Skjut ett par skott. Sen gäller det att försvinna fort, för fienden ser var granaterna kommer ifrån och skjuter tillbaka. Ju snabbare haubitsen kan vara stridsberedd, skjuta och försvinna, desto större chans har den att överleva i strid. Shoot and scoot, är det engelska uttrycket.
Bild: BAE Systems Bofors
BAE Systems Archer, eller Artillerisystem Archer är en modern haubits, alltså en kanon med förmåga att skjuta i vinklar högre än 45 grader. Den är inget annat än ett datoriserat, industriellt styrsystem med stor GIS-förmåga, som det kommer tunga, datoriserade järnbitar ur. Just det här styrsystemet är inbyggt i en modifierad sexhjulsdriven, midjestyrd entreprenadmaskin från Volvo, en garanti för att systemet ska klara sig bra i svenska sjumilaskogar med upp till en meter snö.
Archer har utvecklats av Bofors i Karlskoga, en del av den stora försvarskoncernen BAE Systems. Just i Karlskoga utvecklar och producerar man marina produkter och artilleri, inklusive ammunition.
Haubitsen är ett vapen för indirekt eld, alltså när skytten inte ser målet. Personalen får koordinater och skjuter mot något som är så avlägset att det inte syns, kontra en stridsvagn med direktverkande eld där skytten kan se målet hela tiden. Direktverkande eld med en haubits hör till sällsyntheterna, även om det är möjligt.
Vi träffade projektledaren Mikael Take, utvecklingsprojektledaren Pär Eriksson och Mikael Olsson som är ansvarig för programvaran i projekt Archer. Här ser du några av dem framför haubitsens nödkörningshjul.
Archer togs fram som ett långt samarbete mellan Bofors, beställaren FMV och brukaren, Försvarsmakten. Kravet var att Archer skulle kunna användas på alla ställen där det svenska försvaret har trupper. Det inkluderar svenska skogar och svensk vinter. Dag och natt.
I början av 1980-talet infördes ett modernt artillerisystem i Sverige, kallat Fälthaubits 77 med 155 mm kaliber och en vidareutveckling kom under 1990-talet kallad FH 77B. Under senare delen av 90-talet arbetade man med att få FH 77B självgående. Ett alternativ baserades på en civil volvodumper av typen A30E 6×6. Dumpertypen används överallt, på byggen, i gruvor och i skogen. Den är robust och reservdelarna finns också överallt. Med inspiration från kustartilleriet gjorde man systemet mera automatiskt, flyttade in servispersonalen i fordonets hytt och döpte om dem till operatörer. Antalet operatörer minskades från 10 till 4, även om det hela kan skötas av enbart föraren. Mot slutet av 00-talet hade detta lett fram till dagens artillerisystem. En beställning på utveckling erhölls 2008 och den 28 september 2015 överlämnade Bofors den första serieproducerade enheten till FMV.
Översikt av systemet
Med rätt ammunition kan Archer skjuta 50 kilometer. Sätt det i samband med något känt, som Uppland. Med haubitsen i centrala Stockholm kan den skjuta nästan ända till Uppsala (Danmarks gärde). Eller från Grisslehamn till Åland. Det är ofattbart långt. Även kustartilleriet borde vara intresserat.
Modern skjutning är till största delen automatisk och datorstyrd. Ett elduppdrag kommer in från beställaren, stridsledaren, som ett elektroniskt dokument, med önskad verkan och tid då granaten ska vara framme, eventuell MRSI osv. Uppdraget kan komma redan då fordonet är under gång. Föraren har en elektronisk karta och det är nu upp till denne att hitta en bra plats att parkera på. När fordonet är parkerat och stabiliserat beräknar ballistikfunktionerna i ombordsystemet hur haubitsen ska laddas och eldröret riktas för att granaten ska hamna på rätt ställe, givet eldrörets nuvarande position. Skytten kontrollerar att uppgifterna är rimliga, klickar ”Fyr” och sedan skjuter haubitsen när det är lämpligt, med lämplig laddning, elevation osv. Det finns hakar, som sidvindar, till exempel. Väderdata förutsätts systemet få meddelande om från BMS, eftersom Archer själv inte kan mäta in vart granaten tog vägen (eldreglering). Det kan skötas med radar eller laserinmätning, men ligger utanför Archers funktion.
Vapnets eget kärnsystem, som har hand om dess interna funktioner, är integrerat med BMS, Battlefield Management System, eller vad vi i Sverige kallar för det nätverksbaserade försvaret. Vad som finns i BMS-molnet har Archer-personalen inget med att göra, ej heller hur flera stridskrafter samordnas eller hur observatörsdata från spaningstrupper eller radar kommer in till BMS. Det är upp till stridsledaren att samordna data och lämna ut elduppdrag till enheterna för att göra striden så effektiv som möjligt.
Det allra viktigaste är att man vet var vapnet befinner sig. Positionen tas huvudsakligen från ett system för tröghetsnavigering (INU). Det ger svar på dels var fordonet är, men också hur det är riktat. Startdata till INU-systemet tas från GPS. Skulle GPS ha fallit bort kan man ange startkoordinater manuellt, genom att peka på en karta. Den GPS-styrda granaten Excalibur kräver dock tillgång till GPS med militär noggrannhet.
Närskyddet och förmågan till närobservation utgörs av Kongsbergs vapenplattform RWS Protector (Remote Weapon Station), en fjärrstyrd kulspruta med ett antal kameror, som sitter monterad ovanpå förarhytten. Man ska inte överdriva betydelsen av RWS-systemet och dess sensorer. De används endast sällan för att rikta haubitsen och duger inte att lokalisera mål på långa avstånd, utan är enbart tänkta för närskydd. Uppgifter som passar en långskjutande haubits, som koordinater, mål och insatstyp kommer från stridsledningen, via radio. Används emellertid RWS för närstrid förvandlas haubitsen till en ganska kraftfull kulspruta.
Lasermätsystemet används mest för att mäta in om det finns något ivägen när man ska skjuta. På engelska kallas det Near Crest, eller ”Mask, uppåtgående gren”. Förr undersökte personalen visuellt att det inte var något i vägen (berg, trädtopp etc), men det duger inte för ett snabbt automatiskt system, utan istället används RWS-ens sensorer för att upptäcka hinder och automatiskt förhindra (”maska bort”) dem från möjliga skjutriktningar.
Vill man inte ha Protector kan man välja Bofors Lemur, som fungerar likadant. Det svenska försvaret valde dock Protector.
Ritning
Ritningen visar de viktigaste delsystemen och var olika komponenter sitter monterade.
Det viktigaste du bör få ut av ritningen är att enheten för tröghetsnavigering sitter på eldrörets infästning. Det som är intressant vid skjutningen är var fordonet finns och vartåt eldröret pekar. Hur resten av fordonet står är tämligen ointressant. Med koordinattransformation kan man givetvis räkna fram fordonets position och riktning också.
Eldröret kan bli rejält högt när det pekar 70 grader uppåt, dryga tio meter. När man har skjutit en stund blir det varmt och syns med värmekamera. Då fäller man ned det och döljer det inuti ett eldrörsskydd (termiskt skydd) och smiter sin väg. Se mera om stealth, nedan.
Ombordsystemet
Datorsystemet ombord är uppbyggt med ett antal datorer och bildskärmar för styrning, samt ett antal sensorer för att samla in data och ställdon för att effektuera kommandon. Det mesta kommunicerar via Ethernet, men olika delsystem ute i fordonet sitter på CAN-bussar eller RS-422. Det spelar dock mindre roll för översikten.
Datorsystemet ombord är tämligen konventionellt. Var arbetsstation har sin bakomloggande grafikdator kallad Athena, som hämtar data från den centrala servern Atlas och visar på det grafiska gränssnittet. All ballistik och andra uppgifter för systemet sköts av Atlas, som också har en gateway (visas ej i bild) mot CAN-bussarna genom vilken order går till all mekanisk styrning och riktning. Systemet har en stor mängd sensorer som matar data åt motsatt håll, vilket behövs för att Atlas ska kunna ta riktiga beslut. Operatörerna tar tämligen få beslut och det mesta sköts med tryck på softkeys utmed bildskärmarnas kanter. RWS-systemet har en egen arbetsstation och en joystick som används för riktning, men kan också användas automatiskt av Atlas för att mäta in fritt skjutområde framåt.
Radiokommunikation med BMS sköts via en krypterad radiolänk. I Sverige skyddas systemet dessutom av en brandvägg, en Tutus Färist, som den mesta annan svensk militär nätverksansluten utrustning.
Bland sensorerna finner vi en som mäter kruttemperaturen. Krut bär sig olika åt beroende på temperatur, så för att kunna beräkna en korrekt projektilbana måste man veta temperaturen, och därmed kunna kompensera för krutets temperatur.
Ovanpå kanonen sitter V0-radarn (V-noll) som mäter utgångshastigheten. Inte för att man kan göra något åt det, men data kan användas för att justera nästa skott.
PIK-systemet (Platform Integration Kit) från Orbital ATK Defense Systems lämnar information och laddström induktivt till bland annat Excalibur-granaten, som i sin tur utvecklats av Raytheon och Bofors. PIK är en del av ett större system, kallat EPIAFS (Enhanced Portable Inductive Artillery Fuze Setter). Att kommunicera med intelligenta granater är en hel värld för sig. Se länk på slutet.
Hydraulsystemet skiljer sig inte från något annat arbetsfordon. Hydraulpumpen sitter på motoraxeln och oljan styrs med magnetventiler, som får manövrera hydraulcylindrar. Hydraulerna återkopplas med både encodrar och induktiva givare, men den slutliga återkopplingen av att eldröret står rätt, sker med utdata från enheten för tröghetsnavigering som sitter på eldröret.
Operatörsplatser
Fordonet hanteras av maximalt fyra personer, nämligen två operatörer och mellan dem chefen, och i framsätet föraren. De har varsin arbetsstation med i stort sett samma funktioner. Skulle exempelvis en skärm gå sönder kan dess funktion flyttas till en annan. En femte station hanterar RWS, men den sitter alldeles under en av de övriga och hanteras av en av operatörerna. Riktning och skjutning med RWS sker med en tvåaxlig joystick i bästa hollywoodmodell.
En titt in i operatörsutrymmet. Här sitter normalt tre personer, två operatörer och i mitten chefen. Den högra operatören har en operatörsskärm (Op) och en hanterare för RWS med tillhörande joystick. Till vänster om denne syns chefens terminal (Ch) med uppfällt tangentbord. Den vänstra operatörsplatsen är ej i bild. Bild: BAE Systems Bofors.
Det ytterst hemliga förarutrymmet ser ut så här.
Det är kanske inte så upphetsande, men man ser att instrumentpanelen modifierats för att ge högsta möjliga kontrast i svagt ljus. Till höger om ratten sitter förarens bildskärm, som denne huvudsakligen har för navigering efter elektronisk karta. Föraren kan emellertid manövrera hela systemet ensam från denna skärm. Allra längst till höger i bild syns den vänstra operatörsplatsen. Bild: BAE Systems Bofors.
Skärmbilder
Skjutsekvensen börjar med att fordonet måste ställas i rätt position i naturen. Därtill har föraren en elektronisk kartbild.
En navigationsbild från Gotland. Den blå pilen visar vart fordonets nos pekar och de två blå ledstrecken visar optimal skjutvinkel, så att föraren kan parkera på bästa sätt.
Den mesta hanteringen sker med softkeys, tangenter runt skärmens kanter, vars innebörd växlar med vilken bild som visas.
Två viktiga knappar är ”Into action” som gör haubitsen stridsklar genom att fälla ned stödbenen. Den andra viktiga knappen är ”Out of action” som fäller upp stödbenen och stuvar eldröret.
När detta är klart växlar skytten till en skärmbild som visar skjutparametrar. Ett fält visar tillåtet skjutområde och i detta finns den bortmaskade horisonten (bergstoppar, träd etc) inlagt. Det är nu upp till skytten att rimlighetskontrollera detta och målkoordinaterna och trycka på knappen ”Fyr”. Sen är jobbet klart. Upp med stödbenen och iväg.
Alla vinklar på kartan anges i militära ”mils” och inte grader. För NATO- och modernt svenskt bruk är en mils 1/6400 av en cirkel, vilket är 0,056 grader eller cirka en milliradian. Man har valt 1/6400 för att förenkla matematiken, eftersom en milliradian egentligen är 1/6283 av en cirkel. Det gamla svenska vinkelmåttet ”streck” definieras som 1/6300 av en cirkel, men används inte längre. Det är ungefär som flygvapnet, som anger höjder i meter och inte fot som civilflyget.
Archer skulle fungera i totalt mörker, var kravet. Det är RWS-systemet som ger nattseende. Så här ser en typisk bild på RWS-skärmen ut, dock ej från Archer utan från den kanadensiska pansarvagnen Stryker.
Bild: soldiersmediacenter, CC BY 2.0
Laddning
Laddningen av magasinen sker från två håll. Krutladdningarna (modulerna, eng: charges) fylls på i en laddstation (L) på fordonets vänstersida och hamnar i magasinet, medan granaterna fylls på från höger. Vid varje laddstation finns en arbetsstation (As) som visar vad som ska fyllas på och vid påfyllningen får soldaten kvittera. I detta fall visas Charge Panel (As). Laddstationen har sensorer som läser av vad som fylls på. Om fel materiel fyllts på, går det inte att slutföra operationen.
Här ses vapnet bakifrån. Den runda luckan i mitten är skruven i eldrörets bakstycke. Vid skjutning öppnas skruven och en granat kommer ned från förrådet till höger och skjuts in i eldröret. Därefter kommer lämpligt antal laddningar ned från förrådet till vänster och skjuts in. Bakstycket stängs och krutet antänds. Detta kan upprepas på dryga sex sekunder.
När skotten tar slut måste de fyllas på med ett ammunitionshanteringssystem. Det är utfört som en 20-fotscontainer lastad på ett ammunitionsfordon. En container rymmer ungefär hundra granater (om 47 kilo stycket), laddningar och tändrör. När det är dags, dockar fordonen mot varandra, varefter ammunitionen flyttas över med en liten kran.
Vapnet innehåller 21 granater, men kan enligt specifikationerna vid kontinuerlig eld fyra av 54 skott på 35 minuter. Det klarar man genom att ladda om magasinen under tiden. En omladdning tar bara 7-8 minuter med en tränad besättning.
Eldröret slutar ganska långt fram i utrymmet. Det är avsiktligt eftersom det slår tillbaka av rekylen.
För att eldröret inte ska slå tillbaka för långt med en kraft som kan vrida fordonet, dämpas det av hydrauliska rekylbromsar. Dessutom sitter en mynningsbroms längst fram på eldröret, som riktar om krutgaserna bakåt, för att med reaktionsverkan ta upp en del av rekylen och den vridande kraften.
Verkan i målet
Laddnings- och granatattrapper som nyttjas vid intrimning av Archer.
Rätt granat ska hamna på rätt plats vid rätt tidpunkt. Annars gör den ingen nytta. Archer kan hantera modern ammunition. Till exempel svenska Bonus, avsedd för stridsvagnsmål, eller den GPS-styrda M 982/Excalibur som träffar rätt även efter 50 kilometers färd. Märk väl att det finns elektronik i granaterna som överlever 16000 g acceleration vid avskjutningen. Granaterna behöver elkraft och det får de från en kondensator och ett batteri som laddas induktivt på 0,2 sekunder av PIK-systemet, precis vid skjutningen, då även målkoordinater överförs. Strömmen ska dessutom räcka till styrservon under de 3,5 minuter som Excalibur kan flyga. Det är tack vare den moderna ammunitionen som kan fälla ut vingar som Archer kan skjuta 40-50 kilometer. Med gammaldags ”dum” ammunition, i vissa fall sådan som användes redan under andra världskriget, kommer man bara 25-30 kilometer.
De vita ”kaffeburkarna” i lådan är modulariserade krutpaket, så kallade laddningsmoduler (eng: charges). Magasinet lagrar sex och en halv modul i vart och ett av de 18 laddningsutrymmena. Genom att variera antalet kaffeburkar kan man variera utgångshastigheten och därmed räckvidden. Det största antal man kan stoppa in bakom en granat är sex och en halv. Ammunitionsförrådet i Archer bär med sig 117 moduler i storlekarna en och en och en halv, vilket räcker gott till 21 granater, eftersom inte alla skjuts med full laddning. Då blir det moduler över som kan nyttjas genom att systemet kombinerar ihop dessa.
Att förvirra Fi
MRSI (Multiple Rounds Simultaneous Impact) handlar om att förvirra fienden genom att flera granater detonerar samtidigt på samma ställe, utan att fienden hinner förflytta sig och komma i skydd, med större förstörelseverkan som resultat. Archer kan automatiskt skjuta samma granattyp med olika laddningar, vilket ger olika utgångshastigheter och genom att elevera eldröret i olika höjder kan flera granater avskjutna efter varandra landa samtidigt på samma ställe. Laddningens kraft kan varieras i sju steg med olika antal kaffeburkar, av vilka ett steg är ett halvt steg, varför man kan fyra av upp till 12 olika kraftiga laddningar.
Alternativt kan flera Archer samordnas i MRSI och skjuta så att flera granater landar samtidigt. Man anger inte skjuttiden för systemet, man anger landningstiden istället, sk Time on Target.
Det klassiska sättet att utföra MRSI, var att skjuta med 6-10 eldrör samtidigt och med samma inställningar landade alla granater ungefär samtidigt, men det gick åt tio kanoner. Nu gör man det med en kanon, eller kan synkronisera två för att få samma effekt. Utan automatisering hade MRSI med ett vapen dock inte varit möjlig, eftersom ballistiken är komplicerad. Numera trycker man på knappen och 4-6 skott går av i följd, men detonerar samtidigt i målområdet.
Här försvinner Archer fort på svensk landsväg. Eldröret ligger dolt i eldrörsskyddet, den avlånga puckeln på flaket. Bild: BAE Systems Bofors.
Sen gäller det att försvinna fort. Man skulle kunna tro att det bästa vore en haubits som kunde skjuta under gång, så att den aldrig finns kvar på samma plats när skottet gått. Men i praktiken kan granatens flygtid vara 2-3 minuter och på den tiden har Archer för länge sedan hunnit packa ihop och åka.
Skydd
Till skillnad från de flesta andra haubitsar behöver servispersonalen aldrig gå ur sin splitter- och kemvapenskyddade hytt för att kunna ladda, sikta och skjuta. Personalen befinner sig hela tiden i den skyddande hytten och står inte längre mitt ibland laddningarna. Utöver splitterskydd, skyddar hytten med dess skottsäkra glas också mot minor. Hytten ger också skydd mot CBRN-stridsmedel (före detta ABC-stridsmedel), värme och kyla, ja till och med mot HPM (High Power Microwave) när sådana vapen blir aktuella, vilket de förmodligen blir inom systemets livslängd som är längre än 20 år.
Fordonet
Här byggs den förstärkta förarhytten med mera ovanpå Volvos A30E-chassi. Mitt fram ser du motorn på 340 hästkrafter. Enligt Volvos datablad går A30E bara 53 kilometer i timmen, men eftersom Bofors har uppgraderat transmissionen kommer den numera upp i 70 km/t. Anledningen till detta är att Archer huvudsakligen ska förflyttas på landsväg och mindre i skogen och att Archer inte är lika tung som ett vanligt arbetsfordon. Detta gör att fordonet ändå kan röra sig relativt snabbt i terräng. Pansarplåten på undersidan är ännu inte monterad i bilden.
Vi har snö i Sverige. Den plogas oftast upp i vallar utefter vägarna, och för att komma av en svensk vinterväg klarar Archer att köra tvärs igenom en två meter hög snövall.
Det tar 20 sekunder att göra Archer klar till skjutning. Ett av momenten är att fälla ned stödben baktill, så man kan rikta och skjuta utan att fordonet vinglar.
Smygegenskaper, dag och natt
Javisst har Archer smygegenskaper. Det har all modern militär utrustning. Kamouflaget skyddar både i det synliga och utanför det synliga våglängdsbandet. Vid vår fråga om andra stealthegenskaper, som radarabsorberade färg, kylda avgaser mm, svarar Bofors att ”lite sådant, ja, men vi går inte in på det i detalj…” Det vore oturligt om fienden kunde se det varma eldröret med värmekamera för det skulle göra utrustningen till ett lätt byte. Därför svängs eldröret ned och omsluts av ett isolerande eldrörsskydd under transport (pilen).
Kravet var att systemet skulle kunna användas dag och natt, i totalt mörker. För haubitsens indirekta eld är dagsljus totalt likgiltigt, så snart RWS-lasern upptäckt eventuella hinder med infrarött ljus vilket tar några sekunder och systemet maskat bort dem. Skytten kan ändå inte se målet. Granaten flyger lika bra i mörker, när positionen pekats ut på en elektronisk karta.
Att låta bli att lysa är också ett sätt att inte synas. En civil volvodumper har hur många lysdioder som helst på panelerna, men de måste släckas om man ska kunna arbeta i mörker. Systemet har IR-sensorer för egen övervakning och för att kunna se andra.
Sammanfattning
Här får fienden på nöten. Notera hur mynningsbromsen riktar krutgaserna åt sidorna och bakåt. Bild: BAE Systems Bofors.
Se alla skjuta-filmerna på Youtube. Sök på ”archer howitzer”.
Det är bara att upprepa det jag skrivit tidigare, som vår statsminister också citerat: Som det brukar gå när svenska företag arbetar med något innovativt, så blir det en produkt i världsklass.
Låt oss hoppas att den aldrig ska behöva användas i skarpt läge på svensk mark.
Läs mer
Bofors egen sida: https://www.baesystems.com/en/product/archer
Läs mer om Färisten: https://tutus.se/products/network-security-f%C3%A4rist-vpn-f%C3%A4rist-micro
FMV och BMS: https://www.fmv.se/aktuellt–press/aktuella-handelser/nytt-ledningsstodsystem-for-markforband/
Vem uppfann artilleriet: https://www.teknikaliteter.se/2020/01/19/dags-att-revidera-ett-stycke-teknikhistoria/
Mått, vikt och förmåga
Dimensioner
Bredd: 3,0 m
Höjd: 3,4 m
Max. elevation: 10,6 m
Längd: 14.3 m (som ett RC-lok)
Totalvikt: 33 ton
Haubits
Kaliber: 155 mm
Pipans längd: L52 (0,155 x 52 = 8,06 m)
Elevation: –1° till +70°
Sidled: –85° till +85°
Magasin: 21 skott, 117 modularladdningar
Eldhastighet (salva): 3 skott/20 s = 1/6,67 s
Eldhastighet (intensiv): 21 skott/3,5 min = 1/10 s
Eldhastighet (kontinuerlig): 54 skott/35 min = 1/39 s
Räckvidd: 35-50 km beroende på ammunition
Klargörning: 20 s
Ur strid (brösta upp): 20 s
Eldledning: Dag- och nattförmåga
Mobilitet
Drivning: Volvo A30E med 6-hjulsdrift
Motoreffekt: 252 kW/340 hkr
Hastighet: 70 km/t
Aktionsradie: 500 km. På ett dygn kommer man från Nordkapp till Lund.
Bränsletankens rymd: 400 l
Största motlut: 30°
Snö-vattendjup: 1 m
Frigång: 0,4 m
