Ingen modern musik- eller teaterproduktion kan vara utan intelligent ljus.

Intelligenta strålkastare är datoriserade underverk med en kilowattstark xenon- eller metallhalogenlampa i ena änden, en myriad av filter, zoomobjektiv, olika bländare och slutligen ett stativ med servomotorer som kan svänga strålkastaren runt hur som helst, på kommando. Vikten för strålkastaren och dess servomotorbestyckade fot ligger strax över 41 kilo.

Man skulle kunna tro att det mesta av xenonlampornas arbete numera övertagits av lysdioder, men så är det inte. Det finns ännu inte LED som kan utmana en xenonlampa på 1500 watt. Men lysdioderna är på frammarsch. Det ser man inte minst på de jättebildskärmar som numera utgör bakgrund vid alla större produktioner.

Denna artikel skildrar Melodifestivalen år 2009 som hölls i Globen. Fast vi struntar i sångarna och musikerna och inriktar oss på det som är spännande för en tekniker: ljuset. Ljuset sattes upp och sköttes av företaget Starlight AB, som numera ingår i ljusgruppen Bright Group. Men strålkastarna och styrprotokollen fungerar fortfarande likadant.

Festivalen var en veritabel uppvisning i belysningsteknik. Strålkastarna snurrade, zoomade, blinkade och sprutade mönster i olika färger. Datorer och kreativ programmering ligger givetvis bakom. Antalet individuella kommandon under en föreställning är allt för många för att en människa ska kunna utföra dem manuellt. Huvuddelen av ljuset under festivalen kom från servostyrda strålkastare från Vari-Lite (”De håller” var ljusmästarens enda kommentar).

DMX

Kommando, ja. Det var länge sedan någon riktade en strålkastare för hand. Allt ljus, alla rökmaskiner, blixtmaskiner, bubbelmaskiner och alla carola-fläktar styrs idag med DMX-protokoll. DMX (Digital Multiplex) är ett seriellt protokoll som kan adressera maximalt 512 enheter. Alla enheter seriekopplas i en enda lång slinga och särskiljer sig genom sina DMX-adresser (eller kanaler eller ”slots”). 512 adresser var massor, förr, men de moderna intelligenta ljuskällorna kan förbruka upp till 30 DMX-adresser var (en för färg, en för ljusstyrka, en för vridning, en för tilt, en för…). Detta reducerar antalet strålkastare på en DMX-ledning till cirka 16 stycken.

512 DMX-adresser kallas för ett universum, och har man behov av fler adresser än så får man ta till flera universa. En ljusmixer kan normalt hantera flera universa, och i och med överföring via Ethernet kan moderna ljusmixrar hantera oändligt många universa eftersom man inte längre är begränsad till standardiserat DMX-kablage (som bara rymmer ett universum vardera). Längre bort i kedjan använder man sig av gatewayar (protokollomvandlare) som gör om Ethernet till så många DMX-universa man behöver.

Ljusmix

Bilden visar ljusmixborden som användes vid Melodifestivalen på Globen. Starlight AB hade två operatörer med varsitt bord. Dessutom hade varje operatör ett redundant bord bakom ryggen, om det första skulle gå sönder mitt under föreställningen.

Modern färgväxling

Färg växlar man numera inte med hjälp av färgfilter i plast, utan med hjälp av olika typer av färgsnurror eller steglösa motordrivna filter.

Färgväxlingen är av subtraktiv typ, dvs man vrider in cyan-, magenta- och gulfärgade filer av olika täthet i ljusstrålen och kan således bygga upp vilken färg som helst, precis som vid färgtryck med CMYK-metoden, fastän svart inte behövs i en strålkastare. Olika ljusstyrka kan ordnas antingen med en bländare eller ett gråfilter av varierande genomsläpplighet som kan vridas in efter behov. Färgen ställs på ett ljusmixbord genom att man drar fingret över en beröringskänslig skärm med en färgväljare, ungefär som när man klickar och drar i “Color picker” i Photoshop.

Vari-Lites strålkastare har tre filtersnurror för ytterligare runda filter eller mönstermatriser. Mönstren kan vridas hur som helst och mönstret kan fokuseras för att ge en psykedelisk effekt på scenen eller stråleffekter i luften (när tillräckligt mycket bakgrundsrök finns). Här ser du snurrorna som sitter alldeles framför lampan (som sitter nederst). Alla filtersnurror vrids med stegmotorer via XL-remmar. En strålkastare kan innehålla flera hundra rörliga delar.

En annan metod är att använda sk “gobo wheels” (med oklar uttydning, som ”goes before optics”, ”goes between optics”, eller ”graphical optical black out”) som är täckande plåtbitar med olika utskurna mönster som kan rotera i strålkastarens fokalplan och används för att projicera mönstereffekter på scenen, antingen statiska eller mönster som flyter omkring. En vanlig disco-effekt.

På strålkastarverkstaden

En interiörbild från Starlights strålkastarverkstad i Fruängen. Strålkastare håller inte i evighet. Lampor bränns ut, filter spricker, speglar blir oxiderade och apparaten blir full av damm. Efter varje större turné måste grejorna dammsugas ur och göras rena, alla sensorer fixas osv.

Du känner kanske igen filtersnurrorna från förrförra bilden, och ovanför dessa, stegmotorerna som vrider snurrorna. Allra längst upp sitter två kylfläktar.

Dags för festival

Melodifestivalen drog fler än 200 intelligenta ljus. Så här såg det ut hos Starlight innan alla de dryga 200 lamporna av typen Vari-Lite VL3000 stoppades i sina transportförpackningar. Den här typen av strålkastare kallas för ”moving head” och ljuset de alstrar kallas för ”wash” (utbredd, till skillnad från ”beam” som är vad vi lekmän skulle kalla punktljus).

Eller så här. Här står ett antal Vari-Lite och lyser så smått och väntar på utleverans. Eftersom artikeln skildrar år 2009 är VL3000 numera avvecklad. Men Vari-lite har gott om ersättare. Se deras webbplats.

Alla bilder från Globen har vi fått av Starlight AB.