DEL 1. John H Jones arbetar på Cyber Travel, en resebyrå i Säffle som specialiserat sig på semestrar och nöjestripper i cyberspace. Folk kommer in i affärerna runt omkring i landet och köper en semesterbiljett till något resmål, verkligt eller fiktivt, och får med sig en engångskassett hem, som de stoppar i sin hemdator-videospelare-animerare, tar på sig 3D-hjälmen, sätter sig bekvämt till rätta, kopplar in kanylen med näringslösning (eller annan lösning) i armen och hej vad det går.
Den här SF-berättelsen skrev jag ungefär 1991. Då fanns det inte mycket till Internet, e-handel och strömmande video. Virtuell verklighet och 3D-skrivare var inte påtänkta. Men vi hade samma problem då som nu: usla operativsystem, långsamma datorer och bristen på minne. Chefsgarnityret på valfritt företag visste då som nu inte mycket om teknik. Då var det kanske inte så viktigt, idag kan det bristande kunskaper om IT-säkerhet betyda liv eller död för företaget.
Fördelen med cybersemester är att man kan få uppleva i stort sett vad som helst, råka ut för vilka farligheter som helst, flyga flygplan och raketer utan att behöva vara rädd att bryta benen, få turistmage, kolera eller könssjukdomar. Och turistmagen man kan få i kolonierna på Mars, den är inte att leka med. Och det är många på Terra som inte tål vattnet i kanalerna på Mars.
Cyber Travel har många syntetiska resor på sin prislista. De vanliga, lite trista terranska: “Till New York på en kvart”, “Glittriga Bangkok på 20 minuter och 14 sekunder (i stereo)”, “Med ballong till Nordpolen (med disco på 89,9:e latituden)”, “15 år i Anderna”, “En världsomsegling under havet utan ubåt” osv.
För de medicinskt intresserade finns överblivna medicinska rullar som Cyber Travel köpt billigt från Karolinska och stuvat om lite, satt till lite häftig musik, lagt på lite eko och en del reklaminslag och döpt om till “En vecka i mellanörat”, “En öl i mjälten” och dylikt upphetsande. Eller ta Esseltes gamla undervisningsrulle om centrala nervsystemet, omstuvad till succésemestern “En hjärna för mycket”. Som extra feature kan man, när man går runt i hjärnan, peka på olika nervceller och har man tur framkallas ett minne ur dem, som man då får uppleva, sk rekursiv semester.
För folk som aldrig skulle våga göra en riktig rymdresa, eller ens ha råd med det, finns The Interplanetary Package, med succéer som “Från Jorden till Månen” efter en gammal berättelse av Jules Verne, “Mars är kall och blåsig”, “Solsystemet som det ser ut när man sitter på Voyagers kamerabom” och slutligen “En vecka i Terrakolonin på Mars”.
John H Jones jobb på Cyber Travel är att skriva reklambroschyrer för resorna. Han har en egen Cray-12-PC på skrivbordet, ansluten till företagets 4 Tbps Hypernet, där semester-resursservern också befinner sig. Tillsammans med 27 andra, lågt betalade hypermediaprogrammerare jobbar han snart sagt dag och natt med att ta fram övertygande broschyrmaterial åt Cyber Travel.
Broschyrerna distribueras naturligtvis på samma sätt som själva produkterna, i form av tredimensionella hypermediaband. Man får katalogen i brevlådan, tar på sig sin 3D-hjälm, stoppar in katalogen i 3D-spelaren, upplever varje resmål och fyller till sist i en 3D-blankett med en syntetisk penna. Animationerna förstår naturligtvis handskrift.
Men konkurrensen är hård. Sedan Walt Disney Corp. slog sig på der här med resor har det varit nästan omöjligt att sälja några som helst cyberprodukter för barn. Spielberg slutade också med film, startade Scary Travels Inc. och gick in för cyberresor för tonåringar och har nästan tagit över hela marknaden för åldrarna 12-23 år.
Några av Cyber Travels resor har kommit ut i nya versioner denna säsong, andra har skippats ur sortimentet. Ytterligare några har uppdaterats för att passa de nya 17-kanaliga erotikkonsolerna som Nintendo börjat marknadsföra på sistone (med joystick eller mus).
När vi kommer in i berättelsen sitter Jones och spelar 17-dimensionellt Ultra-Tic-Tac-Toe. Han gör små ljud, “wham-sock-pow” under spelets gång. Tyvärr ger motspelaren/datorn upp kampen och ett rött meddelande, till synes 8000 mil långt visar sig, samtidigt som Herrens röst ekar i rymden:
– Kafferasten är slut!
Jones suckar och petar med uttröttad min på DTE-knappen (Desktop Experience) och det vanliga 3D-fönstersystemet visar sig. Tillbaka till jobbet.
Han pekar på en ikon som ser ur som en palm med solnedgång, en drink och en vacker flicka (semestereditorn) och ser fönstersystemet tona bort.
En sjörövarflagg sticker upp från ett rymdskepp som snabbt närmar sig. Ett systemmeddelande! Strålkanonen mejslar ut “A problem has been detected and Windows has been shut down to prevent damage to your computer” i milshöga bokstäver i rymden. Jones dunkar sin halvmiljonkronors datahandske i bordet och vrålar:
– Jag hatar Windows 12. Detta junksystem!
Den enorma RESET-knappen sticker upp ur en av månens kratrar och han ger den ett snabbt karateslag. Felmeddelandena, i form av små, röda kuber nere till vänster, visar att det var tillfällig minnesbrist som hade orsakat kraschen. Han som bönat och bett ledningen om några terabyte extra minne. Det fick han aldrig. Men tredimensionella holo-overheadprojektorer till sig själva, det har de råd med. För att inte tala om den där nya, tredimensionella färgskrivaren som hans närmaste chef tog hem förra veckan. Jones var övertygad om att han bara hade köpt den för att kunna skriva ut en ursexig sportbil till sin nya sekreterare. Därefter hade den fått stå och skräpa i förråder. Jones kände nog igen sportbilen för det var han själv som hade lagt in den på nätet, med massagesäten och allt. Typiskt chefer. De vet aldrig något om vad företaget sysslar med, kan inte hantera maskinerna och har ingen hack-feeling. Allt de kan är att stila inför sekreterarna och skriva ut något ur clip-art-biblioteket.
Men produktionsutrustning så man kan slå konkurrenterna, nej det är för dyrt. Det blev till att slita hund och jobba över istället, med de har gamla häckarna. Han ger de röda kuberna en kick med datastöveln och de förintas och frigör en del av det dyrbara minne han behöver.
En ny pekning på palm-drink-solnedgångsikonen och semestereditorn öppnas. Han har hunnit till ett kapitel om den terranska södern. Medelhavet. Sånt där krafs som ingen annan vill göra. De nyanställda högskolesprättarna, de får ta hand om lyxuppdragen, som till exempel cybersemestrarna på Jupiter. Den absolut största säljframgången “Eroticon-5” hade gått till en sån där kavajtyp. Jones fick städa upp efteråt. Rätta till vektorerna så rymdskeppen inte glipar, göra bakgårdarna på lyxhotellen, förse solsystemet med sol och ordna finsnickeriet som sprättarna “glömt bort”, alltså konvertera deras drömmar till sådan kod som 3D-rippen klarar av att hantera. Jones får ta hand om alla felmeddelanden (Error: drink too strong, Error: too many eyes on alien, Error: unlimited swimmingpools not allowed in this context och så vidare), samt alltså, redigera medelhavssemestrarna i katalogen.
Han suckar. Nu är det bara en stad kvar sen är han klar. Det skulle ta hela eftermiddagen.
Han startar sekvensen med den inställsamma, manliga rösten som talar om söderns fröjder, han drar igång de kilometerhöga bokstäverna, 24-kanalseffekten med sightseeingzeppelinaren sitter som gjuten nu (sedan han fixat några skuggor på marken), han mergar in några hundra personer på playan (animationen går ned i fart, dessa långsamma 886-CPUer), en och annan efterhängsen försäljare av Certinas atomur och illusionen är fullständig.
Vad finns kvar att göra? Jo, slutet av strandpromenaden, längst bort dit ingen brukar gå, där saknas palmer. Fast stranden är klar. Ta en palm, den sista han gjorde före lunch, klicka på den och gör COPY och ta kopian och plantera lite längre bort och fortsätt så tills hela playan är klar. Jones gäspar. Detta är oändligt trist. Han tittar ut över havet. Havet ja! Jäsiken, det hade han glömt. En knyck med handleden och han kontrollerar en stor ROLLER som han rollar ut härligt, klart grönskimrande vatten med. Med sprayfunktioncn lägger han ut några stenar på botten och startar havsanimeringen. Vågorna slår brusande in mot stranden och man förleds att för ett ögonblick tro att man verkligen befinner sig där.
Dagens usla lunchpizza bubblar en smula i magen medan han tänker efter vad som återstår. Solnedgången! Visst ja. Folk vill alltid ha solnedgångar. Det är visst romantiskt eller nå’t. Han ställer fram animationsklockan till 18:22 och solen är med ens på väg ned. Mja, det där ser ju inte så bra ut. Vinden måste mojna – dra på en scrollbar, öka det röda i solen – dra ned blå och grön scrollbar.
Han går omkring en stund i den ännu solvarma sanden och testar en syntetisk solstol. Tyngdpunkten verkar ligga rätt – den ser ut att kunna falla ihop kring sitt offer när som helst. Han beställer en syntetisk öl på en syntetisk bodega. Smakar bra. De där ölsimulationerna han hackade ihop förra veckan var verkligen lyckade, påminde han sig.
Nattmörkret lägger sig snabbt och discomusiken börjar tränga ur från barerna runt omkring på Rio Banderilleros. Syntetiska människor flanerar i ljuset från husen och syrsorna spelar. Lite högt, men det får duga. Jones trycker uttråkad på SAVE och hela simulationen försvinner. Äntligen klart!
John H Jones går hem, nöjd med dagens arbete. På vägen hem går han förbi en videobutik och lånar en gammal klassiker; “Borta med solvinden”. En usel MGM-produkt, men vadå, det är en kultrulle. Den är från tiden före 24-kanalstereon och erotikkonsolerna, men ändå en höjdare.
Jones älskar stället där rymden vränger sig ut och in och hjältens skepp förvandlas till en gasformig… Han spolar tillbaka rullen om och om igen och njuter.
