var födda, var stor i Japan långt innan det var stort att vara stor i Japan.

Det här är något så unikt som ett reportage med musik. Ha ljudet igång på datorn och börja med följande URL medan du läser inledningen: Ut i vida världen: https://www.andromeda.se/

Var Ralph Lundstens liv en era? Ja, det var det. Han var Sveriges i särklass mest kände musiker och kompositör och började producera elektronisk musik långt innan det fanns syntar och han slutade när syntarna blivit så vanliga att de inte längre syns, utan finns i alla apparater runt omkring oss som spelar och piper. Ingen tänker längre på att denne använder en synt, trots att de flesta gör det varje dag. En synt var från början en mödosamt hopknåpad elektronisk apparat som krävde ingenjörsexamen, lödkolv och tjocka databöcker, men har idag förvandlats till en standardiserad programsnutt som osynligt slinker med i varenda elektronisk spelapparat och telefon.

Ralph lämnade oss i juli 2023. Han blev 86 år.

Innehåll

Syntens och syntmusikens historia

Låt oss först ta ett helhetsgrepp på syntmusikens ursprung och uppgång innan vi kastar oss över dagens clou, Lundsten. Studera nedanstående bild nära och du ska finna att elektronmusiken faktiskt börjar 1928. Ralph föddes inte förrän 1936.

Ovanstående bild finns som PDF om du klickar HÄR. Skriv ut den och ha på väggen!

Maskinvara för musik

Utom Andromedas syntar som beskrivs längre ned.

Leon Theremins synt Thereminen har gjort sensation flera gånger, dels när den skapades på 1920-talet, och senare när den användes för att göra hemska ljudeffekter i film och intog en framstående plats i den amerikanska TV-serien ”Min vän från Mars” (My favourite Martian). Man tror allmänt att det var en theremin som användes för det vinande ljudet i Beach Boys ”Good Vibrations” som kom 1966, men det var i själva verket en avart byggd av Paul Tanner, som han kallade Electrotheremin. I vilket fall som helst var båda varsin musikalisk revolution.

Robert Moogs analoga instrument Moog Syntheziser (1964) och Minimoogen (1970) öppnade världens ögon för synthezisern som ”riktigt” instrument. Mera om detta nedan. Minimoogen var den första synten som var enkel att använda, gick att dra runt på en turné och inte kostade stora pengar.

Sequential Circuits Prophet 5 var viktig. Den var polyfon (5 röster, därav femman) och hade minne. Man kunde alltså spara ljuden och växla mellan olika ljud utan att behöva vrida på olika rattar.

Fairlight CMI från 1979 är den första kommersiella digitala sample-synten. Den hade också additiv syntes och sequencers, så den var en hel musikproduktionslåda med bildskärm och ljuspenna. Den definierade musikskapandet i mitten på 80-talet. Som exempel är både temat till Miami Vice och huvudtemat till Beverly Hills Cop helt gjorda på Fairlight.

Yamaha DX7 från 1981 är den första billiga digitala synten. Den var också den första synten som var riktigt svår att programmera, vilket ledde till att musikerna började använda fler och fler färdiga ljud. Man kunde köpa små minneskassetter som innehöll bibliotek med ljud. Det är början till att syntmusiken blev till massproducerad syntmusik.

Akai MPC60 från 1988 var en sampler och sequencer som var inriktad på rytmer. Den gjorde det enkelt att bara ta en bra slinga från någon annans skiva och rappa över den, och gjorde i ett svep hip-hop trist.

På 1990-talet tog PCn över allt mer. Numera är de typiska hitlåtarna på listorna helt gjorda på datorer. Ännu så länge använder man dock mänskliga röster till sångspåren, men arbete pågår på att även skapa sången syntetiskt. Vocaloid är ett röstsyntesprogram som säljs av Yamaha, där man kan köpa digitala sångröster. ”Sången” till världens mest irriterande video, Nyan Cat är ett annat program som heter Utau. Fast övertygande sångsyntes gjorde ju teknologerna på Institutionen för talöverföring på KTH redan 1977 med sin musikmaskin Musse.

Trenden inom syntar nu går mot snygga saker som är enkla att manövrera. De professionella musikerna använder plugins på PCn. Synten har blivit en programvara. En plugin kan köpas över Internet för mellan 500 och 2500 kronor, laddas hem och spelar på en gång. Eller också köper man en hel mängd på en gång, en sk Plugin Bundle. Knappt någon går längre och köper en fysisk synt.

MIDI-standarden, 1983

1983 kom MIDI-standarden (Musical Instrument Digital Interface) för styrning och hopkoppling av elektroniska musikinstrument och för den delen också exempelvis ljuseffekter. MIDI var definitivt pådrivande för standardiseringen av syntarna och därmed dess popularitet och enkelhet vid användningen.

Inspelningar som gjort avtryck

Schaeffer – Cinq études de bruits (1948)

Schaeffer skapade Musique Concrète innan det fanns syntar, men hans ljudlandskap av inspelade ljud är till mycket stor del början på elektronmusiken.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=nF35LImqaGo

Karlheinz Stockhausen – Gesang der Jünglinge (1956)

Stockhausen blandar här genererade toner från tongeneratorer, ibland med röstlika harmonier, klick och brus med den sönderklippta sången från en 12-årig sopran. Det räknas som det första mästerverket inom elektronmusiken och är fortfarande, 60 år senare, banbrytande.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=WTtzAmZFtds

Tom Dissevelt och Kid Baltan – Song of the second moon (1957)

Till de tidiga verken och pionjärerna bör även läggas Tom Dissevelt, med bl a ”Song of the second moon” från 1957. Den som tittade på exempelvis Tekniskt Magasin när TV var svartvit minns säkert att dessa kompositioner användes för att illustrera olika industriella processer.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=bVl2_MSwmSA

Ron Grainer/Delia Derbyshire – Doctor Who theme music (1963)

Delia Derbyshire skapade musiken till BBCs TV-serie Doctor Who helt genom att klippa och tejpa i magnetband, enligt Schaeffers principer, och denna spöklika låt var den stora massans (i alla fall i Storbritannien) första möte med elektronisk musik.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=CM8uBGANASc

Walter/Wendy Carlos – Switched on Bach (1968)

Alla förklaringar är egentligen överflödiga. ”Switched-on Bach” visade att Moog Syntheziser inte var en kuriös ljudeffektburk utan ett seriöst instrument. Walter/WendyCarlos stod också för mångas första möte med elektronisk musik genom att år 1971 skapa ljudspåret till Kubricks film ”A Clockwork Orange”. 1982 gjorde Carlos filmmusiken till disneyfilmen Tron, som skildrar strider mellan animerade figurer inuti en dator. Musiken gjordes både på Moog Syntheziser och GDS-synten (General Development System) från italienska Crumar.

Ljudprov i Carlos-stil: https://www.youtube.com/watch?v=Fbh1mPE7lN4

Hot Butter – Pop Corn (1972)

Den första syntlåten att ta sig in på Tio i topp, blev nummer 1 i många länder. De som missade Doctor Who eller Switched-on Bach missade i alla fall inte den här.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=YK3ZP6frAMc

Kraftwerk – Autobahn (1974)

”Autobahn” var en milstolpe i syntpopen i och med att man sydde ihop elektronmusik som Schaffers och Stockhausen och pop-melodier till en nyskapande helhet. Kraftwerks senare skivor var ännu mer inflytelserika, men det skulle kräva en egen artikel, egentligen.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=gChOifUJZMc

Gorgio Moroder/Donna Summer – I Feel Love (1977)

Moroder ville göra en låt som lät som framtiden och gjorde en monoton, svävande disco-låt med massor av lager av syntar som fått stort inflytande på all elektronisk dansmusik sedan dess.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=JhKqs7dUMa8

Isao Tomita – Bermuda Triangle (1978)

En rosa LP-skiva med dataöverföring på. Baksidestexten berättar om ett stort UFO som dyker upp över Bermudatriangeln och sänder ett meddelande. Meddelanden finns med i form av ljudeffekter som kan kodas av med lämpligt modem. Titlarna fantiserar kring sagda triangel, Tunguska, en ihålig jord, etc. Musiken är Tomitas mycket egna versioner av klassiska verk av Sibelius, Prokofiev, John Williams m fl.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=vjFKQY2IjZc

Gary Numan – Are Friends Electric (1979)

En av de tidigaste syntpop-hitsen, men inflytelserik inte bara på det sättet, utan också genom att det Numan spelade, egentligen inte var syntpop utan syntpunk. Hans musik var djupt inflytelserik på 1980-talets hårdare syntmusik. Utan Gary Numan skulle varken Nine Inch Nails eller Marilyn Manson låta som de gör.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=-0WNbm1jz6A

Kitaro – Silk Road (1980)

Kitaro gjorde ljudspåret till japanska NHKs långa TV-serie ”The Silk Road: The Rise and Fall of Civilizations” om Sidenvägen från Rom till Xi’an, en form av turistreklam för Kina och hur Japan påverkades av handeln. Hela världen såg förmodligen TV-serien som sändes under 10 år och hörde Kitaros syntmusik, vilken huvudsakligen gjordes med Minimoog, Minikorg 700 and Maxikorg DV800.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=mOtwSirCTHo

Under 1980-1981 slog sedan syntpopen igenom på bred front och efter det finns det väl inte en vecka utan en syntpoplåt på topplistorna.

Africa Baambaata – Planet Rock (1982)

Africa Baambaata tog en Roland TR-808 trummaskin, och några skivspelare med kraftwerk-låtar och rappade över. Resultatet var en revolution inom hip-hop och startskottet för det som sedan blev House och Techno.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=hh1AypBaIEk

Isao Tomita – Dawn Chorus (1984)

Här spelar Isao Tomita sina versioner av ett antal klassiska verk av Rachmaninov, Albinoni m fl, men med sample av radioastronomiska fenomen, som kvasarer, elektromagnetiska fenomen som uppstår i jonosfären efter en solstorm, pulsaren Vela-X och de visselljud som åska åstadkommer på kortvågen.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=Y_zGKYAr3hg

The Timelords – Doctorin’ the Tardis (1988)

En stor hit som är gjord genom att sampla flera olika låtar och mixa ihop dem. Här blandas Derbyshires Doctor Who-tema med Gary Glitters ”Rock and Roll (Part Two)” och Sweets ”Blockbuster”. Att göra så kallas numera ”mashup” och har blivit en egen konstform, tagen till sin absoluta topp med den då 17-årige Madeon som 2011 ändrade ljudlandskapet för mycket av dagens populärmusik genom att göra en mashup på 39 olika låtar, kallad ”Pop Culture”.

Ljudprov: https://www.youtube.com/watch?v=iEkkhK3GPV8

Analog, monofon, polyfon, FM, wavetable

Metoderna att generera elektroniska ljud har varierat genom tiderna. De första syntarna var monofona kunde bara spela en ton åt gången, men allt eftersom elektroniken blev kraftfullare och mikroprocessorerna tog över, blev ljudapparaterna polyfona.

Ljudet kan skapas på olika sätt, direkt ur en eller flera tongeneratorer, som en upprepning av lagrade digitala vågformer av exempelvis kända (eller okända) musikinstrument eller som FM-syntes då man modulerar en tongenerator med en annan och kan få en oerhört komplex vågform som resultat.

Det är alldeles klart japanerna som legat främst i masstillverkningen av standardinstrument, med fabrikat som Kawai, Roland, JVC, Yamaha och Akai.

Om FM-syntes: https://en.wikipedia.org/wiki/Frequency_modulation_synthesis

Intresset från allmänheten

Intresset från allmänheten för synten som instrument har växlat från förvåning inför de första experimenten, till likgiltighet, nu när i stort sett alla går omkring med en synt i fickan utan att ens veta om det. Naturligtvis var thereminen en sensation när den kom, så även den stora klumpiga Ondes Martenot, men de blev inte till mer än kuriositeter.

Under 1950-talet fanns det helt enkelt inte teknik till att skapa syntetiserade ljud på helelektronisk väg. Däremot hade elektromekaniska instrument som hammondorgeln stor framgång. Där skapas tonerna av roterande tandhjul i plåt och exempelvis olika fasförskjutningseffekter (flanger) skapas med högtalare som roterar rent fysiskt.

När Robert Moog kom med sin moduluppbyggda Moog syntheziser 1964 blev det återigen sensation, men den var för stor och komplicerad att flytta. Först med Minimoogen 1970 fanns ett elektroniskt musikinstrument som var och vartannat popband enkelt kunde ta med sig. I och med detta blev synten vanligare bland musiker. Persondatorn kom kring 1980-talets början, med färdig inbyggd synt och efter MIDI-standardens införande 1983 kunde även IBM PC fungera som synt. Ingen reflekterade längre över synten som musikinstrument. Från ungefär 1990-talet köpte man sällan syntar längre utan nöjde sig med att köpa en programvara som kördes i PC och kunde låta som vilken synt som helst. Det slutliga förfallet började måhända 2007 när den smarta telefonen kom. Den har av naturliga skäl en synt inbyggd, som en liten millimeterstor krets. Synten hade blivit var mans ägodel.

Syntmusiktrenden inom populärmusiken har givetvis växlat. Under 1980-talet var det syntpop mot hårdrock och syntpoparna vann. Det finns ingen nyskapare idag som inte använder syntar och datorer. Det innebär också att nyskapande musiker idag är teknologer.

Hur kan man vrida och vända på ljud, eller slå ihop musiken med showen? När Jean Michel Jarre i mitten av 2000-talet spelade laserharpa med reflekterande handskar var det återigen en sensation. Imogen Heap har definitivt tagit det till en ny nivå med sina Mi.Mu-handskar (se referenser). Hon samplar och sjunger i kör med sig själv i realtid på scen. Notera dock att Ralph Lundsten gjorde något liknande med sin Dimi-O redan 1972.

Till och med de största bland pionjärerna, Kraftwerk, gav egentligen upp i slutet av 1980-talet. De kunde inte driva på utvecklingen längre, utan halkade efter. De har bara gjort en skiva sedan dess, Tour De France Soundtracks. Den är för all del bra, men inte är den nyskapande, inte.

Introduktion till Ralph

Ralph Lundsten var Sveriges internationellt mest kända tonsättare och en av förgrundsfigurerna för synt- och elektronisk musik – en nutida klassiker som förenade den seriösa musikens traditioner med vår tids ljudvärld. Mest känd blev han för sin personliga musik (700 opus), som finns utgiven på över 100 skivor.

Den här artikeln började när Ralph Lundsten nått de åttio, och är en sammanställning av denne märklige mans liv.

”Mitt fullständiga namn är Ralph Harold Lundsten. Ralph efter en kärlekshjälte i en novell som min mor läste under graviditeten, Harold efter den tidens filmiska humorist Harold Lloyd och Lundsten efter en man som fanns tillhanda när jag föddes. Så kärlek och humor är mitt namnliga öde…”

Men jag var ung, frimodig och en upptäckare. Jag hörde en stråkkvartett på radio när jag var 17 och kände att något i mig väcktes och jag började komponera direkt. Det första jag gjorde var att skriva en dikt där jag bytte ut varje ord mot ett symboliskt ljud. Jag uppfann den elektroniska musiken för mig själv, kan man säga!

– Jag har träffat alla galningar. Alla från Elvis Presley till Led Zeppelin och Högsta Sovjet. Bilden visar mig tillsammans med Sveriges Radios store tekniker och skämtare Kjell Stensson. Jag hade stora framgångar, men det var först när jag var med på en bild med Carl-Gustaf Lindstedt som de blev imponerade i hembyn Ersnäs. ”Känner du Carl-Gustaf Lindstedt?” (Svensk skådespelare och komiker, 1921-1992)

Det är ingen idé att försöka räkna upp alla TV-program som Ralph medverkat i, alla radioprogram, önskekonserter, teater- och balettföreställningar och alla framträdanden han gjort jorden runt. Kina, Japan, USA eller Frankrike. Välj något land, så har han varit där och representerat Sverige. Efter att hans korta stycke ”Ut i vida världen” spelats över sex miljoner gånger som Utlandsradions signatur (vår fungerande nationalsång), blev inte Ralph bara en utmärkt representant för Sverige utan också en av världens mest spelade.

– Jag har funderat länge på vem hr. konstnären liknar, frågar undertecknad tvekande. Jag vet inte om jag vågar säga det. På de här tidiga bilderna liknar du väldigt mycket en viss amerikansk lastbilschaufför som slirade lite i musikbranschen, Elvis.

– Det vet jag inte, men jag har träffat honom en gång.

Du har aldrig känt någon dragning till hound dog? Eller lastbilar?

– Nej. Verkligen inte!

Ralph torde vara en av de få moderna elektroniska kompositörer som fått sin elektronmusik transkriberad för symfoniorkester och orgel.

Lyssna här på domkyrkoorganisten i Stockholm Håkan Martinssons tolkning av Vinteraning.

Ljudprov: Vinteraning: https://www.andromeda.se/en-midvintersaga-orgel/index.html

För klassiska kompositörer som Bach och Händel är det vardagsmat (hade varit, om de hade levat) att få sin musik transkriberad för andra instrument än den skrevs för, men för elektronmusiker i modern tid är det ovanligt.

Att göra tvärtom är däremot ganska vanligt. Syntens stora genombrott hos gemene man kom med Walter Carlos transkribering av Bachs verk till Moog synthesizer vilket resulterade i LP:n ”Switched-on Bach” som kom ut 1968 och sålde miljonupplagor. Moogen var då helt nyutvecklad, eftersom Robert Moog och Walter Carlos arbetade tillsammans med den under inspelningsarbetet. Italienaren Georgio Moroder menade att det var ”Switched-on Bach” som fick honom att börja fundera på att arbeta med syntar. Det var definitivt den som fick undertecknad att fundera närmare på den där figuren Lundsten.

De allra flesta av lite äldre årgång, som inte har några direkta minnen av Ralph, känner förmodligen ändå till EMIs LP-serie Nordiska önskeklassiker där Ralph förekommer tillsammans med våra klassiker!

Ralphs syntar och annan maskinvara genom åren

Vi bad Ralph att berätta särskilt om de syntar han haft ett kärleksförhållande till.

Magnetbandsslingor, 1959

Bilden visar den ursprungliga Andromeda-studion. Notera tandbergbandspelaren i mitten, en maskin som fanns i varenda grundskola på sextiotalet. Något senare skaffade Ralph fyra stycken elektronrörsbestyckade Revox G36, som han körde synkroniserat, som ersättning för en flerspårsbandspelare som var för dyr i studions början.

– När jag började med elektronisk musik, vid femtiotalets slut, fanns det inga syntar. Då fick man arbeta med tongeneratorer och allehanda andra ljudkällor och klippa ihop band och köra framlänges och baklänges och det var ett hiskeligt arbete att göra en komposition. Efter alla kopieringar uppstod visst bandbrus, men det var bara en del av charmen.

Han tilldelades 1960 svenska Magnetofonklubbens förstapris för kompositionen ”Främmande planet”. Priset bestod dels av pengar, dels av en kondensatormikrofon, som Ralph aldrig skulle ha haft råd att köpa själv.

Ljudprov. Välj 04. Främmande planet: https://www.andromeda.se/opus-1-15/index.html

Ljuddar, 1968

För en landsomfattande turné 1968 med Rikskonserter för den svenska skolan byggde Ralph och hans kompis Leo Nilsson elektroniska musikinstrument, kallade ”ljuddar”. Turnén gick från Jukkasjärvi i norr till Södermanland och avsikten var att visa olika sorters musik för eleverna i grundskolan. Ljuddarna delades ut till eleverna i skolans samlingssal och de fick spela själva till en film gjord av Ralph, som visades i taket.

De lät måhända inte så charmigt. Kantvåg är inte direkt balsam för örat och eventuellt låter en säckpipa vackrare. Huvudsaken var dock att ljuddarna fungerade och visade på att var och en kan göra egen musik med elektroniska medel. Många är de nu kända artister som berättar att det var första gången de fick hålla i och prova en synt.

Notera tongeneratorn på hyllan ovanför Lundstens huvud. En sådan fanns i varje grundskola på sextiotalet. Rattarna på apparaten som sticker ut vid Leo Nilssons högeröra antyder att det är en nagrabandspelare. Sådana fanns definitivt inte i grundskolan.

Slutresultatet.

Spela ljudd: http://instrument.statensmusikverk.se/samlingar/detalj.php?l=sv&iid=1020&v=2008-04-28%2014:33:09&str=ralph%20lundsten

Andromatic, 1965

Andromatic var enligt Ralph världens bästa synt och förmodligen världens äldsta analoga synthesizer med polyfoni och sequencer.

– Andromatic kan enkelt förklaras som att man sätter tio tongeneratorer i följd och så har man ett stegningssystem, som man dessutom kan bryta upp och ställa in i alla möjliga kombinationer. Jag beställde en sådan maskin av rent praktiska skäl och den var färdig i mitten av sextiotalet. Den är en av världens tidigaste syntar och absolut den första med polyfoni och sequencer.

Jag brukar säga att det egentligen inte har gjorts någon riktigt ny instrumentalmusik efter 1920-30. Sedan kom tolvtonsteknik, punktmusik och grafiska partitur som jag känner som någon slags återvändsgränd. Inte förrän bandspelaren uppfanns kom det nya möjligheter att skapa världar av ljud som inte existerat tidigare på naturlig väg. Med den elektroniska musiken kan man skapa ljud som aldrig förr låtit på Jorden.

– Så det mesta var alltså monofont pillande, oavsett framställningsmetod. Andromatic blev någon sorts revolution?

– Absolut. Jag gjorde många kompositioner före Andromatic, men det var ett betungande handarbete. Tonernas insvängningsförlopp fick till exempel ändras genom att man ändrade skarvvinkeln på bandet osv. Man blev mästare på att klippa band.

1968 ställdes Andromatic ut som ett konstverk på Galleri Samlaren i Stockholm. Den kunde både spela musik och styra ljus.

En gång, omkring år 1975 var Led Zeppelin på besök i Andromedastudion och bad att få låna syntar. Man Ralph sade nej, med hänvisning till att de var för personliga.

Lite grovt kan man säga att Andromatic är en tio-stegs sequencer med VCO:er, där tonen i varje steg styrs med tre potentiometrar. Med den översta kan man ändra tonhöjden, den mittersta volymen och den nedersta tonlängden. De utgående tonerna kopplas igenom en matris där de med pluggar kan styras till en filterenhet. Matrisen kan programmeras med två typer av kopplingspluggar, vilka ger olika resultat.

Det finns ingen bindning till skalans tolv toner, utan det går att ställa in vilka toner som helst inom det hörbara området, steglöst. Dock finns en grovavstämning som gör att alla toner hamnar inom ungefär samma område. Denna gör det väldigt lätt att transponera en melodi.

– Musiken är väldigt kvintbunden numera. Man kan nästan sjunga en rak ton tvärs igenom. På så sätt är Andromatic en rolig apparat. Det finns ingen möjlighet att göra schablonmässig tolvtonsmusik, eller, det är åtminstone besvärligt.

Med en enkel vridning på en knapp kan man få den att växla från Ragnarök till en sommaräng, kontrollrummet i ett UFO, eller skapa ytterst sällsamma taktarter…

– Nej, nej, nej. Paradisisk, mångfacetterad glädje, korrigerar Ralph.

– Man kan höra Andromatic i nästan all min balettmusik, som till exempel ”Erik XIV”, ”Gustav III”, ”Fadervår” en kyrkobalett, ”Nattmara”, ”Horrorscope” med flera. Den finns med i väldigt många stycken. Musiken mångfaldigades då för tiden på LP men numera har jag en CD-box som innefattar hela 60- och 70-talens elektroniska produktion, som passande nog heter ”Electronic Music from the 60’s and 70’s” och består av följande CD:

ACD 27 (Elektronisk musik, exempel ”Through a landscape of mirrors” Op. 52, 1970)
ACD 28 (Elektronisk musik, exempel ”EMS nr 1”, Op. 19, 1966)
ACD 29 Elektronisk balettmusik, exempel ”Erik XIV”, Op. 45, 1969)
ACD 30 (Horrorscope, Op. 167, 1979)

Ljudprov. Välj 02. Manteldans: https://www.andromeda.se/erik-xiv/index.html

DIMI-A, 1970

DIMI-A var ett nytt sätt att mata in toner. Högerhanden används för att spela olika toner genom att beröra kontaktytorna på kretskortet med en banankontakt, medan vänsterhanden användes för att välja oktav och utföra en del andra funktioner. Apparaten kan verka ganska primitiv, men den användes trots det till flera produktioner, som exempelvis paussignalen för Sveriges Televisions Skol-TV.

Ljudprov: Välj 01. Skol-TV-signal: https://www.andromeda.se/signaturer/index.html

Observera Andromatic-synten i bakgrunden i bilden, som då redan funnits i fem år.

DIMI-S – sexofonen, 1971

Varför bara använda fingrarna att spela synt med? Med Dimi-S, mera känd som Kärleksmaskinen, kan fyra personer spela tillsammans och använda hela kroppen. Vissa har kallat maskinen för ”sexofon”.

Dimi-S testas på museipersonalen vid Ölmuseet 1972. I samband med att Jonas Sima gjorde ett TV-porträtt av Ralph Lundsten gjordes denna filminspelning efter det att Ralph handplockat Ölmuseets vackraste sekreterare. I filmen och i bilden ovan skymtar också Ralphs självlysande tavla i bakgrunden.

– Under 60-talet var jag verksam både som tonsättare, filmare och konstnär. Alla möjligheter kändes oändliga under detta livsglada decennium. Jag kom från det musikaliskt instängda femtiotalet (à la ”Vad tar ni för valpen där i fönstret”) och det var som att öppna ett fönster till nya världar, när jag hittade de elektroniska ljuden. Att vilja skapa en kärleksmaskin, en emotionell lögndetektor, kändes helt naturligt. Jag började diskutera med den finske syntbyggaren Erkki Kurenniemi om man inte skulle kunna bygga en synt som spelades genom att människor berör varandra på olika ställen och tonerna påverkas av deras sinnesstämning?

Resultatet blev Dimi-S, ett i Erkki Kurenniemis DIMI-serie (Digital Musical Instrument) med experimentella digitala musikinstrument. Den blev omåttligt populär och har varit utställd många gånger på hedervärda museer och gallerier. En kopia byggdes till Ralph lite senare och till den målade han också en självlysande stor tavla som ljud- och ljusstyrdes på utställningen Pripporama i Solna 1972.

Synten har fyra beröringslektroder T1-T4 som fyra personer kan hålla i. När två eller flera personer därefter berör varandra uppkommer olika tonsekvenser. Ett elektrodpar kan till exempel generera en sekvens av stigande toner vid varje påföljande beröringstillfälle, medan ett annat par kan skapa brölande bastoner. Ett par kanske skapar en vibrerande ton, medan ett annat ger surrljud med många övertoner.

– Att spela på Dimi-S inbjuder givetvis till allehanda föreställningar, allt efter vars och ens fantasi, särskilt om personer av båda könen är med och spelar.

– Hur har människor reagerat på Kärleksmaskinen?

– De mänskliga reaktionerna har varit många och sällsamma. Förälskade par har blivit än mer förälskade, återhållsamma besökare har verkligen släppt loss och börjat skratta när de tar varandra på näsan och det blir ljud- och ljuseffekter. Under sommartid, när klädseln är minimal, har sällsamma effekter uppnåtts på sällan berörda kroppsområden.

Dimi-S är inget man ger ut skivinspelningar med. Den är avsedd för mellanmänsklig njutning.

DIMI-O – optiska orgeln, 1971

Tänk om du kunde spela musik helt utan att vidröra ett instrument, helt utan laserharpa, helt utan speciella handskar? Det går bra med Ralph Lundstens unika Dimi-O. Du kan dansa framför en kamera och få dansen omvandlad till musik. Eller varför inte bara göra fula grimaser och få ”ful” musik?

Den optiska orgeln spelas inte med klaviatur utan Dimi-O (Digital Music Instrument) filmar aktören, artisten, dansaren, vad du vill, med en TV-kamera och tolkar om TV-bilden till toner. Dimi-O uppfanns på 1970-talet av den finske elektronmusikgiganten Erkki Kurenniemi och arbetar helt utan mikrodatorer och liknande. Han har kallat den för en video-till-audioomvandlare, eller en Video Organ.

Dimi-O är imponerande eftersom allting är byggt i maskinvara. Det fanns inga mikroprocessorer i början av 1970-talet och därför används ingen programvara.

Här syns kompositören Lundsten själv som den bild som ”spelas”. Det vita strecket till höger i bilden är spelmarkören som vandrar fram över bilden och spelar av den.

Det verkligt intressanta är möjligheten att blanda bildinformation med toner inmatade från klaviatur, det som Kurenniemi kallade ”Instant Ballet Music”. Det finns två lägen, nämligen [Kamera EXOR Minne] och [Inversen av Kamera EXOR Minne]. Det betyder att man kan lägga in en rad harmonier eller tonföljder i minnet just där markören står på skärmen, varefter en dansare kan göra olika rörelser som rör sig upp och ned längs markören. Dimi-O kommer då att spela de toner som “vidrörs” av dansaren, medan övriga toner förblir tysta. Det blir alltså inte ett sammelsurium av toner utan bara snygga harmonier.

– Jag har gjort stickmönster med Dimi-O också. På sjuttiotalet var det en dam som besökte mig och menade att Dimi-O visade perfekta stickmönster. Hon fotograferade av några mönster och gjorde dem till norska lusekoftor. Bilderna har också använts som modern konst på utställningar.

Men vill du lyssna på Dimi-O i alla möjliga situationer och uttryck, så välj CDn Suite Andromatique ACD 38. Den skivans sista nummer är Shangri-La från 1973, inspelad då synten var ganska ny.

Ljudprov: Shangri-La: https://www.andromeda.se/shangri-la/index.html

Moog 2C, 1975

Moogen var helt analog och tämligen svår att hålla stämd. Ralph använde mest brusgeneratorn och använde det steglösa tangentbordet till att göra fågelkvitter, då vanliga fåglar är så tråkiga. Han hade den i övrigt till att härma andra djurläten, som vargars ylande.

Moogarna var sällsynta i Sverige, men Ralph köpte sin i en affär vid St. Eriksplan. Då verkade ingen vilja ha den så han fick den för ett bra pris. Sen sålde han den för hundra tusen och gjorde vinst på affären.

Ljudprov: Välj 02. Sfärernas musik: https://www.andromeda.se/mindscape-music/index.html

Yamaha CS-80, 1978

Ralph vill egentligen inte peka ut vilka syntar som använts till vilka musikstycken, eftersom han normalt använder alla syntar till alla stycken. Men Happy Earthday är ett stycke som ändå kan kopplas ihop med Yamaha CS-80. Om moogen var handbyggd specialprodukt så var yamaha-synten en massframställd industriprodukt.

Ljudprov: Välj 04. Happy Earthday: https://www.andromeda.se/festlust/index.html

Synclavier II, 1981

Ralph köpte det första exemplaret av Synclavier som kom till Sverige. ABBA-Benny ringde en gång till Ralph och frågade om Synclavier var bra. Den var aningen dyr då. Efteråt köpte Benny Andersson en egen.

– Du har haft en väldig massa syntar under åren. Vad skulle du med så många sorter till?

– Jag letar alltid efter ljud som aldrig har hörts förut. Jag har satt en ära i att man aldrig skulle kunna höra viken synt jag använt i musiken utan jag använde alla syntar hela tiden. Det är som stråkljud. Ju fler syntar man använder, desto närmare kommer man ett vackert stråkljud.

– Du har således levt ett liv i synt?

– Precis. Otakt är världens lön.

Ralphs musik genom åren

Ralph menar själv att hans karriär gick som bäst i början av 1970-talet och i mitten av 1980-talet. Han hade premiärer på stockholmsoperan, på Dramatiska Teatern och på oslooperan. Under denna tid var han den mest spelade tonsättaren i Sveriges Radio. 1986 fick Ralph mest pengar från STIM, före alla kändisar som ABBA, Povel Ramel och popmusik. ABBA var måhända mindre kända då, och har nu distanserat Ralph ordentligt.

FN-symfonin The Joy of Being har en särskild historia. Den var inte särskilt känd i Sverige men var den enda musik som spelades till 50-årajubileet av FNs tillkomst i San Francisco 1995. Till Ralphs stora glädje lästes hela texten på konvolutet upp inför församlingen vilket imponerade på alla ditresta diplomater. Det stod aldrig något om det i svenska tidningar.

När Ralphs “Ut i vida världen” blev signaturmelodi till Radio Sweden blev han intervjuad av alla utlandsredaktionerna (engelska, ryska, spanska osv), vilket sändes över hela världen. Då var han framgångsrik. “Ut i vida världen” tog över från Hugo Alfvéns melodi, som spelats i 23 år. Ralphs melodi kom att spelas i 26 år, tills Utlandsradion lades ned.

Första EPn, 1964

”Fyra kompositioner” innehåller några av Ralphs 15 första opus, kompositioner som utförts med bandklipp, bandeko, plask i vatten, rakapparat och röstljud baklänges. De fyra styckena är från åren 1958 till 1964. Man kan särskilt märka ”Atomskymning” som var en tidig komposition som snabbt vann erkännande; blev prisbelönt och hösten 1964 uruppförd i franska radion. Det resulterade i sin tur i att den franske kortfilmaren Pierre Robin gjorde en film byggd på musiken, i Sverige också filmad och bildsatt av Margit Ogebratt och Ralph Lundsten. Lundstens egen film ”Komposition i tre satser” erhöll 1965 Svenska Filminstitutets kvalitetspremium. Kompositionen ”Atomskymning” är en manifestation av det atombombshot som var aktuellt allt sedan andra världskriget och skulle fungera bra till vilken modern skräckfilm som helst. Observera att den är gjord helt utan syntar och tongeneratorer.

Ljudprov: Välj 14. Atomskymning: https://www.andromeda.se/opus-1-15/index.html

Första LPn, 1966

Den elektroniska musiken på arkitekturutställningen ”Hej stad” på Moderna museet 1966 blev en stor succé, så stor att Elektronmusikstudion dokumentation 1 (EMS nr 1) utgavs på Sveriges Radios förlag samma år. Releasen sköttes den 1 april av Kjell Stensson, varpå pressen ställde upp mangrant i tron att det var årets aprilskämt.

Ljudprov: https://www.andromeda.se/dokumentation-1/index.html

Ralph Lundsten/Leo Nilson – Tellus (1968)

Tellus spelades 1968 på på Triennalen i Milano och Louvren i Paris till utställningen Foultitude.

Ljudprov: https://www.andromeda.se/tellus-och-fagel-bla/index.html

Balettmusik

Ralphs triumfer inom balettens värld är för många att räkna upp, men man kan välja ut ”Strömkarlen,” eller Nordisk Natursymfoni nr 1 som uruppfördes till Kungliga teaterns 200-årsjubileum år 1973.

Ljudprov: Välj 02. I landet Längesen: https://www.andromeda.se/stromkarlen/index.html

Det går inte heller att undvika att nämna baletten ”Trolltagen” som bygger på Nordiska Natursymfonierna nr 4 ”En Sommarsaga” och nr 5 ”Trolltagen”. Den kallas nu för ”Norrbottens bygdespel”, och har allt sedan 1987 framförts varje sommar i Storforsen (Pite älvdal).

Ljudprov: https://www.andromeda.se/baletten-trolltagen/index.html

Ut i vida världen, 1984

Ralphs tema ”Ut i vida världen” blev Utlandsradions signatur 1984 och kallades för ”vår fungerande nationalsång”. Temat spelades ca 6.400.000 gånger i radion och hamnade som ”mest spelade melodi” i Guinness Rekordbok 2000 och 2001. Melodin är ur Nordisk natursymfoni nr 4 ”En sommarsaga”.

Urvalsprocessen var ganska komisk. Efter att urvalskommittén hade suttit och lyssnat på förslag på korta snuttar en hel dag och förkastat alla och blivit tämligen trötta i öronen, stötte de plötsligt på Ralphs melodi och högg den som en hungrig gädda hugger ett fiskyngel. Den har fördelen att vara sammansatt av nästan rena sinustoner, vilket gör sig bra på den smalbandiga kortvågsradion.

Ljudprov: Välj: 05. Ut i vida världen, Radio Sweden: https://www.andromeda.se/signaturer/index.html

(Numera har SR slaktat Utlandsradion, så Ralph blev Sveriges siste och störste kortvågsrepresentant.) Och för att återvända till temat med transkriberingar av elektronisk musik, kan man nämna att “Ut i vida världen” därefter tolkats av ett niotal olika spelemän, kammarkörer och orkestrar.

Discophrenia, 1978

Låten Andromedian Nights hamnade på Europatoppen 1978 och låg en gång etta på TechnoDisco-listan i Spanien 1998.

Ljudprov: Välj 03. Andromedian Nights: https://www.andromeda.se/in-ralph-lundstens-universe/index.html

Första CD:n, 1986

Den första egenutgivna CD:n hette The Dream Master, med nummer ACD 7. Bilden är skapad av den schweizisk-svenske skräckkonstnären Hans Arnold (1925-2010). ACD antyder att det är en utgåva från Andromeda Music AB, men Ralph har haft mellanspel hos CBS Records, RCA Victor, Columbia också.

Ljudprov: Välj 01. Horizon of Love: https://www.andromeda.se/the-dream-master/index.html

Utgåvor i Japan, Frankrike mm, 1986

Den första CDn med Ralphs musik var dock inte svensk, utan utgiven i Japan 1986 och hette ”Fantasia by Starlight” och var en återutgivning av ett antal analoga inspelningar, nämligen Music for Meditation and Relaxation (den med Tuvstarr på) med de engelska titlarna The Region of Heavenly Peace, In the Shade of the Purple Moon, Introduction to Winter Symphony, In the Land Long Ago, med flera.

Ljudprov: Välj Den himmelska fridens ängd: https://www.andromeda.se/music-for-relaxation-and-meditation/

Ralphinated Synmphonies, 1992

Sagornas hav, drömmarnas hav – vattenvärldens sällsamma skönhet och drömmen om att finna Lycksalighetens ö, det är Havssymfonin. Lyssna själv.

Ljudprov: https://www.andromeda.se/havssymfonin/index.html

Från sisådär år 1990 var undertecknad inblandad i layout och formgivning av alla Ralphs CD-omslag, bokomslag och affischer.

Årstiderna, 1996

Varje bättre kompositör måste ha en egen Årstiderna. Ralph säger:

– Jag tycker mycket om Vivaldis årstider, men det beskriver inte de nordiska årstiderna. Enligt redaktör Städje så är Vinterlegend ett av de bästa elektronmusikaliska verken som existerar på vår planet.

Ljudprov: Välj 04. Vinterlegend: https://www.andromeda.se/arstiderna-2/index.html

Synten Dimi-O användes till att göra bjällrorna till slädfärden i stycket Vinterlegend.

Ålderstrappan, 1997

Ålderstrappan är en gammal föreställning som har avbildats av många konstnärer. Ralph skildrar åldrandet och försöker svara på frågor som: Varifrån kommer vi och vart är vi på väg? Vad handlar det hela om och vem är jag egentligen? Behovet av en större verklighet och att växa som individ ger måhända upphov till kriser av tillfällig art, men också livsnödvändig förståelse och bestående insikter! Men Ralph tror på själavandring och sviten slutar med just själavandring och återfödelse.

Ljudprov: Välj 01. Drömska dagar: https://www.andromeda.se/alderstrappan/index.html

Symphonia Linnæi, 2007

Nordisk Natursymfoni nr 10 ”Symphonia Linnæi” opus 625 beställdes i specialutgåva av Swedish Lapland Tourism ekonomisk förening, till 300-årsjubileet av Linnæi födelse. Carl von Linné firades ett helt år och till finalen framfördes symfonin på ishotellet i Jukkasjärvi med bland annat kungen och drottningen närvarande, samt ett antal nobelpristagare, ambassadörer och landshövdingar.

Ljudprov. Välj 01. Lapplandsresan: https://www.andromeda.se/symphonia-linnaei/index.html

Andromeda All Stars

När flera av våra bästa musiker spelade Lundsten, blev de gruppen Andromeda All Stars. Bilden ovan är från konserten 1999 när Musikmuseet firade 100 år.

Ljudprov: Välj: 14. On the Funny Side of the Street: https://www.andromeda.se/sensa/index.html

Omslagskonstnärer

Ralph har använt konst av ett antal olika konstnärer för sina omslag.

John Bauer (1882-1918)

Här är det John Bauers prinsessan Tuvstarr som speglar sig i en tjärn. Det är en bild från Bauers samling ”Bland tomtar och troll”. Just denna skiva har använts inom svensk sjukvård för avslappning. Bauers ”trollkonst” passar utmärkt som illustration till Ralphs nordiska naturlyriska musik.

Hans Arnold (1925-2010)

Hans Arnolds skräckmotiv passade bra åt både Lundsten och ABBA. Musiken till skräckbaletten Midnattstimmen från 1973 är ett perfekt exempel på Arnolds konst. Det skildrar Ralphs ansikte framför Frankenburgen tillsammans med diverse skräckattribut. Här är Ralph i skräck- och skratt-tagen. Lyssna exempelvis till ”De huvudlösa damernas dans”, spelad med en stor portion Andromatic. Nästa stycke, Monstermåltid skildrar hur monster sitter och pratar med varandra och äter upp sagda huvuden.

Ljudprov: Välj 02. De huvudlösa damernas dans: https://www.andromeda.se/midnattstimmen/index.html

Jenny Nyström (1854-1946)

Vilken illustratör har inte använt Jenny Nyströms bilder för att visa det typiskt svenska? Om Viktor Rydberg gav den svenska tomten hans karaktärsdrag var det Jenny Nyström som gav honom ett ansikte. Rydbergs Tomten kom ut 1881, med Nyströms bilder. Ralph har använt en av dem till omslaget på En midvintersaga, Nordisk Natursymfoni nr 3 från 1981.

Ljudprov: Välj 02. Advent: https://www.andromeda.se/en-midvintersaga/index.html

Diana Lundsten (1973-)

Diana Lundsten (Šapokaite) kommer från Litauen. Hon är född 1973 och har genomgått två konstskolor i Litauen. Under sina år som aktiv konstnär har hon agerat inom ett antal olika grenar. Hennes konst innefattar huvudsakligen sagomotiv, naturlyrik och science fiction. Hon kom till Sverige 2001 och gifte sig med Ralph något senare. Hon har skapat åtskilliga skivomslag åt Ralph, där det rosa sagoslottet står i centrum, eller som denna, På drömda stigar från 2004.

Ljudprov: Välj 01. Sommarmorgon: https://www.andromeda.se/pa-dromda-stigar-2/index.html

Ralph själv

Ralph har skapat en del konst själv, till exempel bilder från Dimi-O och annan surrealistisk konst, som fått vara skivomslag. Omslaget på ACD 27-30, en samlingsbox kallad Elektronisk musik från 60 och 70-talet är sammansatt av en bild från bildskärmen på Dimi-O som spelar stigande skalor och en rymdskeppsbild ur trickfilmen EMS nr 1.

Andra konstnärer

Ett antal andra konstnärer har också lånat sina bilder till Ralphs produktion, som Pontus Aratoun, Lars Carlsson, Gustave Doré, Inger Edelfeldt, Kelly Freas, Yngve Gamlin, Birgitta Hartzell, Ulf Hinders, Carl Julius, Marcus Larsson, Lynx, Alfons Mucha, Jenny Nyström, Cai Selander, Ted Stanley, Eric Ståhl, Tim White och Kilian Zoll.

Andra händelser

Frankenburg 1970

Utan pengar men vid gott mod, köpte Ralph detta kråkslott i Saltsjö-Boo 1970. Det blev mycket renoveringsarbete. Den förre ägaren hade exempelvis slagit sönder kakelugnen och skjutit med salongsgevär i salongen.

Andromeda bild- och musikstudio, 1959

Den legendariska andromedastudion skapades 1959, men befann sig då i Ralphs tidigare hus vid Kocktorpssjön i Saltsjö-Boo. Stugan medgav inga vidlyftiga studiobyggnationer. Omkring år 1970 flyttade studion in i Frankenburgen. Den växte gradvis och just denna bild är från år 2004.

Notera 32-kanalsbandspelaren strax till vänster om mixerbordet. Ralph var en av de få i landet som hade en sådan i privat ägo.

Andromeda Fan Society, 1982

Ursprunget till Ralphs fan club började när hans ”Sommarprat” i radion 1981 blev så populärt att ”Andromeda Fan Society” tillkom. Hans sommarprat 1984 och 1989 blev lika omtyckta. Här syns en mycket liten del av AFS i Ralphs trädgård under en AFS-dag år 2002. Föreningen har idag över 2000 medlemmar.

– En 85-årig dam skrev: till mig ”Det här var så härligt och roligt att jag kissade på mig – tack ska Du ha!” Det är den bästa recension jag någonsin fått.

I påföljande ljudprov delar Ralph ut ett otaligt antal elaka sparkar åt vardagsföreteelser som man tvingas avlyssna på radion, helt tillfredsställd med att få härja i två timmar utan bli motsagd.

Ljudprov: Välj 77. Sommar med Ralph (1989-07-08): https://www.andromeda.se/radioprogram-fran-80-talet/index.html

Trots Ralphs omåttliga popularitet, blev han senare motarbetad av Sveriges Radio.

– Jag ringde producenten men hon ville inte längre att jag skulle vara med. Då hade jag ändå utsetts till den populäraste sommarprataren före Bang (Barbro Alving, känd journalist) och författaren Per-Gunnar Evander. Så jag gjorde ett eget program med musik och skickade in, men det blev aldrig sänt. De ville ha yngre medverkande, sådana som inte upplevt något. Eller sådana som inte hade några spetsiga åsikter, kanske.

Invigning av JAS 39 Gripen, 1986

”Life Crusader” användes som invigningsmusik till Saabs rollout av det svenska stridsflygplanet Gripen i en hangar i Linköping. Ralph skötte även laserprojektioner och ljusshow. Händelsen blev förstasidesstoff i alla svenska tidningar.

Ljudprov: Välj 10. Life Crusader: https://www.andromeda.se/in-ralph-lundstens-universe/

Schwingungen Sonderpreis, 1997

Ralph har fått ta emot otaliga priser för sina filmer, böcker, konst och musik, såsom Schwingungen Sonderpreis (”elektronmusikens Oscar”) i Tyskland.

Hans FN-symfoni ”The Joy of Being” framfördes och hans hyllningstext till FN lästes upp vid 50-årajubileet i San Francisco 1995 och det resulterade i att Ralph år 2000 blev invald i London Diplomatic Academy och utsedd till Composer & Cultural Ambassdor.

Ljudprov: Välj 03. The Joy of Being: https://www.andromeda.se/the-joy-of-being/index.html

Tankar om ett planetarium ”Universe”, 2005

Nacka kommun tog fram idén om ett kosmiskt café att placeras jämte Frankenburgen i Saltsjö-Boo. Det skulle bli ett vetenskapscentrum med planetarium. Projektet välsignades av dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, men det hela raserades senare när Statens musikverk och dess VD Stina Westerberg visade sitt ointresse.

Ilis Quorum 2008

Illis quorum meruere labores (latin: ”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”) är en svensk kunglig medalj som utdelas av regeringen för att belöna insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål. Ralph fick medaljen av åttonde storleken år 2008 för ”hans mångåriga och omfattande verksamhet som skapare av elektronmusik” rakt upp och ned, bara.

Andromeda studio gick i graven, 2014

2014 såg vi tyvärr slutet på en era. Andromedastudion fick existera i 55 år. Musikmuseet och Nacka Kommun ville göra museum av musikstudion och det rosa sagoslottet med sina ovärderliga konstskatter och historiska instrument. Men där fanns (dessvärre) en ny kvinnlig chef för Statens Musikverk som gjorde tummen ned. Ralph donerade då Andromedastudion till Musikmuseet, som plockade ned och lagrade det hela för en oviss framtid.

Andromeda studio, där miljontals meter magnetband rullat fram, bevarades tyvärr inte. Här sitter Ralph i det sorgliga tomrummet efter studion.

Men Ralph hade det inte för illa, 2017

Det säljs givetvis inga CD-skivor längre. Det var länge sedan den moderna människan slutade med roterande informationsbärare.

Inkomster från Spotify? Höhö! Artisterna får 4-5 öre per spelad låt. Michael Jackson som spelas 250.000 gånger i timmen lämnar väl några dollar till sina efterlevande, men för en svensk elektronmusiker som inte spelar bång-tjåkka-dång blir det inte mycket.

Efter livet i Frankenburgen njöt emellertid Ralph fortfarande sitt otium i ett nytt rosa hus kallat ”Skärgården” i Saltsjö-Boo (Han kunde inte sluta med ordvitsandet).

Ralph Lundsten m familj.

Här sitter Ralph med sin hustru Diana och dottern Lina Linnea. Håller han fingrarna borta från synten? Nja, det flyter fortfarande fram noter på bildskärmen och man hör att det låter Lundsten om det.

– Du har alltid töjt syntkonceptet så långt det varit tekniskt möjligt med rådande teknik. Du har gjort syntar som man spelar med hela kroppen, syntar som spelar bilder osv. Nu är det slut med töjandet i och med att syntarna blivit till ett stycke programvara i mobilen. Gjorde du rätt som slutade i tid?

– Ja. Jag hade inte heller någon möjlighet att fortsätta med Andromeda eftersom jag blivit åttio år, även om jag fortsätter i liten skala med en persondator och den lilla racksynten Roland JV-1010. Man får vara glad, fast man är svensk. Jag har haft det motigt i det svenska musiklivet. Nu har jag fått rätta synten efter syntsäcken, så att säga.

Tack

Ralph Lundsten har levt ett liv i synt. Man fattar knappt hur många syntar han har haft. Det är synt och skam. Man kan knappast heller fatta hur han har hunnit komponera 700 opus, symfonier, baletter, filmmusik och skräcksonater och dessutom hunnit med att göra film och konstutställningar och skriva böcker.

Är du förvånad över att man kan göra så mycket med så lite elektronik? I Andromatic sitter ett femtiotal transistorer och några primitiva integrerade kretsar. I dagens syntar sitter det hundratals miljoner transistorer men det är inte alls säkert att musiken blir bättre av det.

Kanske den utveckling som skildrats ovan ger oss en mera förlåtande hållning till Ralphs beslut att lägga synten på hyllan efter 47 år?

Ralph lade synten på hyllan i Skärgården

Den femte juli 2023 lämnade Ralph jordelivet, 86 år gammal, men enligt hans tro på själavandring, kommer han nog att dyka upp någon annanstans.

Tack för allt kul vi hade, Ralph!

Prelude to the Future är majestätisk, drömmande, suggestiv, mästerlig. En värdig avslutning!

Ljudprov: Välj 01. Prelude to the future: https://www.andromeda.se/in-ralph-lundstens-universe/index.html

Synten har gått från att vara något nytt och fantastiskt, som krävde specialistkunskaper, till något vi rycker på axlarna åt. Ralph kanske gjorde det helt riktiga?

Undertecknad känner sig otroligt privilegierad som fått vara med om denna fantastiska saga och till viss del vara Ralph behjälplig. Problemet med denna artikel, tillhörande figurer och historik har inte varit att framställa den, utan att välja ut det relevanta ur Ralphs produktion. Allt är för bra för att utelämnas. Beklagar.

Läs mer

Om Ralph

Om du vill försöka ta dig igenom Ralphs omfattande produktion, så finns den här: https://www.andromeda.se/

Lyssna på Ralphs musik genreindelad: https://www.andromeda.se/lyssna/index.html

Läs alla detaljer om Ralph i boken ”Cosmic Composer” ISBN 978-91-637-6077-8

Lars Tillings artikel om Ralph: https://www.andromeda.se/ralph-lundsten/

Teknisk artikel om Kärleksmaskinen: https://techworld.idg.se/2.2524/1.275496/karleksmaskinen—synten-man-spelar-med-hela-kroppen

Teknisk artikel om Andromatic: https://www.idg.se/2.1085/1.445306/andromatic-den-automatiska-andromedaren

Teknisk artikel om Dimi-O: https://www.idg.se/2.1085/1.514246/ett-slag-i-luften-for-vacker-musik

Om andra

Kraftwerk, Music Non Stop – Boing Bumm Tschak: https://www.youtube.com/watch?v=IkHFQEGD6Lo

Svenska hotsyntkvintetten: http://www.shotq.se/home

Vocaloid, syntetisk sång: https://www.vocaloid.com/en

Nyan Cat med syntetisk sång: https://www.youtube.com/watch?v=QH2-TGUlwu4

Imogen Heap skulpterar musik i luften: https://www.youtube.com/watch?v=7oeEQhOmGpg

Switched-on Bach: https://en.wikipedia.org/wiki/Switched-On_Bach

Filmen Tron, mycket elektronisk musik av Walter/Wendy Carlos: https://www.youtube.com/watch?v=3efV2wqEjEY