Berättelsen om John H Jones fortsätter, om än aningen anakronistiskt. Detta är den första berättelsen jag skrev om min hjälte och den skrevs ursprungligen på skrivmaskin, i början av 1980-talet. I den här berättelsen är Jones rymdcowboy, en rymdvägarnas lösdrivare, som tjänar pengar på än det ena, än det andra.

Jag antar i berättelsen att militärmakterna och myndigheterna på alla planeter och imperier inte har full koll på vilka som rör sig i rymden och inte kommunicerar med varandra. Alla varelser är inte alls registrerade i något övergalaktiskt register, men vår hjälte har gjort sig känd här och där och fastnat i vissa databaser. Men precis som i vår värld, finns det hål i diktaturerna som man kan slinka igenom. Notera också att Internet inte fanns i mitt sinne då, precis som det saknas helt i Star Wars.

Observera också min övertro på vad tekniken skulle lyckas åstadkomma på 2010-talet.

Prolog

John H. Jones är för universum vad Dirty Harry är för San Francisco. Han kan allt, vet allt, har varit överallt och känner alla. Lagom hederlig när det passar honom och lagom ohederlig när det passar bättre. Den enda skillnaden skulle väl vara att Jones inte är anställd någonstans, vad man vet iallafall.

Jones lever i en tid då rymdresor är bekväma. Rymdskeppstillverkarna har för länge sedan insett att människan inte är kapabel att styra ett överljusskepp i full fart. Innan man har hunnit säga ”hupp” till styrsystemet har man krockat med åtta solsystem. Datorer och automatik har alltså tagit över den saken. Tycker man det blir långsamt att färdas fysiskt genom rymden, finns hyperrymden. Även om de matematiska teorierna far detta färdsätt utarbetades redan på 1900-talet, kunde principen inte utnyttjas praktiskt förrän en bit in på 2010-talet. Nu har var och varannan liten skorv hyperrymdsmotorer. Det är inget konstigt med det längre. Ställ in koordinaterna och tryck på knappen bara, voom. t=0 och du är där.

Flera stora imperier existerar sida vid sida, mer eller mindre fredligt. De stora galaktiska autostradorna för varje jorddygn fram miljardtals handelsskepp, malmtransporter, turistskepp av varierande lyxighets- och säkerhetsgrad och vanliga söndagsåkare som Jones, mellan Vintergatans stora handelscentra: Herkulessystemet, Vega, alfa-Hydra etc. Det finns ett oräkneligt antal jättecivilisationer där ute.

Alla dessa aggregationer av levande varelser lockade rymdfararen med sina blinkande ljus, barer, urankasinon, 3D-shower, skumma hotell där man kunde göra snabba pengar, livsfarliga rymdhamnkvarter, linga-zook-(porr)klubbar, eller de ökända spelhålorna i systemet kring Vega och så vidare i all oändlighet.

I denna intergalaktiska supermiljö stortrivdes John H. Jones.

Kapitel 1

Vi möter vår hjälte bekvämt tillbakalutad i en fåtölj i halvmörkret på en restaurang i huvudstaden på planeten Gokka i Vega-systemet. Han satt just som bäst och smälte maten. Friterade, bestrålade ringar av marsiansk piggorm… För att inte tala om såsen, kula-hLL, pressade, simmande i sitt eget spad.

Jones var en njutare, inte tu tal om saken.

Jo, det hade sannerligen varit en god middag, men den hade inte varit helt billig heller. När den mycket smakligt halvklädda robotservitrisen hade kommit med xaffet och notan hade Jones bara helt flyktigt kastat en blick på den (och sedan återgått till att betrakta flickans duraluminiumben) och förfärat, men behärskat sagt:

– 2000 krediter. Det är jämnt.

Servitrisen hade rodnat i plåten och seglat iväg. ”Jaja” tänkte han, ”det är henne väl unnat. Det är väl knappt hon har till olja ens”. När han hade druckit ur sista slurken xaffe, lutade han sig bakåt i stolen och tänkte återigen på henne. ”Vilken ingenjörskonst, vilken ingenjörskonst! Inga rostiga servon där inte.” Efter att ha dåsat en stund rätade han upp sig och ruskade på sig mentalt och tänkte ”Vad är det jag sitter och tänker… Jag och… en robot!!” Tvärt klippte han av tankarna.

Efter att ha varit ute och registrerat kom servitrisen åter inglidande med notan för kvittens. Han tryckte kontokristallen emot den och notan blinkade godkännande. Han slog in sin personliga kod och ytterligare ett par tecken och i rutan längst ned visades hans utgående saldo. 10^14 krediter!

– Va?! utropade han, varpå han förfärat tänkte “Stålarna bara rinner bort. Det är dags för påfyllning”.

Behärskat log han mot robotflickan, som återgäldade leendet. Han reste sig, stolen sköt in sig och han gick mot utgången. I dörren vände han sig om och såg hur hon borstade av bordet med en handduk. Hon vände huvudet mot honom, samtidigt som hennes tredje hand, som fälldes ut ur midjan, fortsatte att rätta till duken. ”Det är det som gör dem så omänskliga” suckade han för sig själv medan han gick fram till rockvaktmästarens lilla bås. Han fick sin rock och sin pistol, tog dem på sig och gick ut.

På vägen mot rymdhamnen hade han bestämt sig. En händelse två månader tidigare dök upp i minnet: Han hade gått ner för 6497:e avenyn i hamnstaden Zryxx på planeten Korv. Ingen vidare trevlig stad och ingen vidare trevlig planet heller för den delen.

Vi backar två månader i tiden.

Han hostade i den heta, förorenade luften och såg sig sökande omkring. Aha, där var det. RESERVDELAR stod det kort och gott ovanför dörren. Inne i affären var det svalt och luftkonditionerat (om man nu kunde kalla den här soppan till atmosfär för luft). Han gick mellan hyllraderna och kom till sist fram till disken. Bakom densamma stod den lille korpulente mannen som han kände så väl från tidigare besök.

– Tjänare Charly, hur är det nuförtiden härikring? ropade Jones, så den lille mannen hoppade till och slet upp sin pistol, men stoppade ned den igen när han såg vem som ropat.
– Suck. Hej John, vad du skräms. Ajovars, man hankar sig fram.
– Varför så krigisk?
– Jag blev rånad förra månaden. Det var ett gäng här inne och tog mig på alla delar jag hade till Krutti-maskinerna.
– Wow. Allt?
– Jäpp. Och det var en hel del det. Tog dem en halv timme att lasta allt.
– Det måste ha varit flera tusentals ton prylar. Hur fick de ut det på en halv timme?
– Det var ett insidejobb. Det var den lille skumme androiden från Grummis som jag hade anställd här förut. Kommer du ihåg honom?

Jones nickade.

– Han hade programmerat om hela mitt lagersystem och ville egentligen bara ha koden. Sen gjorde robotarna resten, ju. Man kan inte lita på nån nuförtiden.
– Jag förstår varför du drog blankt, sade Jones med en uppgiven suck.

Det var ju ledsamma nyheter. Speciellt som det hade drabbat en av hans närmaste vänner. Men det är klart, arbeta i en sån här stad, en knutpunkt för all slags trafik. Just det, all slags trafik. Det kunde inte vara hälsosamt i längden. Jones hade ett svagt minne av att han hade varnat Charly för det här någon gång och att varningen inte tagit riktigt. Det hade varit en glad kväll på en slabbig bar i närheten, medan barerna i närheten ännu var riskfria att besöka efter två på eftermiddagen.

– Vad kom jag hit för? Jo, jag skulle ha innerslangar. Har du möjligen innerslangar till en gammal Alfa-7:a liggande någonstans? frågade Jones.
– Alfa-7, rullar dom fortfarande? sade Charly undrande och tog sig åt hakan.
– Min gör det iallafall, sade Jones. Det har aldrig varit något större fel på Alforna, utom just det att dom nöter innerslangar som fan. Finns det några?

Charly kollade i sitt register och trummade för sig själv under tiden.

– Jo, ett par lådor har jag faktiskt kvar, sade han efter en stund.
– Bra, jag tar allihop, sade Jones med ett lättat leende.
– Allihop! utbrast Charly. Vet du vad det kostar? Har du så mycket stålar?
– Kolla mitt konto. Litar du inte på mig nu för tiden eller vad är det?
– De här prylarna görs inte längre! 68.544 krediter gånger tre, det gör hm hm, visst skulle jag ge dig kredit, John, men 205.632 kr, det kan jag inte ligga ute med. Det förstår du väl, hoppas jag. Även om du är en bra kompis. Vi säger väl tvåhundratusen jämnt för din skull. Har du så mycket? (Gulp.)

Jones letade i fickorna och hittade till sist det han sökte. Han slängde fram den på disken och den rullade med ett klingande ljud.

– Jasså, du har kontokristall, utropade Charly storligen förvånad. Har du haft råd att skaffa dig en sån? Du upphör aldrig att förvåna mig. Jones, en vanlig söndagsåkare. Det är ju annars bara storfräsarna, handelskaptenerna och maffiabossarna som har råd med det.

Jones rodnade inombords. ”Jo, du skulle bara veta” tänkte han. Han stoppade den i terminalen.

– Och i Intergalaktiska Banken också, sade han uppskattande. Hur bär du dig åt? Du gör alltid såna här grejor.
– En har väl seglat. Nå, hur går det?
– Det är OK säger banken och de vet väl vad de gör förmodar jag. En robot kommer strax med grejorna.

Det brummade till i dörröppningen och där stod en lastrobot med tre stora kartonger i armarna. Roboten lade lådorna på disken. Jones tog sin kristall och stoppade den i fickan och tog lådorna under armen, eller rättare sagt under båda armarna, för de var stora, lådorna.

Han sade till Charly:

– Du, ta och beställ en vagn åt mig va? Det är kanske inte hälsosamt att gå med den här lasten alldeles ensam. Innerslangar är dyra grejor, he he.
– Jo, sade Charly och talade in i sin terminal. Den kommer, sade han sedan.

Det var dags att ta farväl. Båda stod tysta och väntade på att vagnen skulle komma. Det verkade som om Charly ville säga något, men inte riktigt kunde. Men till slut frågade han ändå:

– Ska du ut och åka? Tänk i så fall på mig. Jag skulle känna för att komma ut någon helg. Komma bort från det här eländet.

Jones förstod honom. När han letade sig mot dörren med sin kartonger sade han:

– Jag ska iväg snart. Jag ska fundera på saken. Jag hör av mig.
– Gör det. Hoppas slangarna passar, avslutade Charly.

Dörren upphörde för ett ögonblick och Jones passerade igenom. Dörren återkom och Jones klev in i sin väntande vagn. Han lade ner kartongerna på sätet och satte sig själv bredvid.

– Till fältet, sade han till vagnen.
– Vilket fält menar min herre? undrade vagnen.

“Måste varit en riktig gröngöling som hade programmerat den här” tänkte han och pressade sin tumme mot plattan för att ge systemet lite personliga referenser.

– Vi åker, sade vagnen efter att ha tänkt ett ögonblick.

De satte sig i rörelse.

– Underhåll mig, sade han till vagnen efter ett tag.
– Vilken sorts underhållning vill min herre ha? Jag har alla sorter, rock, jazz, klassiskt, gammal-jordiskt, kryzz, skloff och till och med senaste 3D-discon från Klyxa. För några få krediter mer kan min herre få se en speciellt utmanande show från Psing-Bzo. Jag har haft många nöjda kunder på den. Jag spelar själv. Jag är inte standardprogrammerad, som andra.
– Inte dåligt, sade Jones, har du hört talas om Schubert?
– Vilken av dem? Den från Jorden eller den från Klyxa?
– Den jordiske.

Skön musik började formas i luften framför honom och flöt ut åt alla håll. Till sist omvärvde den honom helt. Han flöt omkring i musik. Trots att vagnen for med sju gånger ljudhastigheten (och Mach motsvarade en högre hastighet här än på jorden eftersom atmosfären var så seg) tog det honom en kvart att komma fram. Men det märkte han inte, för han var helt absorberad i musiken. När de var på ingång till fältet tonade musiken långsamt bort.

– Sluta inte, sade Jones drömmande, det var det bästa jag hört någon gång.

Vagnen gick in i landningsvarv och dök snabbt ner mot parkeringsfältet. Den stannade mjukt tre centimeter över marken.

– Glad att du tyckte om det, sade vagnen. Det blir åtta krediter.

Jones betalade och frågade vagnen:

– Ger du konserter också?
– Det händer då och då, när jag har semester. Jag har faktiskt vunnit de Intergalaktiska Kryzztävlingarna på Klyxa en gång.
– Jag kan förstå det, sade Jones till avsked och vagnen förseglade dörren.

Den for hummande iväg och efter ett par sekunder gick den genom ljudvallen och försvann. Jones tog sina kartonger och gick mot hangarerna. ”Kul att för en gångs skull ha fått åka med en intelligent vagn” tänkte han, ”annars är de inte mycket att snacka med och spelar bara syntetisk disco”.

Väl framkommen möttes han av sin andreförare, Jacobsen, en lång man med svart hår, vars händer vittnade om hans ursprung från beta-LjkuYasv. Båda hans fint utmejslade händer med sju fingrar grep om kartongerna som räcktes fram mot honom. Han krossade dem nästan.

– Hej Chifen. Oj! Bara jordisk papp, sade han när han upptäckte vad som hände.
– Var försiktig med slangarna, de var dyra, sade Jones. Hur går det här då?
– Är det tätningar till slussarna? Då kan vi åka snart, konstaterade han glatt. Mannarna är på gott humör och vill iväg. Kan vi nu bara få täta luftslussar så kan vi nog snart vara ute igen. Synd att hon drar så mycket slangar, kapten.
– Mmmm. Det är inte bra. Den enda skönhetsfläcken på en bra kärra. Det blir min ruin en dag.

Jacobsen gick åt sitt håll och Jones gick mot stora huvudslussen. ”Det här med slangarna är inte bra. Det är det enda som skämmer Alfan, annars är hon ett bra skepp. Motorerna är bra, bestyckningen har ännu aldrig felat och till och med de bortskämda kaptenerna på lyxrutterna mellan Vega och Sirius låter sig imponeras av inredningen i kaptenshytten. Jag tror jag skall skicka ett brev till GSI (Glixon Space Industries) och klaga” tänkte han medan han gick in genom slussen.

Till sist hade han bestämt sig. Bankkontot hade på sista tiden blivit väl magert. Det var inget annat att göra än att arbeta för att fylla på det igen.

När han kom in i skeppet styrde han stegen till besättningens dagrum. Några av grabbarna var redan inne. Han morsade på dem och berättade vad han hade tänkt sig. Ett grin spred sig över männens ansikten och grabbarna från Urgul (som liksom saknade ansikten) kom med en serie gälla grymtningar, som visade att de gillade saken. Det var riskabelt, som vanligt, men betalningen var bra. Jones gick ut ur rummet efter att ha försport sig om när resten av besättningen skulle komma tillbaka. De hade, liksom han, varit ute på sta’n och förlustat sig och skulle tydligen dröja ännu några timmar. Visst, det var klart att de skulle få göra av med pengarna, det är det pengar är till för. Men han var alltid lika orolig att någon av dem skulle prata bredvid mun i fyllan och villan. Det hade dock inte hänt hittills, så ännu var Jones en ansedd kosmos-polit.

”Några timmar” tänkte han, ”det ger mig lagom tid att förbereda mig, så åker vi sen. Då är det till på köpet natt, så det inte syns så mycket.”

Den här planeten var en fri och obunden spel- och kasinoplanet, så bevakningen i dess närmaste rymd var i stort sett obefintlig. Alla tjänade på det. Hit åkte alla i grannskapet för att roa sig, maffiabossar, inkognito diktatorer, såväl som chefer i Intergalaktiska Polisen. Här fastnade IMAs (Intergalaktiska Ministeriet för Alkoholfrågor) långa arm med fingrarna i dörren. Det var med andra ord ett ganska trevligt ställe och Jones och hans besättning gillade det.

Jones gick till kaptenshytten. Den märkte att han kom, öppnade dörren åt honom och vred upp ett behagligt, softat ljus. Jones klev in och dörren återskapades bakom honom. Han tog av sig rocken och slängde den över disintegratorn. Disintegratorn fnyste indignerat över att ständigt bli behandlad som rockhängare och Jones suckade inombords över artificiell intelligens. Trött, men mätt och lycklig, slog han sig ner i sin skönaste stol. Innan han gjorde något annat beslöt han sig för att dåsa en halvtimme. Han vred avslappningstimern till en halvtimme och satte den på ”dås 2,5”. Mmmmmmmm…

Efter exakt en halvtimme vaknade han och kände sig törstig. ”Den här elektroniken sköter sig perfekt” tänkte han, ”så bra att jag byggde in törstfunktionen i timern, så jag kan ta mig en drink nu.” Han beställde fram sitt gammalmodiga barskåp och blandade sig sin favoritdrink Lonely Spaceman’s Howl. Det klinkade så skönt om flaskor. Tänk, äkta glas. Så synd att det var försvunnet nu för tiden. Zirkonium känns inte alls likadant.

Han kickade till kommunikatorn med foten. De harsklade sig yrvaket och undrade vad den kunde stå till tjänst med.

– Ring upp Jorden, Albrecht McFee, du vet.
– Krypterat, kapten?
– Självklart.

Albrecht McFee, stor, tjock och rödbrusig, med mustascher som två sopkvastar, dök efter ett tag upp på skärmen. Den rutiga kepsen var på och han var på sitt allra soligaste humör. Han flåsade och bar alla spår av att ha kommit utifrån och ha sprungit till kommunikatorn. Han hade väl varit ute och motionerat sina jakthundar, som vanligt. Han såg så skrämmande röd och välmående ut att Jones fann det för gott att justera färgbalansen. När McFee såg vem som ringde, vrålade han på sin skotska rotvälska:

– Oooch! Är det du John! Hur är det? Stålarna slut förståss?

McFee visste precis var han hade Jones. De skakade hand och McFee höll nästan på att skaka sönder Jones. Emellertid kunde han inte annat än tillstå att han var i ekonomiskt trångmål.

– Å du vill komma och ”tanka”? vrålade McFee. Jones vred ner volymen.
– Hade tänkt det.
– När hade du tänkt komma då?
– Jag hade tänkt åka ganska ungefär nu. Ett par av grabbarna är fortfarande ute på sta’n, men när de har kommit så sticker vi. Jag ska förbi på Korv och plocka upp en kompis också.
– Var är du nånstans?
– På Gokka, i Vega-systemet
– Ha, ute och roar dig, medan jag sitter här och suktar.
– Jag har frågat om du velat vara med, förr, men du ska ju bara vara hemma hos dina hundar…
– Jag vet. Hum. Vad vill du ha för sort den här gången? Det finns ett litet ställe norröver som har någonting som jag garanterar att du aldrig har smakat förr.
– Gillar kunderna det lika mycket, så. Vad säger din kontakt, är det säkert?
– Lita på mej grabben.

Detaljerna lämnar vi därhän. Efter en dryg halvtimmes samtal om ditt och datt och några avslutande hälsningar lade båda på luren och förbindelsen bröts. Jones lovade att komma och hälsa på på lantgården, in persona, så snart den här affären var avklarad.

Under tiden hade intercomsystemet lagrat upp rapporter om att Jacobsen, Hullix, Q-mar och de andra hade återkommit och nu låg i tillnyktringskamrarna. Då skulle allt vara klart då. Jones tryckte på den stora gröna knappen och frågade:

– Alla ombord?

Alla besättningsmedlemmar rapporterade i tur och ordning. Andreföraren, vapenkontrollen, maskinrummet, vinkällaren etc.

– T minus 10 minuter för avfärd mot jorden, Terral, med mellanlandning på Korv. Första delen av färden blir i underljusfart till nollområdet. Sedan hoppar vi till Korv, där ytterligare en besättningsmedlem skall tas upp. Därifrån hoppar vi direkt till Terra. Jones tyckte inte om att vara så här formell, men loggboken fick ju inte låta hur som helst.

– T-8 minuter.

Nollområdet kanske kräver en liten förklaring: när man gör hyperrymdshopp är det säkrast att veta var man kommer ut igen, annars kan man slå sig fördärvad. Ingen normalrymdsscanner fungerar bra från hyperrymden, så de första millisekunderna i normalrymd efter ett hopp är skeppet i princip manöverodugligt. Därför har man letat upp speciellt skräpfria områden nära alla viktiga planetsystem som kan användas för riskfria in- och uthopp. I dessa områden är det relativt ofarligt att hoppa ut ur hyperrymden åt vilket håll som helst. Chansen att man skall krocka med ett annat skepp är så liten att ingen funderar över den. Det fanns de som föredrog att hoppa ut på andra ställen, men de blev vanligen inte så långlivade,

– T-2 minuter.

Den extra besättningsmedlemmen då? Det var Charly, reservdelsförsäljaren, förståss. Han hade flera gånger bett att få åka med. Jones hade beslutat sig för att ta en sväng över Korv och plocka upp honom.

– T-l minut.

Jones reste sig ut fåtöljen och gick ut ur sin hytt. Vägen var inte lång till styrhytten. En hel minut kvar, det var massor av tid. Jacobsen satt redan där i sin stol och väntade. Styrsystemet hade av loggboken redan förstått vad det var frågan om, så kursen var beräknad och klar.

– Alla system är gröna kapten, sade Jacobsen när Jones slog sig ner i sin stol. Det hade han förståss inte behövt upplysa om, för hade så inte varit fallet hade nedräkningen stoppats för länge sedan, men rymdmannatraditionen satt djupt rotad i var och en som färdades i det oändliga rummet. Trots att tiden hade sprungit ifrån de gamla sederna med checklistor och försiktighetsåtgärder så hängde själva ritualen kvar.

– Rymden scannad? frågade han.
– Rymdleden scannad och befunnen tom, kapten.

Att rymdleden var tom kunde Jones se själv utan att fråga, men vad gör man inte för loggen?

– T-30 sekunder. Jones hörde hur motorerna morrade svagt.

Motorerna var egentligen hans stolthet. De häftigaste kärrorna i galaxen hade torium-yttrium-motorer, så Jones hade utan att tveka åkt med sitt nyinköpta skepp till närmaste handlare och fått den slöa standardmotorn, en 170-cylindrig Hellerman, utbytt mot en fräsigare. Han hade valt en 12-kammars torium-yttrium-reaktor från Volvo Space Engines Corp., med överliggande gaskylare och kromade vakuumpumpar. VSEC/12 De Luxe med en maximal dragkraft på 10^100 fotoner. Det hade varit ett verkligt kap, för han hade fått den för bara 7 miljoner.

Det var så han hade lärt känna Charly förresten. Charly hade tillhandahållit motorn och en hangar att meka i. Ut åkte den gamla motorn och in åkte den nya och sedan tillbringade Jones tre månader inuti den med svets och fil och fick den att gå riktigt hyggligt. Medan han ändå låg därinne passade han på att fila lite på matriserna och trimma den i största allmänhet och lyckades få upp åtminstone dubbla dragkraften. Han blåste bort Charlys hangar bara på tomgången.

Och visst var det mödan lönt. Många kvinnliga rymdkaptener kastade en beundrande blick när han, enbart i syfte att imponera, tog ett par extra varv runt närmsta asteroid.

– Fem, fyra, tre, två, ett, noll, sade styrsystemet och plötsligt var rymdhamnen försvunnen under honom. En sky av radioaktiv rök dolde planetytan för hans kameror. Väl uppe ur atmosfären drog han på så mycket han vågade, medan han skickligt kryssade mellan asteroider och månar, bort mot nollområdet. Efter ett par sekunder blev det glesare med rymdskräp och snart visade navigatorn att det var dags att hoppa.

Styrsystemet skulle naturligtvis hoppa automatiskt, men ändå satt både Jones och Jacobsen med varsin hand på varsin knapp. Det var, som sagt, livsviktigt att man hoppade inom nollområdet och skulle något fallera måste piloterna finnas där, för att korrigera omedelbart.

En kort blinkning på alla skärmar visade att hoppet var utfört och man var ute i rationell rymd igen. Nu gällde det att retardera kvickt innan nollområdet var slut. Jones stod bildligt på bromsen och även om det inte kändes något, såg han hur hastighetsmätaren snabbt dalade ner under l Lux, ljushastigheten. Utanför såg rymden normal ut igen.

– Normal rymd, sade styrsystemet. Jag tar över.
– Varsågod, sade Jones, slappnade av och lutade sig bakåt i stolen. Det kändes alltid lika skönt att ha kommit ur hyperrymden oskadd, fast han visste att det inte var någon fara.

Otaliga var de anekdoter som cirkulerade bland rymdfararna om olycksaliga kaptener som hoppat ut mitt i en asteroid och blivit till rymdskräp. Mängder av tjafsiga rymdhjältefilmer hade gjorts om rådiga kaptener som styrt sina skepp undan asteroider i sista stund, om hur passagerarna kastats runt, om hur tunga saker farit omkring och slagit hål i väggarna och luften börjat rusa ut. Några skummisar fick alltid sätta livet till i det hotande vakuumet, gärna glyxonier. De råkade alltid illa ut på film.

Precis innan hjältinnan skall sugas ut genom det löjligt lilla hålet i väggen kommer hjälten rusande med en tätningslucka och räddar henne. Hon svävar till hans räddande famn, för pseudogravitationen är naturligtvis alltid trasig så hon kan inte svimma. Tillsammans studsar de genom korridorerna till kaptenshytten och när eftertexterna och MGMs (Metro Galactic Mayer) emblem tonar fram på skärmen ser man hur STÖR EJ-lampan på dörren tänds.

Alltid samma tjafs. Ingen ägnar som vanligt en tanke åt besättningen eller de andra passagerarna, som borde sitta som klistrade runt väggarna.

Dumheter. Det var förr i tiden sån’t hände. Numera fanns det ju antikollisionsscanners och styrsystem som klarade av dylikt. Kraftsköldarna höll alla närgångna asteroider på avstånd och flerdimensionella gravitorer såg till att tunga saker inte slängdes omkring vid häftiga manövrer. Jones blev alltid lika illa berörd över sådana små tekniska trivialiteter. Ändå var han en obotlig romantiker och hade reserverat en stor del av sitt underhållningsarkiv för snaskiga hjältefilmer. Men tro inte att han för den skull hade betalat något för dem. Ånej, såna intergalaktiska succéer som Vintergatans ljus, De sju kaptenerna, Massor av stjärnstoft, Öster om Vintergatan, En stjärna föds och Star Wars (alla 64 avsnitten) hade han stulit, eller piratkopierat, allihop.

Han hade programmerat arkivdatorns snokarmottagare till att vara mycket klåfingrig. Närhelst han flög igenom en radio- eller scannerstråle sög den upp allt av värde och det hade blivit en hel del godbitar med åren. Bara man lade sig i bana kring en civiliserad planet kunde man med lite tur fiska upp en 5-6 nya långfilmer och ett par konserter.

– Nu ska jag gå och sussa-nanna, sade Jacobson i det han reste sig ur sin stol. Du grejar det här själv, va?
– G’natt, sade Jones och nickade.

Autopiloten hade kopplat på sig själv, vilket den alltid hade för vana att göra om ingen hade haft någon bättre idé på ett tag. Jones skulle inte ha så mycket att göra framöver, men han tänkte att han nog skulle stanna uppe en stund till. ”Sussa-nanna, jo jag lackar” tänkte han, ”han går nog ner till tillnyktringskammaren och trycker på reverse och fortsätter med fyllan där han slutade förut.” Jaja, han kunde ju alltid regenereras om han behövdes senare.

Nu kom ännu en av Jones sjuka drifter i dagen. Han sträckte ut högerfoten och tryckte med stortån ned en stor grön knapp på instrumentpanelen, precis bredvid reglagen till bromsraketerna. Det rasslade till ett ögonblick och toppen for av den gröna knappen. Ur hålet som då bildades, kom en gammal-jordisk dryckesförpackning upp, en aluminiumburk från 1900-talet. Visst dracks det ännu Coca Cola här och var i universum, men Jones var nog ensam om att förvara den i originalemballaget från 1900-talet.

Med välbehag fattade han den avkylda burken och sa:

– Burk, öppna dig!

Inget hände.

Hum, kontaktfel. Han dunkade burken mot gyrokontrollerna och sade samma sak igen och med ett ljudligt pysande gled locket upp. Det steg en svag rök ur burken och innehållet doftade ljuvligt. Han hällde i sig lite av den bruna, bubblande drycken och riktigt njöt. Ahhh… Så satt han stilla en lång stund, med burken på armstödet och tänkte på ingenting alls.

Rymden rusade förbi utanför och instrumenten visade hur styrsystemet då och då gjorde små kurskorrektioner för att undvika stenar, gasmoln och annat som låg i vägen. Alla manövrer, dess orsaker och resultat, rullade fram på skärmen framför honom, men han brydde sig inte om det. Systemet fick köra bäst det ville. Ibland kände han att han bara ville sitta tyst och njuta av Vintergatans alla sprakande ljus.

En stund senare harsklade sig instrumentpanelen och frågade försiktigt:

– Ähum, är du vaken?

Jones ryckte till, men kände sedan igen styrsystemets röst.

– Jo, nog är jag vaken alltid, jag bara dagdrömde lite. Vad vill du då, har du tråkigt?
– Nädå, det här är livat. Det är kul att köra. Frontendprocessorerna tar ju hand om allt slavgörat med scannerkontroll och servon och sånt och jag tar bara de övergripande besluten. Så just nu är det ganska lugnt, lite skumpigt kanske, men inte värst…
– Hur långt är det kvar till Korv?
– Inte mycket, vi tar det på ett par timmar.
– Synd att man inte kan hoppa närmare, sade Jones.
– Asteroidbältet som ligger i ungefär samma bana som Korv är hela 12 ljusminuter i tvärsnitt, så jag rekommenderar det inte. Så’n här söndagsflygning är inga problem, men överljusflygning, nätack. Då får du allt lov all koppla bort mig först.
– Ha! sade Jones, vad har Arkivet att säga om saken?
– Asteroidbältet?
– Ja, metaller och sånt. Har Korv-arna någonting att hämta här ute?

Styrsystemet samtalade med Arkivet en millisekund och sade sen:

– O, ja. Korv är en industriplanet av stora mått, (Jones mindes planetens atmosfär och hostade till) med en årlig extraplanetär export av framförallt industriprodukter, vapen och halvfabrikat till ett värde av omkring 10^15 krediter. Asteroiderna innehåller järn, torium och zirkonium i enorma mängder. De ger också planeten ett gott militärt skydd. Ingen större flotta kan ta sig fram där utan problem. Jones nickade.
– Förresten, sade styrsystemet, Arkivet upplyste om att du hade beställt fram en burk alldeles nyss. Man skulle inte kunna få sig en slurk?
– För all del, sade Jones, för all del.

Han reste sig ur sin stol och tog upp ett litet specialverktyg ur bröstfickan. Lite till höger om instrumentpanelen fanns styrsystemets konsol. Egentligen bara en halvmeterhög glänsande slät, fyrkantig pelare med kylflänsar nertill. Den brummade svagt och kändes varm när man tog på den. Han stack ner specialverktyget i ett litet hål upptill och vred om ett kvarts varv. En liten motor surrade till, övertrycket pyste ut och topplocket svängde undan. Efter att han tagit bort ytterligare ett par lock, syntes den biologiska datorn där nere, plaskande i sin näringslösning. Jones petade lätt på den.

– Ah-oh-ah, killas inte! skrek styrsystemet.
– Skål, sade Jones, i det han lutade Coke-burken lite. En smal stråle rann ned i näringslösningen. Han satte tillbaka de inre locken och tog ur det lilla specialverktyget.
– Lås om dig, sade han.

Topplocket svängde på plats och den lilla servomotorn förslöt det igen, så att konsolen åter såg helt slät och obruten ut.

Även datorer hade sina böjelser, det fick man förstå, ansåg Jones. Till skillnad från de flesta andra kaptener var Jones personlig vän med alla systemen ombord. Han tyckte det funkade bättre så. De flesta andra tyckte bara att datorer var dumma maskiner som skulle lyda när man gav order och för övrigt bara hålla truten. Så icke Jones. Han hade sysselsatt många i övrigt sysslolösa rymdtimmar med att prata med styrsystemet om ditt och datt och hade kommit fram till att de hade många gemensamma intressen. Det här med Coca Cola var bara ett. Musik var ett annat. De hade ibland långa diskussioner om vad t ex Schubert (den jordiske) hade menat med sina kompositioner, hans känslor i olika satser osv.

– Ahh! sade styrsystemet, gott. Hoppsan! En av processerna i kortscannern berättade just att han hade spårat upp ett havererat rymdskepp, lite vid sidan av vår nuvarande kurs, sektor alfa-4,846 mikrolux. Det sänder nödsignaler. Ska jag köra närmare och kontrollera saken?
– Inte för nära, sade Jones skarpt, jag vet de som gått på det här tidigare och inte kommit levande undan. Det är ett gammalt rymdpirattrick. Håll dig en bit ifrån och osäkra faskanonerna.
– Ja, kapten, sade styrsystemet, plötsligt helt allvarligt. Vapnen osäkrade och riktade.
– Full energi på vapnen!
– Full energi på vapnen, kapten!

”Ha” tänkte Jones, ”nu händer det äntligen något. Vilken tur att jag stannade uppe.” Han tog tag i vapenkontrollerna med båda händerna och alla muskler spändes. ”Sticker de upp ska jag blåsa bort dem ur rymden. Det har jag gjort förr.”

Hårkorset på skärmen framför honom innehöll ännu ingenting. Föremålet var för långt bort. Med största förstoringen på visade sig bara en liten grumlig fläck i mitten. Fläcken ökade emellertid i storlek och han zoomade ut. Nu såg han vad det var: två föremål låg och drev intill varandra på samma kurs, samtidigt som de roterade sakta. Det ena föremålet var grovt och kantigt med litet albedo, medan det andra var relativt slätt och bestod av mycket skrynklig plast. Han slappnade av igen. Han hade väntat sig en skog av antenner och jonkanoner riktade mot sig, men nu insåg han vad det var. Ett skepp hade manövrerat slarvigt och träffat en asteroid. Han pustade ut.

– Säkra vapnen, sade han.
– Vapnen säkrade, kapten.
– Ta ner skärmarna och kör närmare.
– Ja, kapten.

När han till sist inte var mer än hundra kilometer från haveristen kunde han urskilja skeppets silhuett och därmed också avgöra vad det var för fabrikat. ”Åh, en sån där” tänkte han, ”ja köper man ett rymdskepp från Philips får man skylla sig själv!”*)

Nu såg han precis. Det var ett skepp av typ PM2000A. Elaka tungor tydde förkortningen till PlastManick. Det var historiens första och troligen enda rymdskepp tillverkat nästan helt i plast. Och det som skulle vara så ergonomiskt och allting. Jones hade nog sett reklamvisigrammen. När säkringarna i motorn gick var man tvungen att klättra på utsidan för att kunna byta dem. Ett dylikt skepp skulle han inte vilja ta i med traktorstråle ens. Ett plastrymdskepp med plastscanners, det var väl klart att det måste gå så här, förr eller senare. Glixon Space Industries Gal. Corp. däremot, byggde rediga grejor, sade han till sig själv och klappade på instrumentbrädan.

”Nå, så här kan det inte fortsätta” tänkte han, ”jag har inte tid att stanna och hjälpa dem, men jag kan ju bara inte åka förbi och vinka… Rymdmannahedern, rymdmannahedern…”

Han hade kommit så nära nu att han kunde se besättningen krypa omkring på det fult Philips-grå skrovet och fåfängt försöka laga alla sprickor som hade slagits upp överallt vid kraschen not asteroiden. Hela skeppet var krökt på något konstigt sätt.

”Det där får de aldrig ihop utan en verkstad” tänkte han med erfarenhetens självsäkerhet. I samma ögonblick fick han en idé. Några månader tidigare hade han stulit en reparationspod från Intergalaktiska Bärgningskåren, en fin sak med plasmasvetsrobotar, luftgeneratorer och en massa smått och gott som kunde hålla en tolvmannabesättning vid liv nästan hur länge som helst, medan robotarna reparerade skadan.

Det skar honom i hjärtat när han bad styrsystemet skicka iväg poden i bana mot haveristen. Han fick trösta sig med att det kunde vara kul att knycka en ny, senare. Då skulle han förresten knycka en ännu finare, med biograf ombord.

Scannern visade att poden just hade gått klar från skeppet och höll på att justera kursen. I och med han såg den dra på motorerna för fullt gav han order att den ursprungliga kursen skulle återtas. Han tänkte dock följa poden ett tag till med scannern, för att se att den verkligen kom dit den skulle.

En liten spydighet kunde han emellertid inte undertrycka. Här i asteroidbältet var det ganska mycket stoft som for omkring. Med en faskanon inställd på lågeffekt och fokuserad mitt i rymden, joniserade han stoftet och skrev med stora, lysande, hundratals mil långa bokstäver:

NI HAR VÄL SERVICEKONTRAKT MED PHILIPS?

På några sekunder var han långt, långt därifrån.

Kapitel 2

Fåtöljen puffade Jones lätt på axeln.

– God morgon kapten, sade styrsystemet.

Jones ruskade på sig och vaknade lite. Han kastade ett öga på klockan som visade skeppstid och sade sluddrigt:

– Morgon? Dem är ju bara halv tre?
– Enligt den lokala planettiden i Zryxx på planeten Korv är det förmiddag nu. Vi har bara 1.000.000 kilometer kvar. Jag tog mig friheten att justera om vår yttre tidsreferens.
– Jaha, men varför väcker du mig? Kan du inte landa själv?
– Jo, men du har inte talat om vad vi heter och vad vi har för ärende.
– Vet du inte det?
– Naturligtvis, men vad ska vi säga till myndigheterna?
– Javisstja, det ar en sån där planet… Milmer Karozz, intergalaktisk turist. Det är jag det. Jag och min besättning kommer av rena nöjesskäl…

Korv var en industriplanet och som sådan, trots asteroidbältet, i behov av ett starkt försvar, tyckte militären. Sen gick det som det alltid går. Militären tog saken i egna händer och omhändertog hela planeten. Folket var numera helt kontrollerat och polisens raider och razzior ”för befolkningens säkerhet” var så talrika att ingen längre brydde sig om dem. Ville man landa där var ceremonierna oändliga och de byråkratiska processerna lämnade intet övrigt att önska, vare sig i fråga om kvalitet eller kvantitet. Jones överlät hela smeten till sitt styrsystem. Han insåg att han skulle väcka en viss misstänksamhet, men det var inte mycket att göra.

Jones erkände omedelbart för sig själv att Milmer Karozz inte var något vidare täcknamn. Det verkade lite för påhittat. Men det gällde att komma på något nytt varje gång, för att inte ge myndigheterna för många ledtrådar. Karozz fick duga tills vidare.

– Väck mig när vi landat. G’ natt…
– God natt igen, kapten.

Klockan nio, skeppstid, väcktes Jones och besättningen.

– Hur gick det, frågade han styrsystemet.
– Allt väl kapten, men de i markkontrollen är lite sura.
– ?
– De bad att få tala med kaptenen omedelbart efter landningen, men jag sade att du sov och det var tydligen inte bra. De skulle skicka efter någon höjdare.
– Sänk inte skärmarna, vad du än gör, manade Jones.

Här gällde det att vara diplomatisk och vrida på charmen, tydligen. Emblemet för den högsta militärmyndigheten på Korv, den Behornade Dubbelkorven trädde fram på skärmen. Den tonade bort och istället framträdde bilden av någon slags officer, uppenbarligen vid immigrationsdetaljen. Nederst, på statusraden stod hans namn och därefter blinkade några symboler som eventuellt var hans rang. Han såg bister ut, ja närmast förolämpad.

– Var vänlig identifiera er, sade han snorkigt.

”Här gäller det att inte sticka upp” tänkte Jones.

– God dag, överste, jag heter Milmer Karozz och jag och mina vänner i besättningen är turister, sade han och slog på sitt soligaste leende.

Officerens anletsdrag mjuknade och han blev lite röd. Jones hade chansat och träffat precis rätt. När man smickrar militärer skall man försöka träffa så på rangskalan att man smickrar lagom. Ett par pinnhål över brukar vara bra. Inte för lågt, det skulle vara farligt och inte för högt eftersom det skulle kunna verka förlöjligande eller sakna respekt för det värdefulla militära systemet.

– Å, snälla ni, sade officeren, jag är bara korpral. Ett ögonblick…

”Idiot” tänkte Jones.

Jones kände nästan fysiskt hur just då hundratals superdatorer behandlade bilden av honom, i syfte att kontrollera om han var efterlyst. Det var naturligtvis därför han hade varit tvungen att närvara själv. Han såg att officeren fick in en liten lapp som han läste på. Sedan sade han:

– Det är klart! Debarkera och gå till passkontrollen. Vi kommer att ha ert skepp under uppsikt, så inget händer med det. Hoppas er vistelse här på Korv blir givande.
– Tackar så mycket, sade Jones vänligt i det han tänkte ”Uppsikt, jo jag tackar. Bevakning kallas det.” Han bröt förbindelsen.

Härefter reste han sig och gick in i sin hytt för att borsta tänderna och så vidare. Han tog på sig kaptensuniformen, för nu gällde det att imponera på myndigheterna så gott det gick. Han tog vägen ner till mannarna för att berätta att det var dags för lite landpermis. Alla var redan klara och stod och väntade vid landgången. På hans order fälldes den ned och alla stegade ut på landningsplattan. Jones blev kvar till sist och sade till styrsystemet:

– Lås efter oss. Öppna inte för någon annan. Försvara dig om det behövs.

Omedelbart hördes hur generatorerna för kraften till faskanonerna gick upp i varv.

När han klivit av landgången höjdes den upp och skeppets sida blev helt slät. Han såg på sitt skepp och tänkte “Glixon Space Industries Gal. Corp.” och myste.

Transfersvävaren tog dem snabbt till den 614 våningar höga ankomsthallen. Den steg snabbt upp till någonstans i mitten, inne bland molnen och de fick kliva ur.

PASSKONTROLL stod det med stora lysande bokstäver ovanför en dörröppning, på sidorna om vilken två, tungt beväpnade vakter var posterade.

– Vi har inga pass, sade Jones högt.
– Det blir till vänster där, pekade en av vakterna med faspistolen.

En mycket mindre dörr denna gång, med bara en liten skylt ovanför: IMMIGRANTER O. DYL. Jones och hela besättningen klev på utan att knacka. Bakom disken, som var belamrad med allehanda papper, dossierer, stämplar och annat som visade att man var strängt upptagen på det här stället, satt en liten man, officer förståss och försökte se ointresserad ut. Jones chansade igen:

– Korpral, mitt namn är Milmer Karozz. Jag landade nyss med mitt skepp på er flygplats. Det här är mina besättningsmän. Vi önskar besöka Korv en kortare tid som turister.

Officeren, någon slags tjänsteman, som satt bakom disken, tittade upp och såg inte alls glad ut. Miss alltså. Vad hittar vi på då? Officeren tittade åt ett annat håll medan han rättade till sin terminal. Jones pustade ut. Den signalen betydde samma sak i hela Vintergatan. Han fick fram kontokristallen och tryckte den mot terminalen. Tjänstemannen låtsades fortfarande titta åt ett annat håll, men Jones märkte nog att han var intresserad. Han slog hövligt in ett mindre belopp till att börja med.

1000 krediter. Tjänstemannen skakade på huvudet. En nolla till. Nehej. En nolla till. En jakande nickning visade att han var nöjd med mutans storlek. Han log till och med lite grann.

– Och hur många medlemmar har besättningen, frågade han.
– Åtta.

Tjänstemannen räknade tyst för sig själv.

– Jag kan bara se sju.
– Åtta, upprepade Jones och slog in en nolla till.
– Åtta var det ja, sade officeren.

Ett litet tryck på terminalen och upp kom ett immigrationsbevis för Milmer Karozz plus besättning, utställt på obestämd tid. Tjänstemannen räckte över papperet, varpå han snabbt grävde ner sig i sina pappershögar igen. Det var uppenbart att han ville få saken överstökad tyst och snabbt, varför Jones raskt vek ihop lappen och stoppade den på sig. ”Nog kunde det väl vara värt en miljon krediter att komma igenom gränskontrollen så där kvickt” tänkte han, ”och den, han är väl inte så välbetald, kan tänka…”

De gick alla skyndsamt mot utgången. Väl inne i expresshissen tog Jones fram lappen igen och rev av de små kupongerna som var avsedda för besättningsmännen och gav dem var sin. När hissen nått marknivån och dörrarna upphörde sade Jones tyst:

– Okej grabbar, ut och roa er! Vi sticker klockan 18.00 skeppstid.

Alla nickade, mumlade eller grymtade ett belåtet svar och försvann bort i små grupper.

Jones visste precis vart han skulle. Affärskvarteren, det var ditåt och sen åt vänster. Medan han gick genom gatorna fick han äntligen tid att tänka och se sig omkring. Han passerade just den berömda Muggenheimer Building. Med sina 7026 våningar ovan jord och dubbelt så många under, var det den högsta byggnaden på planeten. Dess enorma, stålglänsande spira var fantastisk där den höjde sig högt över alla andra hus i staden.

Muggenheimer Building var ett minnesmärke på flera sätt. Ernest Muggenheimer var den som en gång startade den icke-humanoida industriella revolutionen på Korv när han drog igång Muggenheimer Instruments i en källare i staden. Där hade han, under ytterst primitiva förhållanden börjat tillverka androider för verkstadsbruk. Hans produkt hade slagit enormt. Naturligt, på en planet där allt arbete som inte kunnat tas över av maskiner på grund av sin komplexitetsgrad, hade måst skötas av människor.

I och med att androiderna uppfunnits inleddes en andra industrialisering, så att säga. Människornas fritid ökade dramatiskt och för Muggenheimer gick det så bra att han efter bara ett par år hade ett imperium. Bland annat lät han uppföra Muggenheimer Building, där firmans huvudkontor inrymdes. Ryktet lät förtälja att Muggenheimer själv hade både bostad, älskarinnor och kontor på 7000:e våningen, långt ovanför moln och föroreningar.

Muggenheimer själv gick aldrig ut numer, eller i varje fall hade han inte setts till på många år. Andra rykten lät förtälja att militären hade tagit hand om hans imperium och tvingat honom att tillverka soldater istället för arbetsandroider. Det bekräftades av att det dels var väldigt svårt att få tag i androider idag. Priserna var skyhöga på både nya och begagnade, såväl som på reservdelar. Dels kunde man på senare år, när smogen av och till lättade, se att det vuxit upp en hel skog av antenner på taket av hans hus, något som enligt vissa betydde att militären hade någon slags sambandsstation där.

Men Muggenheimer Building var ett minnesmärke på ett sätt till. Jones gick närmare och undersökte fasaden. Den var smutsig och sprucken. Så här under smognivån var huset hårt åtgånget och i stort behov av en reparation. Fasadplåten hade fallit av på sina ställen och det muggenheimska emblemet hängde på sned, i tre bultar, uppenbarligen förstört av korrosion. Hela byggnaden verkade vara i ett tillstånd av förfall. Det var olikt Muggenheimer, hade bedömare menat och man gjorde som sagt sannolikt att han själv inte styrde imperiet längre. Ernest Muggenheimer hade arbetat för att göra tillvaron lättare för människorna, men vad hade det blivit av det? Jones studerade byggnaderna runt omkring och fann samma förfall speglat i deras engång så ståtliga fasader.

Nu ska jag till vänster, påminde han sig och sen ska jag… Han hajade till. Just som han skulle svänga runt hörnet och in på huvudgatan fick han se en misstänkt spegling i ett fönster. ”A-a” tänkte han och stannade precis innan han kom runt hörnet, ”det kan vara något farligt. Vet de om mig redan? Snackade tullsnoken iallafall? Eller superdatorerna?” Han drog laserpistolen.

Laserpistolen! Du skrattar åt ett så gammalmodigt vapen, en 1900-talsuppfinning. Det gjorde inte Jones. Det gjorde inte IP heller, men deras problem var att de aldrig fick reda på vad som träffat dem, innan det var försent. Han dolde pistolen i sin rock och tog steget runt hörnet.

Där stod stridsvagnen. Vortexfältet var påslaget, det både kändes på den stickande lukten och kunde ses på det svaga gula skimmer som låg som en bubbla runt hela vagnen. De var ute med stora artilleriet, verkade det. Jones gick fram mot vagnen i avsikt att passera den obekymrat. Men roboten på taket tittade åt hans håll och såg klart misstänksam ut. Så skrällde högtalaren:

– Ni har vapen på er! Kasta det! Vi har order att undersöka er. Om ni inte gör motstånd blir det minst problem!

Det kunde vara en fälla. Det var det vanliga snacket, ”undersöka er”. Om tullsnoken hade pratat och de fick reda på vem han var, så var det klippt. Det kunde å andra sidan vara en rutinundersökning. Sånt hände ju dagligen här. Han rörde sig inte alls. Högtalaren tog i igen:

– Vi vet vem ni är, John Jones, kasta vapnet!

Ajajaj, det här var inte bra. Nu var det bara att slåss. Roboten på taket tittade för tillfället åt ett annat håll. Den litade på fältet. Inget idag känt vapen kunde ta sig genom ett vortexfält.

Jones var snabb, snabbare än de flesta. Innan servomotorerna hann svänga kanonen runt hade han fyrat av sin laser. Som vanligt siktade han på motorn. Som vanligt träffade han.

Vortexfältet släpper inte igenom något överhuvudtaget, utom ljus. Polisrobotarna måste ju kunna se ut, skilja på färger och så vidare. Inte ens luft slipper in eller ut. Men robotarna andas inte och inte heller motorerna är intresserade av atmosfären, så det passar bra. Vid behov kunde även ljus spärras av. Så skedde nu. De följande sekunderna lovade att bli mycket intressanta.

Vagnen registrerade en träff med ljus, men fältcontrollern han aldrig slå om fältet innan pulsen var förbi. Efteråt hann den däremot. Jones såg hur föremålet framför honom förvandlades till en slät, reflekterande bubbla som inget kunde ta sig igenom.

Han log.

Efter ett par sekunder försvann bubblan. Orsaken var uppenbar. Farkosten innanför hade förvandlats till småsmulor och rök, men ingenting, vare sig splitter eller tryckvåg hade kunnat ta sig igenom fältet. Allting hade skett ljudlöst. Han visste att IP-centralen inte hade fått reda på vad som hade hänt, heller. Inte ens radiovågor kunde ta sig igenom ett stängt fält. Och nu fanns det ingen kvar som kunde berätta.

Folket på gatan tog ingen notis. Sådant här hände ju varje dag, nästan. Och ingen var speciellt glad för att ge polisen några upplysningar heller, så Jones kunde vara ganska säker på att undkomma utan vidare spisning. Han var skakad av händelsen, men inte värre än att han kom ihåg att böja sig ner och ta upp tomhylsan och stoppa den i fickan. Man ska inte skräpa ner omkring sig och det vore ju inte heller bra om någon fick reda på vilket vapen som använts. Jones stoppade tillbaka lasern och borstade av sig dammet. Han försökte se oberörd ut och gick vidare.

Efter en stund, när spänningen släppt och andningen åter blivit normal, kom han på att det egentligen var ganska varmt ute.

Han började känna sig törstig. Tänk om man haft en kall öl just nu. Och minsann, satt där inte en skylt med ordet BAR på väggen och flimrade välkomnande. Vilken tur. Jones var intresserad av barer, fast mest av innehållet förståss. Han tyckte sig känna igen den där skylten. Var hade han sett den förut?

”Jaja. Skadar inte att pröva” tänkte han. Ibland kunde man gå på en blåsning nämligen. Jones hade en gång gått in på en bar enbart för knorrer på planeten Spytz och närapå blivit stekt på kuppen. Där var det var vanligt att maten betalade för sig när den kom in, men av sorlet att döma var det här en bar för humanoider. Dörrsluskroboten såg klart humanoid ut, så Jones tyckte det hela verkade ganska riskfritt. Robotens scanner upptäckte naturligtvis hans pistol, men när displayen visade en pistol av anno 2007, upphov roboten bara ett metalliskt fniss och lät honom gå in.

– Laserpistol, he he.

Fast, det är klart, scannern visade en kontokristall också, så det var antagligen inget att bråka om.

Jones gick fram mot disken. Stället var inte fullt såhär dags på dagen så han hade inga problem att få tag på en ledig pall. Han satte sig ned vid disken och sade:

– En öl, men fort. Halsen är torr som måndamm.

Robotbartendern kom ljudlöst glidande mot honom.

– Ursäkta min herre, det här är en AutoBar, Beställ från tangentbordet framför er.

Roboten fnös över dumma humanoider och mumlade lite för sig själv medan den återgick till att, med ett metalliskt klirrande, torka glas. I och för sig behövdes det väl inte att någon torkade glasen, det kunde ju en plasmadisk göra. Det var väl för att få lite mera stämning, kan tänka.

Nu mindes Jones vad det här var för ställe. AutoBar var en barkedja, helelektronisk, driven av Sperry Univac. Dess utminuteringsställen fanns på många ställen i Vintergatan. Jones tog och tänkte att ”det är här de har så oförskämda bartenders, jag ska driva med dem.” Han låtsades leta länge och väl efter kontokristallen, så att roboten skulle bli misstänksam. När han väl hittade den, fumlade han med den på disken för att verka som om han var alldeles för full redan och borde kastas ut.

En del drinkar var faktiskt ganska farliga om de inte hanterades rätt, så alla barkedjor hade tvingats gå med på bestämmelsen som IMA (Intergalaktiska Ministeriet för Alkoholfrågor) hade ställt upp, nämligen den att allt för berusade skulle kastas ut innan de orsakade sig själva inre skador eller ställde till skada på själva förtäringsplatsen, så att säga. En del barkedjor hade till och med gått så långt att de hade erbjudit sig förse sina barer med pansarväggar eller strålbarriärer, men IMA hade varit obevekligt.

Och det är sant att mer än en person hade förgasats omedelbart av Saturnus Sunrise och vissa tålde bara inte fyra Zlizka på raken, utan blev helt enkelt grönfärgade. En del måste bara inse att drinkar avsedda för andra raser inte kunde drickas ohämmat. Tänk om astrosnutarna kom på en när man var ute och körde, full? Jones mindes särskilt en kompis han hade haft en gång, som polisen hade tagit när han var ute och brände på autostradan till beta-Centauri. Han visste mycket väl att det var 90-väg där, men full som han var körde han över warp 140. De prejade ner honom på en asteroid och tog rymdkortet för honom. Han fick åka hem på autopiloten. På sistone hade polisen till och med börjat använda geigermeter för att kolla rymdfyllon. Aldrig får man ha lite roligt.

Roboten vände sig mot Jones med en misstänksam blick och ställde ned glaset han höll på att torka, på disken. Han missade disken med ett par millimeter och glaset for i golvet och gick i bitar. Vid kraschen tittade humanoiderna vid borden runt omkring upp, med förväntansfulla ansiktsuttryck. Krossat glas brukade betyda slagsmål, nämligen. Ett missbelåtet mummel hördes när inget våldsamt uppstod.

Medan gravitationssugaren gjorde rent bakom disken kom roboten glidande mot Jones, medan han tänkte ”Den här roboten är dåligt trimmad. Den behöver underhåll.” Med tankarna riktade till humanoiderna i lokalen tänkte han ”Ni ska få er show. Titta nu.”

– Min he… började roboten, men Jones tystade den med ett kommando på tangentbordet han snabbt grävt fram bland kzffnötpåsarna och det andra skräpet på bardisken.

En gång i sin gröna ungdom hade Jones faktiskt varit anställd på Sperry Univac, Då hade han passat på att skaffa sig ett hemligt konto på datorn som kontrollerade AutoBar-kedjan. Alltid kunde det väl vara bra att ha till något, hade han tänkt, skaffa gratisdrinkar eller så. Han hade också skrivit några lustifika program då, som kunde komma till god användning om man ville imponera på en dam, eller i situationer som denna till exempel.

Roboten stelnade till och mumlet dog ut i lokalen. En serie väl inövade kommandon på det lilla tangentbordet fick de mest förbluffande resultat.

Ljuset i taket tonades ned till en behaglig skymning, medan lampraderna bakom disken tändes snyggt. På diskens framsida tändes också en rad nedåtriktade ljus. Narkotisk rök sprutades ut genom munstycken i taket och snart låg den lagom tät i lokalen. Golvet blev automatiskt skräpigare.

”Sjysst stämning” tänkte han, ”vad sägs om lite musik?” Ett kommando öppnade en lucka i väggen och ut kom Automatorkestern, den populäraste helelektroniska popgruppen på hitsidan om Bernikes hår. De hade som gimmick att spela sina instrument på håll, med röntgenstrålar. Som inledningslåt valde Jones ”Your leading edge make me trigger”, skriven av Ben Clock i den nästan lika populära gruppen ”Ben Clock and the Synchronizers”. De heter ju vad som helst nu för tiden, de här nya grupperna.

Effekten var otrolig: De humanoider som var så utrustade att de kunde dansa, började dansa omkring. Bord och stolar for i en enda hög i ett hörn av rummet och folk dansade som vildar. Ett par gnolyter från Gna-Gna III hängde i taket och shejkade.

Det var stämning minsann, men ännu var Jones inte nöjd. Ett kontrolltecken till och den ultravioletta skylten ovanför baren började blinka. Alla visste vad det betydde: HUSET BJUDER PÅ DRINKARNA. Med ens blev trängseln runt disken besvärande. Ett par humanoider hade upptäckt att Jones var källan till glädjeämnena och trängde sig fram och dunkade honom i ryggen medan de snattrade tacksamt på något språk han inte förstod. Han vände sig i alla fall mot dem och nickade vänligt. Så många drinkar hade den baren aldrig någonsin tidigare delat ut på så kort tid.

”Nu kommer kvällens clou” tänkte Jones pillemariskt när han slog in det definitiva jättekommandot som verkligen borde sätta piff på tillställningen. Jojo, folk ryggade tillbaka och Jones reste sig och gick undan en bit för att beskåda sitt verk.

Robotbartendern hade hoppat upp på bardisken och började att rock ‘n rolla till musiken med diverse metalliska ljud. Stämningen var minst sagt hög. Folk började klappa i takt och robotens dans blev allt vildare, tills den plötsligt halkade och slog i golvet med en skräll. Ett ben böjdes framåt och skruvarna rök åt alla håll.

”Bäst att sätta stopp nu” tänkte Jones, ”innan det går för långt.” Han satte sig åter vid tangentbordet och med ett par kommandon for Automatorkestern in i väggen och den narkotiska gasen sögs ut av ventilationssystemet. (17 fåglar som flög förbi utsläppet just då, störtade för övrigt. Och de var ändå härdade av atmosfären.) Ljuset i lokalen höjdes och allt blev åter tyst och lugnt. Många kom fram till Jones och skakade hand/tass/labb med honom och tackade för showen och bad honom titta in igen någon gång.

Via tangentbordet beställde han nu service åt roboten. Det tog inte många minuter innan svävaren från Hederlige Joe’s verkstad (Auktoriserad rep. f-a. för disk- och tvättmaskiner samt alla fabrikat av robotar och droider) stannade utanför dörren.

In klev två oljiga gubbar med Hederlige Joe’s på ryggen. De såg sig förvånat omkring i lokalen och den ene sa:

– Det var värst vad det har gått livligt till här då!
– Vi har skålat lite, sade Jones och pekade med tummen på den fallne bartendern.
– Aha, sade den andre serviceteknikern, som med en yrkesmans vana blick omedelbart såg vad det var för fel.
– Har vi några högerbensmoduler till en gammal Centurion A2 i reserv, tror du?
– Åh, det var en gammal häck, jag går ut och kollar. Det ska väl vara en 22867-0049B då, va?

Han rumsterade om ett tag ute i svävaren och kom sedan in med ett nytt, färskt, blänkande högerben.

– Schysst va? Som nytt.

Med ett vant handgrepp lossade han det gamla avbrutna benet och snäppte dit det nya. Han slängde det gamla i pappersdisintegratorn.

– Gammalt skrot. Inte värt att fixa ens, sade han.

Han tryckte på robotens serviceknapp och den utförde ett par standardrörelser, varefter den stannade igen.

– Tack för oss, sade den ene serviceteknikern och gick mot dörren.
– Mors. Vi skickar räkningen, sade den andre och gick ut, han också,

Svisch, sade svävaren och de var borta.

Jones gav ett kommando till och roboten återgick till sin syssla med att torka glas, som om inget hade hänt. För att verkligen försäkra sig om att inget hade hänt, gick han igenom barens bokföring och tog bort och ändrade lite här och där.

Allting var åter som förut. Folk satt vid sina bord och ett stilla sorl var allt som hördes. Som tidigare, bara något högljuddare.

Jones tömde sin öl och gick ut i det smutsiga solskenet. Han gick omkring en stund och myste. Han tittade på alla kvinnliga organismer som också var ute och flanerade och han tittade på alla höga, glänsande hus och insåg hur mycket han tyckte om stora städer.

Ett stycke in på Segertågsavenyn, stadens paradgata, blev han antastad av en robot. Han märkte redan tidigt hur roboten lösgjorde sig ur mörkret i en gränd och kom glidande mot honom. Eftersom Jones hade tidigare erfarenheter av robotgangsters hade han först tänkt ta upp lasern och perforera roboten, men sen såg han att den var uniformsklädd. (På många planeter var detta inget hinder. Det kunde vara en rånare ändå.) ”Ojoj, nån ny sorts polis” tänkte han, eftersom det inte var den vanliga uniformen. Roboten sade myndigt:

– Oxx-kontrollen!

Jones begrep ingenting. Då sade roboten igen, fast med högre röst:

– OXX-KONTROLLEN!!

Jones begrep fortfarande ingenting. Då tog roboten i igen, med ännu högre röst:

– Det är er medborgerliga plikt att visa högerarmen för Oxygen-kontrollens tjänstemän. Visa er mätare!

Roboten fingrade på sin faspistol. Då begrep Jones. Detta var det värsta.

– Jag är inte Korv-medborgare, jag är intergalaktisk turist. Han tog fram sitt immigrationsbevis och visade det. Roboten granskade det ingående, samtalade med centralen och lämnade sedan tillbaks det igen.
– Det är i sin ordning. Ni kan gå.

Det var inte alls i sin ordning. Han ville ha full klarhet. Roboten hade vänt sig om för att gå, så Jones klappade den på axeln och den snurrade runt med ett frågande ansiktsuttryck. Han tilltalade den lagom nedsättande (som bara en turist kunde göra):

– Herr Robot. Berätta vad Oxx-kontrollen är till för. Varför går ni runt och tittar på folks högerarmar?

Roboten blev klart förolämpad av att bli kallad ”Herr Robot” och svarade mässande med hög, snorkig röst, som om den rabblade ett väl inbränt program:

– Oxygen-kontrollen är en myndighet, lydande omedelbart under Planetskatteverket, vilket i sin tur lyder direkt under Överbefälhavaren. Ox-kontrollen är tillsatt av vår demokratiskt valda regering och har till uppgift att kontrollera att ingen underlåter att inge sin oxygenskatt.
– Du menar inte att ni betalar skatt på andningsluften här?
– Inte vi synteter, bara de organiska varelserna.
– Varför?

Nu fick roboten verkligen briljera:

– Det ligger i vår regerings strävan att man skall värna om alla varelsers rätt till oförorenad andningsgas. Det anser regeringen vara så självklart att det inte ens behöver talas om. Den smutsiga oppositionen, alltså Groggamani-partiet, tycker emellertid inte alls så, utan vill att industrin skall få härja fritt med sina utsläpp. Därför har regeringen antagit en proposition där det sägs att alla Groggamani-anhängare som påträffas, får avrättas utan rättegång. Flera av dem har också satts i fängelse. Det är ren demokrati, för det är för folkets bästa. För att kunna klara av det jättearbete som det innebär att hjälpa industrin att komma till rätta med sina problem, har regeringen också beslutat att alla medborgare skall betala för den luft de andas. Det är ju helt naturligt, eller hur? En del subversiva element som bara vill störa ordningen har protesterat öppet, på ett mycket opassande sätt. De tycker att det är för mycket med 0,4 krediter per andetag. Regeringen har sett till att de numera slipper betala. Regeringen gör allt för att folket skall ha det bra.

– Jaha, ja. tack så mycket, sade Jones lite skakad. Det var med god marginal det värsta han någonsin hört. Visst hade han upplevt diktaturer här och var i universum, vissa rena slaverierna, men det här var nog det mest frånstötande hittills.

Han avlägsnade sig raskt i riktning mot de lite skummare affärskvarteren kring 6497:e avenyn, där hans vän Charly hade sin affär. Affären såg lika risig och illa åtgången ut som vanligt, ja till och med ännu risigare. När han närmade sig, upphörde dörren och lät honom passera. Han gick längs raderna av märkvärdigt tomma hyllor och kom fram till disken. Där satt hans vän. Han såg inte bra ut.

– Tjänare kompis, sade Jones så hjärtligt han kunde.
– Ah, John! Hej. Vad kul att se dig.

Han lät inte överdrivet övertygande.

– Charly, vad du ser risig ut. Du verkar ju kunna rasa ihop när som helst. Går det dåligt med businessen?
– Vad tycker du det liknar, sade han med sorgsen rost. Rånad igen. Så sent som igår. Jag börjar bli trött på det här. Titta så det ser ut.

Han gjorde en svepande rörelse över lokalen. Det hela verkade förfallet på något sätt. Alla hyllorna var i stort sett tomma. Det var mest dammtussar som låg här och där i hörnorna. Deprimerande.

– Ähum… Jo, jag tänkte. ..Du skulle inte vilja åka med ut en sväng? frågade Jones försiktigt.
– John, John, jag vill inget hellre. Allt jag vill är att få komma bort från det här ett tag.
– Det kan vi nog fixa, sade Jones i tröstande ton.

Charly suckade.

– Frågan är om jag har till hyran nästa månad. Och så har det blivit så förbannat dyrt att andas nu på sista tiden. Jag har verkligt on om stålar.
– Ja, de har visst börjat ta betalt för luften. Jag blev antastad av en dum robot som ville kolla min mätare förut. Fullkomligt knäppt.
– Jo. Vi har en allesammans.

Charly visade sin högerarm. Där satt en liten sak som såg ut som en armbandsdator unglär, men som alltså var en syremätare. Jones gissade att den mätte syrgasinnehållet i bärarens blod genom att studera blodkropparna genom huden, på något sätt. ”Vilket svineri” tänkte han.

– Din terminal snodde de väl iallafall inte för dig? frågade han.
– Nä, men den har jag ställt här, nedanför disken, så den inte ska synas.
– Säg till att du vill betala hyran, sade Jones.

Charly talade med en oförstående min in i terminalen.

– Hur mycket? frågade terminalen.
– Ett år, sade Jones snabbt och tryckte kontokristallen mot terminalens inbetalningsyta.
– Tack, sade terminalen.
– Tack, sade Charly och log för första gången den dagen. Har du verkligen råd med det?
– Ähum, sade Jones, vi talar inte mer om saken. Kan vi sticka omedelbart?

Charly såg verkligt glad ut när han sa:

– Ja! Ja, för sjutton! Jag skall bara stänga av strömmen och försluta huset, så dunstar vi.

Från någonstans under disken tog han fram en liten fjärrkontroll. Han stoppade den i fickan och tog sin rock, som hängde på en spik innanför dörren till lagret. Raskt tog han den på sig, tog upp den lilla faspistolen ur utdragslådan i disken och stoppade ner den i andra fickan. Han gick runt änden på disken och började gå mot dörren.

– Stopp, vänta, sade Jones, är det inte bäst att du beställer en vagn åt oss?
– Visst, visst.

Snabbt var han tillbaka bakom disken igen. Han talade in i sin terminal och sade sen:

– Den kommer.

Jones gick mot utgången och Charly följde strax efter, tittande sig omkring som om han kanske hade glömt något. Han verkade inte hitta något ytterligare att ta med. Till slut stod de båda utanför affären och Charly vände sig mot dörren. Han tog upp den lilla fjärrkontrollen och satte på den.

– Vad ska du göra? frågade Jones.
– Försluta stället, sade Charly glatt och beslutsamt.

Han tryckte på MAINS OFF och ljusen i affären, reklamskylten och våningen ovanför slocknade. Sedan tryckte han på SEAL och ett vortexfält slog ut runt husets väggar och omslöt det helt med en blänkande bubbla.

– Jaha, nu kommer ingen in där, konstaterade Jones. Hur kommer du in själv? Fältet stänger ju ute vågorna från fjärrkontrollen också.
– Fel. Det finns en smal springa i fältet i röntgenområdet som bara jag känner till. Den är mycket svår att hitta, för den flyttar sig hela tiden. Så svår att ingen egentligen någonsin har lyckats.
– Aha. Inte ens polisen?
– Inte ens polisen, nej. Så länge hyran är betald kommer ingen att bekymra sig. Jag har sett myndigheterna försöka ta sig igenom ett fält en gång, med en riktad kärnladdning. Ägaren bodde där borta.

Charly pekade på ett par raserade hus längre ned på gatan.

– Han hade glömt betala hyran och då var de på honom direkt. Men huset fick de inte omkull i alla fall. Det är det enda hus som står kvar där borta.

Nu kom deras beställda vagn forsande ner genom luften. Den for tvärt, rakt ned och stannade med en duns vid trottoaren, bredvid dem.

– En del kör som idioter, sade Jones. Kliv in.
– Vart, min herre?
– Till rymdhamnen. Och utan musik!

Vagnen stod på för fullt och Jones lutade sig tillbaka i fåtöljen. Han sneglade på Charly. Denne hade lutat sig tillbaka han också, och sjunkit in i fåtöljen. Långsamt slätades hans sorgesamma ansiktsuttryck ut och han såg till sist riktigt lugn och avslappnad ut. Jones tänkte att han för en gångs skull hade gjort någon glad. Det kändes bra.

* Den elaka gliringen åt Philips kom sig av att jag då arbetade med elektronikutveckling under 1980-talet och vi hade ett digitalt oscilloskop från Philips som var illa konstruerat. Det hade inget anti-aliasfilter och man fick själv se upp med signalernas översta frekvenser för att inte få icke-Nyquistska spökbilder.