En av de få leverantörer och tillverkare av neonrör som finns kvar i Sverige är Nordiska Neon och Diod AB (NND) i Västerås och till deras verkstad, fylld med glänsande glittrande glasrör, är det vi ska bege oss. De rödkindade glasblåsarna strålar emot oss i skenet från de dånande gaslågorna som i en tavla av Anders Zorn, när de konstfärdigt vrider och böjer de från början så vardagligt raka glasrören till fantastiska figurer och bokstäver. Det här är verkligen tomtens verkstad. Allting görs för hand och kräver stor yrkesskicklighet.
Johnnie Apel, som drivit NND sedan 17 år och bockat ett och annat glasrör under tiden
Det fina med små familjeföretag är att man kan samla hela personalstyrkan runt kaffebordet och locka ur dem alla hemligheter, samtidigt som man avnjuter en kopp kaffe och förbrukar deras chokladkakor.
Terminologi-rättning
Låt oss från början få terminologin på plats. I branschen täcker begreppet “neonrör” alla typer av gasfyllda urladdningsrör för skyltbruk, såväl de som är fyllda med ädelgasen neon som de som är fyllda med excitationsgas för kvicksilver.
Ädelgasen neon används huvudsakligen för dess naturligt röda sken och kallas därför för “rödgas”, medan excitationsgasen för förångat kvicksilver glimmar i blått och därför kallas för “blågas”. Blågasen syns aldrig i den färdiga produkten, utan lyser alltid innanför ett lager lyspulver som avger en synlig färg i valfri nyans, medan rödgasen för det mesta syns ograverad genom ett “naket” rör, även om man då och då använder lyspulver även i rödgasrör.
Man kan fråga sig varför man fortfarande utnyttjar rödgas, när det hade varit enklare att bara hålla sig till kvicksilver och använda rött eller orange lyspulver? Det är en traditionssak, och är historiskt betingat.
Expertkommentar: Totalt 12 rör i klarglas med rödgas, en “fin” skylt. Tre likadana rader där varje rad är gjord med tre rör enligt FILM+STA+D+EN, alltså fyra rör gånger tre rader. Den tog lång tid att göra för det var så många böjar. En transformator på 8000 volt och 25 milliampere driver hela skylten.
Urladdningsrörets princip
Det var tysken Heinrich Geissler som redan 1857 kom på att olika förtunnade gaser lyser med olika, karaktäristiska färger om de exciteras elektriskt. Då man förser gasatomerna med tillräckligt mycket energi på ett eller annat sätt, till exempel genom att låta en elektrisk ström flyta igenom röret, kommer de att exciteras och inta det tillstånd då en eller flera elektroner flyttar ut till en högre omloppsbana (elektronskal). Men energiupptaget är kortvarigt och snart avges energin igen då elektronen faller tillbaka till sitt ursprungliga skal, i form av en ljuspartikel, en foton. Denna foton har en ljusfärg som är karakteristisk för gasen.
Exciterad neon avger fotoner vid en mängd olika våglängder från infrarött till UV, men huvudsakligen mellan 650 nm (rött) till 580 nm (gult), som tillsammans bildar en trevlig orangeröd färg som kan ses direkt av det mänskliga ögat.
Vill man ha andra färger får man ta till andra gaser, till exempel natrium för gult, jod för blått, argon för lila etc, men för praktiskt bruk skulle det bli för krångligt att använda så många olika gaser och istället har man valt att använda förgasat kvicksilver, som skiner i ett antal våglängder mellan grönt (560 nm) och ultraviolett (till 250 nm) med god verkningsgrad.
Många av kvicksilvrets våglängder är det inte mycket nytta med, för dels kan vi inte se dem och dels kommer flera av dem inte ut genom glasrörets väggar. På rörets insida sätter man därför ett lyspulver, ett komplext material som exciteras av klicksilvrets ljus och i sin tur avger en annan ljusfärg när dess atomer faller tillbaka till sitt viloläge, till exempel gult, vitt, blått, violett eller vad som helst. Lyspulvret är sammansatt av en mängd olika sällsynta jordartsmetaller, som terbium, yttrium och europium som i olika föreningar avger diverse ljusfärger när de exciteras. Så avger till exempel terbium grönt ljus och europium avger rött, medan kvicksilvret själv står för en annan nyans av grönt, samt blått, vilket givetvis blandas med lyspulvrets ljus. Andra typiska ämnen och föreningar är cerium, lantan (LaPO4) och terbium-cerium-mangan-aluminium (Tb3+:CeMgAl11O19).
Blandade i lämpliga proportioner kan man få ett antal spektrala toppar, som i det spektrala diagrammet ovan för ett kallvitt lysrör, där Tb3+, Ce3+:LaPO4 används för grönt och blått, Eu:Y2O3 ger rött och vissa av topparna kommer från kvicksilvret självt (typisk lågenergilampa). Det är betydligt mycket enklare att använda lyspulver i det färdiga glasröret, än att ha en avhärdningsugn för varenda sorts lysande gas man kan tänka sig (se mer om ugnar nedan).
Principen med lyspulver används i lysrör och lågenergilampor och nu på det senaste också i vita lysdioder, som egentligen är blå lysdioder som delvis belagts med gult lyspulver inuti. Det blå ljuset exciterar lyspulvret och för vårt öga ser ljusblandningen vit ut. Med olika mycket gult lyspulver kan man variera ljusfärgen mellan kallvit och varmvit.
Expertkommentar: Ganska slarvigt tillverkad, mindre skylt för skyltfönster, som är sned och vind. En typ av skyltar som ofta används av livsmedelskedjor eller barer (som den välkända Heineken-skylten) och beställs till Sverige från USA. Burger King köper sådana här skyltar i tusental och kvaliteten är oftast väldigt skör. Tar man i den kan den gå sönder och för det mesta är det bättre att köpa en ny om det händer. När NND får in en sådan skylt för lagning tackar man nej i 99% av fallen. Det skulle ta så lång tid att rätta till det att det inte är kostnadseffektivt. Den har både klara rör med rödgas och rör med blågas med blått och gult lyspulver, monterade i plexiglaslåda med högspänningstrafon på annat håll. Totalt 7 rör, där bokstäverna skiljs åt genom att man målat rören svarta. Amerikaner använder blyglas, som är mjukare än det glas vi använder. Vi använder en 450-gradig ugn vid vakuumpumpningen för att få hög kvalitet, medan amerikanerna “glödgar” (fackuttryck) sina rör direkt på arbetsbänken med en stor transformator och når då bara 280 grader, vilket inte bränner ur dem fullständigt, med svenska mått mätt.
Kryptonplasmat är resistivt
Den gasblandning som, genom excitation, används för att värma upp kvicksilvret så att det i sin tur kan exciteras, är en blandning av neon och argon. Krypton har man satt till särskilt eftersom dess plasma är tämligen resistivt och alltså värmer röret ganska mycket, så att kvicksilvret ska förångas snabbare, varvid röret även tänder snabbare. Det behövs för att få fart på ljuset i vårt kalla klimat. När kvicksilvret tänts behövs “startgasen” inte längre eftersom kvicksilvret leder så bra i sig själv.
Förr kunde man åtgärda det genom att dosera mera kvicksilver i rören, upp till ett gram, men idag, när högsta tillåtna mängd är 200 mg, måste man ta till andra metoder.
Även neongas med lyspulver
Även neongasfyllda rör beläggs ibland med lyspulver på insidan, för att modifiera den gulröda färgen mera åt det rosa hållet. Då handlar det om att lägga in ett lyspulver som adderar en blå komponent när det exciteras av någon av neonets våglängder.
Expertkommentar: En klassisk skylt i neonprofil 2 (synligt neonrör med skärmkant runt bokstäverna) med 13 klara rör med rödgas med lyspulver för att färgen ska bli mera rosa. NND är en av flera tillverkare som delat på arbetet med att tillverka denna skylttyp åt SF. Denna skylt är så stor att den kräver två transformatorer. Jämför den skära färgen med Sibyllas korvkiosker som har rena, nakna rödgasrör. För ögat kan färgerna se ganska lika ut var för sig, men man ser skillnaden direkt om man försöker blanda dem. Skillnaden syns bäst på dagen, när en SF-skylt är släckt. Då är den vit.
Att applicera lyspulver
Lyspulvret hälls helt enkelt in i röret genom en sil, man sätter två korkar i röret och skakar om, och häller tillbaka det som inte fastnade på rörets väggar, i flaskan. För att pulvret ska häfta vid rörets väggar är det uppblandat med ett bindemedel.
Lyspulvret hålls flytande som en slamning i lösningsmedel. För att det inte ska bilda en bottensats roteras flaskorna ständigt i detta stativ.
Rören
Råmaterialet är en och en halv meter långa raka rör av vanligt silikatglas där huvudbeståndsdelen är kiseldioxid, 17,5 mm i ytterdiameter, med en väggtjocklek på en millimeter. Silikatglaset börjar mjukna vid 1040 grader och för att uppnå den temperaturen har glasblåsaren en tämligen kraftig gasollåga.
Färgade glasrör
För att få djupare, klarare färger bortom vad lyspulvret klarar (utom i fallet rödgas, givetvis) använder man sig av ett lyspulver som är ungefär rätt i färg, inuti ett glasrör av färgat glas. Klargul färg fås genom att man använder en väldigt varmt varmvitt lyspulver inuti ett gult glasrör. Klarblått ljus får man med blått lyspulver inuti ett rör som färgats blått genom en tillsats av grundämnet kobolt.
Glasblåsning
Du har kanske sett glasblåsarna på Skansen eller i Kosta göra vackra, runda former? Det här är något helt annat. Här handlar det istället om att göra tekniska, rätvinkliga former. För att bli glasblåsare är det bäst med naturlig fallenhet, men det finns en linje på Konstfack som lär ut glasblåsning (se referenserna). Glasrörsböjaren måste vara en sann konstnär. Dessutom krävs ordentlig lungkapacitet, eftersom man måste blåsa i rören för att de inte ska kollapsa när de böjs. Undertecknads kontorsarbetarlungor orkade inte särskilt länge.
Glasblåsaren börjar med att gå ut i förrådet och välja ut de rör han ska arbeta med. De köps i en och en halv meters längder, i olika färg allt efter användningsområde. Alla rör är klara när man köper dem, även om en del kan vara av blå-, röd- eller gulfärgat glas för att göra den slutliga färgen djupare och klarare. Lyspulver hälls i efter att formen är helt klar. Vi börjar med att fråga glasmagikern Jimmy Petersén:
– Hur långa bokstäver har du gjort?
– Så hääär långa.
Glasblåsarens arbetsplats består av ett stort, tämligen eldfast arbetsbord, som är så stort att en ritning på en skylt i 1:1 får plats. Bordet har en ursparning på ett ställe, som används vid skarvarbeten (nedan). Dessutom finns en stående gasbrännare med fotpedal som aktiverar lågan.
Här ser du ett utsnitt ur en typisk 1:1-ritning.
Det är en skylt till Bandhagens centrum. Hela skylten blev drygt åtta meter lång och består av 23 rör.
Detaljritningen visar hur rören ska krökas till för att passa. Ibland måste rören böjas helt tillbaka en bit för att sedan fortsätta på någon annan del av bokstaven. Hur det visas ser du i nedre delen av A:ets högra skänkel. Runt denna ser du också håltagningen i monteringsplåten för den bakåtböjda rördelen, ett säkerhetsavstånd på 25 mm runt röret.
Det första momentet är att titta på 1:1-ritningen och avgöra hur långt ämnesrör man behöver, och kapa av förrådsröret så att det får någorlunda rätt längd. Därefter sätter man in en gummikork i rörets ena ände, eftersom röret måste blåsas upp under böjningen.
Glaset värms i en gasollåga som är justerad så att den blir så het som möjligt. Röret ska hela tiden snurras i lågan och flyttas fram och tillbaka, så att uppvärmningen blir jämn på alla sidor och runt hela stället som ska böjas. Annars kan röret spricka eller gå av. Det är ingen risk att man bränner sig på fingrarna fast man arbetar med 1000 grader varma rör utan handskar. Glas är en dålig värmeledare.
– Det här ser ju ut som glasblåsarna på Skansen, påstår jag.
– Ånej, glasblåsarna på Skansen skulle aldrig kunna göra det här. Å andra sidan kan vi inte göra det som killarna på Skansen gör.
Glaset ska värmas tills det känns ungefär som tuggat tuggummi och sen gäller det att vara rapp och initialt böja till det i ungefär hälften av den avsedda vinkeln. Försök inte göra allt på en gång,. Man måste kunna efterjustera lite, också.
Här blåser glasblåsaren i röret och gör skäl för sin yrkesbeteckning. Skulle man inte sätta röret under tryck när man böjer det, kommer böjen att plattas ut och kollapsa. Det gäller dessutom att veta exakt hur mycket man ska blåsa, så man inte skapar en bubbla istället för bara en jämn böj.
Det tar två eller flera uppvärmningsomgångar för att dels få exakt den vinkel man vill ha, dels för att släta ut eventuella bucklor på röret.
Efteråt måste röret avspänningsvärmas i en kallare låga med mindre syreinblandning. De spänningar som uppkommit när man sträckt glaset under böjningen måste få jämna ut sig. Annars kan röret spricka av sig själv när det kallnar, eftersom spänningarna blir ännu starkare när glaset krymper. Givetvis avspänningsvärmer man röret slutligt i en ugn efteråt, men det ska ju hålla fram tills dess.
Efter varje böjoperation passar man röret mot ritningen för att kontrollera att man följer sagda ritning och för att platta till röret så alla böjar kommer i samma plan.
Komplicerade bokstäver och figurer sätts samman av flera delar. Här utför glasblåsaren en skarv, vilket är ett väldigt precisionsarbete. Även under skarvoperationen måste man blåsa i röret, men då detta ligger fast på bordet ansluter man en slang i ena änden och blåser i den. Efter att röret gjorts klart skarvar man på elektroderna, på samma sätt.
Var för sig ser de färdigskarvade rörkrökarna inte så spännande ut, men när de monterats och tänts är det en helt annan sak.
Resultatet är konstverk som dessa. Krokiga, skrynkliga rör av olika typ i gjorda i klart, ljusblått, mörkblått, violett och gult glas. De vita och gråa (slitna och förbrukade) och gula rören har dessutom lyspulver på insidan. Den gula stjärnan hade dock varit omänskligt svår att försöka bocka i ett enda stycke så den är skarvad av tre bitar.
Det gäller att inte banga för något, så undertecknad påbörjade direkt sin karriär som glasblåsare.
Här fumlar jag med att försöka böja ett glasrör och blåsa i det samtidigt för att det inte ska knyckla ihop sig, medan proffset i bakgrunden, som kan böja ett rör perfekt i 90 graders vinkel lätt som en plätt, hejar på.
När glasblåsaren själv får välja så är det skylten “Choklad” i chokladbutiken Cornelias Kvalitetschoklad på Vasagatan 17 i Västerås han vill framhålla. Den är han stolt över.
Expertkommentar: En traditionell skylt som NND gjorde för några år sedan. Det ligger mycket arbete bakom den, men resultatet blev bra. En skylt i klarglas med rödgas. Röret är 12 millimeter i diameter. Texten är delad i tre rör, enligt Ch+okl+ad vilket ger totalt fem rör med ovalen runt. Hela skylten drivs av en enda switchande konverter på 8000 volt och 20 mA.
Här är en detalj av samma skylt och du kan se de genomskinliga hållarna som rören sitter i. Rören hålls fast vid hållarna genom att najas med tunn ståltråd.
Begränsningar, finns det?
Egentligen inte. Undertecknad pressade glasblåsarna flera gånger på samma punkt: Finns det kurvor och krökar som är för komplicerade och inte går att göra? Har ni någonsin stått inför en beställning som inte gått att utföra?
– Nej, aldrig. Man kan göra i stort sett vad som helst. Det finns ingenting en duktig glasblåsare inte kan utföra. Jag har jobbat med det här i 27 år och vi har aldrig fått en beställning vi inte klarat, säger Johnnie.
– Visst är det mera tidskrävande att göra exempelvis skrivstil, men det här jobbet är som att cykla. När man väl kan det, så kan man det. Det gäller att förstå hur glaset fungerar.
Las Vegas var en gång neonets huvudstad, men det var förr, det. Idag finns de flesta neonskyltarna på en neonkyrkogård därstädes. Ljusstyrkan är helt enkelt för låg. Piccadilly Circus i London var en annan högborg för neonälskare, men där är väggarna numera fyllda av jättelika bildskärmar med lysdioder. Hongkong är numera neonrörens förlovade land. Det är väldigt snyggt på natten, men ganska tråkigt på dagen. Här är det inte enkla skyltar, utan neonkonst i storformat. Skyltar i kilowattklassen. Några röda rör har slutat fungera. Här i Sverige finns definitivt flera regler och förordningar för hur man få montera skyltar.
Elektroder
Elektroden har bara en pol. Anledningen till att det är två trådar som kommer ut, är att de fungerar som mekaniskt stöd för metallröret.
Neonrör är sk kallkatodrör, vilket innebär att elektroderna i ändarna av röret är av en sådan metall som gärna förlorar elektroner i vakuum, till exempel cesium. Elektronerna lossnar från metallen när den utsätts för ett högt spänningsfall, som måste vara betydligt högre än i fallet med varm katod, men man slipper utrustning för att värma glödtrådarna och man slipper problemet med trasiga glödtrådar.
Elektroderna köps färdiga, monterade som elektrodmoduler i ett 17,5 mm glasrör. Det finns två sorter, dels en med helt försluten ände, dels en med ett långt glasrör som sticker ut i änden. Det är genom detta man senare vakuumpumpar röret.
Den andra varianten kallas varmkatodrör, och exempel på detta är lysrör eller de elektronrör som förr satt och glödde i gamla radioapparater. Elektroderna i dessa består av volframtrådar som värms tills de glöder och då bildar ett elektronmoln. Med ett elektronmoln igång är det betydligt lättare att dra en ström genom röret, än utan. Man kommer undan med betydligt lägre tändspänning och behöver ingen tändtransformator och tändelektrod, som med till exempel ett blixtrör med xenongas.
Kallkatodrör är väldigt vanliga idag. Lågenergilampor, bakbelysningen i vissa äldre bärbara PC och platt-TV och de tunna färgade rören som används när man gör science-fiction-modifikationer av datorlådor är exempel på kallkatodtillämpningar.
Elektroden monteras på glasröret genom att helt enkelt skarvas på. Man lägger rör och elektrodmodul intill varandra och värmer med gaslåga och ser till att glaset smälter ihop runt om.
Här ser du en typisk byggsats till en neonskylt. Tre typer av glasrör, två färgade och ett ofärgat, två elektroder, varav en med försluten ände och en med det utstickande röret för vakuumpumpning, och de två typer av högspänningskablage som används. Den tunnare kabeln används inomhus, medan den tjockare (ca 6 mm), med förstärkt mantel, är avsedd för utomhusbruk.
Hur röret tänds
Elektroderna i rörets ändar förbinds med en transformator som lämnar mellan 5000 och 8000 volt växelspänning. Den spänningen är tillräcklig för att slita loss elektroner från katoden (den elektrod som för tillfället råkar vara negativ) och bilda ett ledande plasma genom hela röret. Eftersom det är växelspänning är båda anoderna växelvis anod (positiv) respektive katod (negativ). Bilden visar en typisk högspänningstransformator för utomhusmontage, som dessutom innehåller skyddsutrustning.
Kopplingsschemat visar hur en neonskylt kopplas, oavsett om det är röd- eller blågas. 5000 volt är tillräckligt för att slå över en betydligt längre sträcka än bara en enda bokstav. Man räknar med att en 8000-voltstransformator klarar cirka 8 meter rör (normalt 6-7 bokstäver). Så många bokstäver eller andra figurer kan man alltså seriekoppla.
Mittuttaget på transformatorns högspänningssida är jordat för att lindningen inte ska ligga flytande och driva iväg i spänning och kanske orsaka ett överslag någonstans.
Överslag finns det tillräcklig risk för ändå. Vid konstruktionen försöker man så gott det går att isolera rörens ändar från monteringsplåten, dels genom att hålla ett isolationsavstånd på 25 millimeter från alla kanter och dels genom att trä på en silikonhylsa som täcker ett par centimeter av kablaget och hela elektroden, och ser ut ungefär som spenkoppen till en mjölkmaskin. Den håller fukten ute någorlunda, men det går inte att trolla med knäna och i riktigt dåligt väder får man räkna med överslag. Det hörs ibland hur neonskyltar surrar av koronan.
Blir strömmarna för stora löser överströmsskyddet eller jordfelsbrytaren ut, beroende på vart gnistan slår.
För inomhusskyltar använder man företrädesvis mindre, halvledarbestyckade switchande konvertrar, som dessutom kan fås med blinkkretsar.
Expertkommentar: En verklig best i form av hotellet Shilo Inn i Salt Lake City, men fantastiskt fin. Var sida av byggnaden har sex lodräta lister med klara rör med rödgas på varje sida, inalles 24 lister. Varje rör är en våning högt, alltså 240 rör, plus 20 rör längs takkanten, samt bokstäverna. Det här måste dra åtskilliga kilowatt och kosta mycket att driva.
Hur varieras ljusstyrkan?
Ljusstyrkan är beroende på strömtätheten i gasen, i milliampere per kvadratmillimeter. I de tjocka 17,5 mm-rören blir tätheten 0,1 mA/mm² för rödgas 20 mA, medan i ett 6 mm-rör blir tätheten 1 mA/mm². Det tunnare röret lyser alltså betydligt starkare, men det blir också varmare och håller inte i längden.
För att istället sänka ljusstyrkan kan man arbeta med att minska drivspänningen i halvledarbestyckade konvertrar. För blågas kan man sänka strömstyrkan från standardiserade 45 mA till 25 mA.
Expertkommentar: Ytterligare en traditionell amerikansk skylt. Om bara skylten är hel när den kommer fram till Sverige är det ändå en rolig skylt att se på. Denna typ doppas i bad med svart färg efter tillverkningen så att den inte ska lysa bakåt. Den är gjord för att sitta innanför ett skyltfönster.
Ugnar för slutbehandling
Två stora, platta ugnar tar upp en betydande del av NNDs verkstadsutrymme. De har flera funktioner. Dels måste alla glaskonstruktioner eftervärmas för att de spänningar som uppstått på grund av att glaset värmts och töjts under böjningsoperationerna ska jämnas ut, så att glaset inte spricker efteråt, särskilt i våra svenska klimatvariationer. Den andra funktionen är att förgasa alla föroreningar (smuts, fingeravtryck) som kan tänkas finnas kvar i röret trots att detta tvättats i etylacetat, och pumpa ut dem. De kommer annars att störa funktionen.
Dessutom måste rören högvakuumpumpas och därefter fyllas med excitationsgas, och i fallet blågas även förses med kvicksilver. Det finns två ugnar, för att det skulle vara allt för svårt att byta excitationsgaserna som ligger kvar i vakuumsystemet. Ugnarna har ett vakuumsystem bestående två vakuumpumpar, dels en förpump av kolvtyp och en efterpump av absorptionstyp. De kan ta ned trycket till långt under en millibar i det rostfria vakuumsystem som omger ugnarna. Neonrören som ligger i ugnarna är anslutna till vakuumsystemet genom den extra glasrörsstump som finns i änden av den ena elektroden. Glasröret har smälts fast till en stationär anslutning (svart pil) till vakuumsystemet, som går in genom ugnens vägg.
Efter två timmar i 450 grader låter man ugnen kallna, öppnar locket och kör igång ett par stora kylfläktar. Det är då dags att släppa in excitationsgasen. Blågas ska fyllas på till 11 millibars tryck, som i denna bild, medan rödgasen kräver 12 millibar. Gasen finns i en flaska som också är ansluten till vakuumsystemet. Gasen släpps in i vakuumsystemet och tar sig själv in i neonrören.
Kvicksilvret doseras efter att gasen kommit in. Här går Lena runt med en elektromagnet (brun) i handen, som hon sätter över små behållare på vakuumsystemet. De små behållarna innehåller kvicksilver och en mekanism som deponerar 0,2 gram metall i varje rör när hon trycker på knappen på elektromagneten och släpper på magnetfältet. Det klickar till i mekanismen och metallen har släppts ut.
När röret har kallnat ska det tas upp ur ugnen. Gastrycket på 11 millibar är fortfarande kvar i hela systemet. Man går då runt med en smal gaslåga och smälter anslutningsrören till vakuumsystemet (infälld bild). Atmosfärstrycket pressar ihop det smälta röret och sluter till glaset, varefter röret enkelt kan brytas loss.
Rörsnutten som blir kvar är lite för lång för att det ska vara bekvämt, så Lena sätter upp röret i en fixtur och smälter av snutten till rätt längd (så kort som möjligt). Återigen är det atmosfärstrycket som pressar ihop röret när glaset smälts med låga.
Inbränning
Efter att rörstumpen tagits bort är röret klart för inbränning och livslängdsprov. Rören hängs upp på en list på väggen och högspänning ansluts. Rören ska lysa snyggt och klart och utan att flimra och det ska de fortsätta med i tre timmar och även nästa arbetsdag. Först då kan man vara säker på att det inte är pyspunka eller något annat fel.
På den här bilden finns bara blågasrör. Du ser från vänster fyra klara rör med blått lyspulver, tre klara rör med varmvitt lyspulver och tre rör med blåfärgat glas med blått lyspulver (som digitalkameran tyvärr inte kan återge korrekt).
Här ser du anledningen till att det kallas blågas. Plasmat runt ändelektroden i detta vita neonrör skimrar blåaktigt (argonplasma).
Mekaniskt montage i skylt
Neonrören monteras frampå eller inuti skyltar av plåt, på ett av flera standardiserade sätt. Antingen kan röret synas i sin helhet, eller också ska det bara lysa upp väggen bakom skylten, sk coronaeffekt.
Skylten kan vara försedd med en uppstickande plåtkant, sk skärmkant, eller inte. Rören kan vara täckta av matterat plexiglas, sk plexifront, eller inte. Det finns ett antal varianter och branschen har kokat ihop en serie standarder och kallat dem “neonprofiler” och givit dem numren 1,2 3 osv till 5. Du hittar en sammanställning här: http://neonreklame.no/neonskilt/fasadeskilt-sargbokstaver
Utöver detta kan man naturligtvis få vilket underligt specialmontage som helst. Se även exemplen på montering på olika ställen i denna artikel.
Expertkommentar: Kineserna ska ju göra det svårt för sig med sina invecklade skrivtecken. En skylt i metallskåp med glasfront, med ett femtiotal rör, dels rödgas, dels blågas med grönt och blått lyspulver. Det röda området bakom yin- och yangfiguren är rödmålat för att ge en sammanhängande effekt. Jättespännande skylt. Smått och plottrigt. De som har gjort den har varit duktiga.
Underhåll och skrotning
Till slut går givetvis en neonskylt sönder och måste repareras. Men hur länge håller egentligen ett neonrör?
– Ett rent rödgasrör, utan lyspulver, kan hålla mellan 15-20 år, säger Johnnie. Vi har fått in rör som hållit 25 år. Men så fort man har lyspulver i rören, eller om det är blågas (som alltid har pulver) så förkortas livslängden. En kund som har ett blågasrör som hållit 10-12 år ska vara nöjd.
Rören kan spricka eller punkteras med tiden. Det svenska vädret är väldigt föränderligt och med sommar- och vintertemperaturer som växlar totalt 60 grader så rör sig materialet i skyltarna en hel del genom temperaturutvidgning. Kraftig vind kan få skylten att vibrera och plötsligt en dag säger det “knick” och så är det slut med röret.
Det som till sist får rören att gå sönder är, förutom yttre åverkan, att elektroderna smutsar ned röret inuti så att det till slut inte tänder längre. Smutsningen i ett blågasrör kan visa sig efter 6-7 år i ett rör som går 12 timmar per dygn (men i ett vanligt lysrör går det på 8 månader).
Åtgärden är naturligtvis att tillverka likadana rör en gång till och ersätta de skadade rören.
Skrotning av rör
NND är ålagda att ta hand om uttjänta rör. Excitationsgaserna behöver man inte ta hand om. Neon, krypton och argon förekommer naturligt i atmosfären, har hämtats därifrån och kan utan vidare få komma tillbaka dit. Det farliga är kvicksilvret. Det tas om hand genom att man kyler ned rören i en särskild försluten tunna så att metallen faller ut i fast form, varefter man slår sönder dem. Därefter kommer Ragn-Sells och tar hand om rören för destruktion.
Framtiden är lysdioder i Flex-neon
Framtiden för neon ser dyster ut. Lysdioderna kommer starkt, eftersom en lysdiodskylt bara förbrukar 20 % av energin mot en neonrörsskylt, risken för otrevliga överslag är eliminerad och lysdioderna kan fås att byta färg, till skillnad från neonet. Dessutom kan man bygga upp matrisskyltar och enkelt adressera enstaka lysdioder och göra rörliga skyltar eller skyltar med varierbara meddelanden.
Tekno-nostalgo-historiskt är detta en förkastlig utveckling, men det är så kunderna vill ha det, och NND har anpassat sig.
Sedan den här artiklen skrevs har även EU satt sina långa fingrar i vägen för neonkonsten eftersom alla lampor som innehåller kvicksilver var tvungna att fasas ut före år 2012 och för NND fanns inget annat väl än att övergå till lysdioder, vilket de gjort med den äran, måste man säga.
Kunderna vill ändock ha kvar känslan och utseendet av neon och NNDs arbete består idag tills största delen av att modernisera gamla neonskyltar med lysdioder. Den gamla skylten töms på alla högspänningstransformatorer och de ersätts av lågspänningsutrustning och rören ersätts av plastlister. Kunden får då en nygammal skylt, eller kanske en gammal skylt i ny förpackning.
Lysdioder köps i form av “patronband” på rulle och klipps av i lämpliga längder. De sitter monterade i bandet på modulus tre, alltså tre i serie med ett förkopplingsmotstånd och drivs med 12 volt. Det går 96 dioder per meter och man kan alltså klippa av dem i delar om tre och tre.
Själva “neonröret” efterliknas av en matterad plastprofil kallad “Flex-neon” som man kan passa lysdiodbandet i underifrån. Man försöker i möjligaste mån bocka till plastprofilen så att det ursprungliga utseendet återskapas.
Efter att lysdiodbandet passats in, sätts det fast med silikonmassa och tecknet eller vad det nu kan vara, ställs på en genomskinlig monteringsfot, precis som de hållare neonrören satt i.
Sedan tänder man bokstaven för att se att den fungerar.
Det går att bocka till det mesta av plastprofiler, och skapa exakt likadana former som man kan med glasrör. Efteråt monteras bokstäverna i en skylt utförd enligt principen med “neonprofil” (ovan).
Expertkommentar: Inte neon utan Flex-neon, alltså lysdioder bakom en matterad plastprofil. Bara ett proffs kan skilja den här skylten från äkta neon. Tillverkad med klassisk skrivstil. Skylten är cirka 2 meter lång. Det lysande spåret är 6 meter och med 96 dioder per meter blir det cirka 580 dioder. Hela skylten drar endast 48 watt vilket är 20 % av effekten mot en likvärdig neonskylt.
Läs mer
Nordiska Neon och Diod: http://www.nordiskand.se/
Nordiska Neon och Diods lysdiodsprodukter: http://www.nordiskand.se/tetra-contour-lighting-system
Försök skilja de här LED-skyltarna från neon: http://www.skyltneon.se/produkter/flex-neon-15275767
Om neonprofiler: http://www.signolux.se/skyltguiden/neonprofiler.aspx
Om lyspulver: http://en.wikipedia.org/wiki/Fluorescent_lamp
Om kallkatodrör: http://en.wikipedia.org/wiki/Cold_cathode
Elektroder och lyspulver till salu från Neon Products: http://www.nplighting.de/page11/Neon%20Produkte.html
Keramik & Glas, 180 hp på Konstfack: https://www.konstfack.se/Utbildning/Kandidatprogram/Keramik–Glas-180-hp/
Hans Frode är en konstnär som arbetar inom neonismen och har fått en del hjälp av NND: http://www.hansfrode.com/
Snabbdata om neonrör
Glasrören
Material: Silikatglas (fönsterglas)
Ytterdiameter: typiskt 17,5 mm, väggtjocklek: 1 mm
Andra diametrar: 22, 20, 15, 12 10, 8 och 6 mm
Rören köps från Tyskland eller Tjeckien.
Lyspulver
Olika blandningar av sällsynta jordartsmetaller, som terbium, yttrium, europium med flera. Det ser ut som vetemjöl och köps färdigt i olika kulörer från tyska Neon Products.
Ändelektroder
Kallkatod-elektroder av cesiumbelagd metall förmonterade i glasrör, varav det ena försett med en extra glasrörstump som används vid vakuumpumpningen. De köps färdiga från tyska Almon Komponenten eller Neon Products.
Exciteringsgas vid 17,5 mm rördiameter
Rödgas: 99,6 % neon, 12 millibar
Blågas: 70 % neon, 25 % argon, 5 % krypton, 11 millibar
Kvicksilver: 0,2 gram per rör
Gaserna köps färdigblandade från Air Liquide eller AGA.
Högspänning
Driv- och tändspänning: 5000 – 8000 volt AC
Drivström rödgas: 25 mA
Drivström blågas: 45 mA
Montage
Glasrören monteras på plåt liggande i rörhållare. Montaget utförs på flera olika sätt, kallade “neonprofiler” med olika tillnummer, om rören ska vara synliga eller osynliga, om skylten ska ha kant eller ej, osv.
