Del 2. Plötsligt kastades John H Jones rätt ut i den gnistrande världsrymden. Han såg sig förvirrat omkring och dog.
Hans sista tanke handlade om minuten innan detta hände. Han befann sig i en berg-och-dalbanevagn, på toppen av en berg-och-dalbana, säkert en kilometer hög. Färden utför började och fick snart upp en vansinnig fart. Han greppade handtaget framför sig för att över huvud taget kunna sitta kvar. Med ens förvandlades spåren framför honom till ett gigantiskt, vämjeligt rymdmonster med fjorton tungor, som slukade honom och vagnen i en enda tugga.
Ett par sekunder av mörk förtvivlan och så var han ute i världsrymden. Sittande väl fastspänd i vagnen kastades han framåt i ett tyngdlöst skutt. På ett par sekunder förvandlades hans kroppsvätskor till dimma och världsrymdens kyla och vakuum frystorkade honom till en orörlig mumie.
John H ryckte till och vaknade. Är det inte konstigt att man alltid vaknar våldsamt, när man dör i en dröm? Han grinade lyckligt och återspolade bandet i DreamCordern. Den här drömmen kan bli en hit!
Vi återupptar härmed vår bekantskap med John H Jones, den stackars underbetalde hypermediaprogrammeraren från DEL 1. Detta har hänt (mummel, rökig lokal, slammer i bakgrunden, en bartender klirrar med glasen):
John H arbetar på resebyrån Cyber Travel i Säffle. Cyber Travel har specialiserat sig på virtuella semestrar, men konkurrensen är hård från både Disney Corp. och Spielberg’s Scary Travels Inc. John H får ta all skiten, eftersom direktörerna anställt snobbiga uppkomlingar till civilingenjörer utan erfarenhet, som får göra alla de roliga semesteruppdragen, medan uppstädningen lämnas åt honom. Han får se till att de virtuella ölen verkligen går att dricka ur, att de virtuella stränderna verkligen har palmer ända bort till playans slut, att solsystemet verkligen har sol, med flera liknande ointressanta detaljer.
En kväll när Jones satt i hemmets lugna vrå, i sin brutalergonomiska multi-video-ultra-72-kanaliga stol och tittade på en gammal tvådimensionell film för att klara hjärnan lite, ”blåsa ur ventriklarna” som man säger i branschen, slet han ut kassetten ur multivideon och dunkade sin dyrbara tolvkanaliga hjälm i bordet och vrålade:
– Nu får det vara nog. Nu vill jag inte vara med längre!
Han ryckte fram tangentbordet ur stolskarmen och kopplade snabbt upp sig till chefens terminal på jobbet. Han stampade ilsket på den virtuella pekfingerikonen med en knut på, som startade memoredigeraren. Med blixtens hastighet författade han följande meddelande:
”Jag säger upp mig, med omedelbar verkan. Jag kommer att radera alla mina personliga filer och förstöra mitt lösenord. Dessutom kommer jag att radera alla verkligheter och all grafik som jag inte har fått betalt för. Hitta någon annan att hunsa. Detta meddelande förstörs tio sekunder efter att du läst det. Det har ingen avsändaradress. Dina nyanställda chefsfjantar är för korkade för att kunna spåra det. So Long.
Du vet vem.”
Han daskade meddelandet i chefens virtuella skrivbord och kopplade sig till sin egen jobbterminal. Vid närmare eftertanke kopplade han sig tillbaka till chefens skrivbord och lade till en ljudeffekt kallad ”Tordönsmuller 12:e graden” som aktiverades när brevet öppnades. Hörselskador är sånt man får ta i det här jobbet.
Han raderade den ursexiga röda sportbilen, poolen med panoramafönster, alla mjukhetsekvationer för medelhavssand, den kalla ölen och slutligen hans mästerverk, en hel simulerad restaurang invid Canale Grande i Gza’ng-Z-eta-12 på Mars, med drinkar, underhållning, bakgrundssorl, till och med 72 kanaler på visifonskärmen utmed ena långväggen. Allt han hade lagt in försvann från filservern. Eftersom det var han som varit ansvarig för säkerhetskopieringen, såg han till art alla backuper försvann samtidigt. Men inte förstörde han sitt eget lösenord inte, han bara gjorde om det till 48 mellanslag, som inte syntes.
Han loggade ut.
Han log i mjugg.
Han gnuggade händerna och reste sig ur stolen och hällde upp en kall öl till. Inte en virtuell, utan en riktig. Nu skulle det ske.
Han aktiverade sitt gamla, vilande bolag Dreams Inc. och började ta upp konkurrensen med de stora drakarna på området. Han hade något som de inte hade, en DreamCorder. Det var en sorts videobandspelare som han själv uppfunnit. Den kunde spela in drömmar, komplett med stereoljud, lukter, känslor och allt och utfilerna var kompatibla med Windows 12 för Makromedia och Nintendos erotikkonsoler.
Sedan använde han all sin expertis till att fräscha upp de ibland ytterligt absurda drömsekvenserna till något säljbart. Han lade in rulltexter, och satte sitt eget namn överallt: Starring: John H Jones, Art Director: John H Jones, Special Effects: John H Jones och så vidare. Nu var det hans värld. Cyber Travel kunde ta sig i interfacet.
Drömmen han hade i natt funderade han på att kalla Killing Amusement Fields, Tivoli of Death eller något annat lika banalt, som skulle dra till sig köparna.
Han funderade på att släppa några oredigerade drömmar till undergroundbiograferna. Dit gick de som verkligen ville se the wierd and the unexplicable, men för vanligt folk var han tvungen att redigera bort det värsta, som när en UFO en gång kom flygande ut ur hans… och sånt som annars kunde skapa hjärtstillestånd, kramper och annat som dagligen inträffade när folk tittade på nyheterna. Han ville ju inte förlora barn- och ungdomsmarknaden på grund av någon löjlig videovåldsklausul.
En dag såg han i Flytandekristalltidningen att Cyber Travel hade försatts i konkurs och att lösöret skulle säljas. Artikeln sade något om att hjärnkraften hade lämnat företaget och kvar fanns ett skal av dyrbar leasad utrustning och ett antal ekonomipersoner utan arbetsuppgifter. Det var till och med tal om att fängsla VD för trolöshet mot huvudman. Längst ned nämndes att bland annat att en defekt 3D-printer från Kyocera var till försäljning. “Renoveringsobjekt, för den händige” stod det.
Jones mjuggleende sträcktes ut till super-mjugg och han lade omedelbart in ett skambud på 250.000 schl. De hade inte lyckats få fart på skrivaren och Jones visste varför. Ganska omedelbart kom svaret in från konkursförvaltaren att han kunde få skrivaren för 340.000. Han skrev ett grymtande svar om “renoveringsobjekt, skräp, dålig upplösning, fungerar tydligen inre, duger bara som reservdelar” och skickade tillbaka med vändande e-post. Förvaltaren gav med sig och han fjärrskrev på köpekontraktet.
Skrivaren levererades samma dag. Den var ett tekniskt underverk, där den stod och glänste mitt i vardagsrummet. Jones riktade ned ett par laserstrålkastare som annars belyste några hologram på väggarna. Det hela såg ut som på rymdbilsalongen på CzaRRa. Han gick fram till den och stod och bara kände på plåten, smekte den i långa drag och tänkte på kommande utskrifter.
Han gick till en garderob och tog fram en liten gulaktig, underligt formad plastbit ur en hermetiskt försluten plåtbehållare. Delar av plastbiten verkade inte ha någon fast form, utan förändrades hela tiden. Än var den fast, än såg den ut som en dimma, vid andra tillfällen liknade den ett flygplan eller en dubbel cheese från McDonald’s.
Han tryckte på serviceknappen på frontpanelen och öppnade en lucka på maskinens kortsida, stack in handen och satte fast den lilla gula delen, stängde luckan igen och tänkte med avsmak på alla servicetekniker som inte ens klarade det enklaste fel. Krans-impograf-prenumberator-mackapären och dess funktion ingick tydligen inte i kretskortsbytarkursen. Istället fick kunderna betala för ständiga servicebesök, fick 3D-trans-mutagen-avbildaren justerad, istället för krans-impograf-prenumheraror-mackapären och efter tio minuter var det samma fel igen. Nytt servicebesök, samma resultat. Man måste kunna meka själv här i världen om man ska få något gjort.
Nu var ögonblicket inne! Han pluggade in skrivaren i väggen och drog iväg den 615-poliga datakabeln till bordscrayen, anslöt den, slog på strömmen till skrivaren och väntade. Inget hände. Han väntade ännu mera, men inget hände ändå. Han kastade en blick på statusdisplayen: Out of toner.
Klantarna på Cyber Travels hade gjort slut på allt skapande-pulver innan de till slut gav upp med maskinen.
Fortsättning följer, när John H har gått ut och köpt toner…
